Kolumnarkiv
Loading...
Utvecklingen tar ibland märkliga vägar. Den här veckan träffade jag en delegation från ett företag som sysslar med sophantering. Ett ämne och yrke som under min barndom stod lågt. I grannskapet hade vi olika drömmar för framtiden. En del ville bli brandmän eller soldater (det här var i dyningarna efter andra världskriget), andra drömde om att bli doktorer, tandläkare eller piloter. Det var nog ingen som drömde om att bli ”sopgubbe”.
Klimatfrågorna engagerar. Och med rätta. En av frågan som engagerar är skogen och för ett tag sedan var det i synnerhet bränderna i Amazonas som genererade hundratals mejl till min inbox.
Jag gör mitt yttersta för att hänga med i miljö- och klimatdiskussionen. Alldeles lätt är det inte. Diskussionens trådar går åt alla tänkbara håll och riktigt alla trådar är vare sig vetenskapligt eller logiskt underbyggda.
Den demokratiskt yrvakna tyska Weimar-republiken råkade ut för ett intressant fenomen: under 1920-talets valkampanjer underströk (nästan) alla partier den stora folkliga gemenskapen. Demokratins plötsliga genombrott – efter arméns sammanbrott – tvingade partierna att söka en ny ”folklig” demokratisk rättning.
De flesta i min närmaste omgivning är mer än väl medvetna om att det strömmar in en ganska jämn ström av böcker på kontoret i Bryssel. De landar sedan på nattduksbordet både hemma i Finland och i Bryssel (och väcker ibland lite irritation). Böckerna handlar om allt mellan himmel och jord och är egentligen bara en enda stor upptäcktsresa och ett äventyr i vår underliga värld.