Det är inte på spaning efter en tid som har flytt (även om också historia utgör en betydande del av bokströmmen). Det handlar om att förstå sammanhang och hitta (del)förklaringar på allt vi råkar ut för.
I den här strömmen dyker det ibland upp människoöden, som är speciellt dramatiska och som på något sätt öppnar en ny dörr i livets labyrint. En sådan människa var Ernst Fraenkel – tysk jude född under 1800-talets sista år, soldat i första världskriget, arbetsavtalsjurist för den tyska arbetarrörelsen under Weimarrepubliken, flykting under andra världskriget, professor och lärare i Förenta staterna och – lite motvillig – återflyttare till Tyskland på 1950-talet.
Hans främsta vetenskapliga verk har titeln ”Den dubbla staten”. Boken kom ut i Förenta staterna 1941. Småningom blev den också återöversatt och kom ut i Tyskland.
Dubbelstaten beskriver hur samhället under nazitiden i Tyskland fungerade. Å ena sidan finns det Fraenkel kallar normstaten – ett (någorlunda) logiskt juridiskt system av lagar och förordningar. Å andra sidan finns de repressiva åtgärderna, som det politiska systemet tillåter eller understöder och som starkt begränsar medborgarnas och medborgarsamhällets förmåga att försvara sig och påverka normstaten genom demokratiska funktioner, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.
Efter den här inledningen förstår var och en varför Fraenkel faktiskt öppnade en kunskapsdörr. Det är just så här det postsovjetiska samhället fungerar. Det finns normer, normer som i sin bjärtaste form är skrivna som Stalins sovjetiska grundlag, men som systematiskt undergrävs av att andra statliga och parastatliga institutioner har rätt att kringgå normerna.
Vladimir Putin kan alltså – nästan med gott samvete – säga att han inte har en aning om varför två ryska agenter tar sig till Salisbury för att förgifta en f.d. rysk agent. Han har lika lite en aning om alla de ”frivilliga” som deltog i att skjuta ner det malaysiska flygplanet, de som aktivt deltar i kriget mot Ukraina eller våldsamt hackar ner på demonstranter i Moskva. Det är så dubbelstaten fungerar.
Vi ser dessutom tendenser till samma dubbelstatlighet i Ungern och i Polen. Just därför är det så viktigt att EU drar upp regler för vad man kan och inte kan, vad man får och vad man inte får göra i en rättsstatlig demokrati.
Normstaten måste innehålla regler, som förhindrar att dubbelstatens repressiva funktioner växer fram. Det är demokratins självförsvar.