Det fanns igen en fråga som störde mig (oerhört) med massmediernas bevakning av det nederländska valet. Utmaningen är inte ny – inte ens för mig själv. Under mina år som journalist var det en ständigt återkommande fråga: varför spelar ni ut givna aktörer mot varandra, spetsar till frågeställningarna och styr in publiken på förenklade spår.
Redan 1990 försökte jag besvara den frågan. Ibland lite svamlande eller stammande. Det finns nämligen inte direkt någon särskilt god orsak. Det finns visserligen format, som styr frågeställningarna, men vi borde naturligtvis vara medvetna om formatets inverkan och därmed kapabla att undvika de mest uppenbara fallgroparna.
Men med sociala medier har formatfrågan blivit ännu större. Formaten har pressats samman. Det skedde redan under mina radioår. Från 3 minuter pressade vi oss till 2,5 och till 2. På TV-sidan var reglerna redan då ännu hårdare. Idag är det Twitter-utrymmet på 140 tecken som styr formaten.
Donald Trump har visserligen ingen koll på hur formatet styr. Han har aldrig behövt mera än 140 tecken för att beskriva sig själv och världen. För oss andra är utmaningarna lite större. Därför tror jag att vi missade någonting i den nederländska bevakningen.
När torsdagsmorgonen grydde framställdes slutresultatet i Haag som om Mark Rutte hade vunnit och Geert Wilders förlorat. Riktigt så var det naturligtvis inte, men slutsatserna och rubriceringarna var egentligen bara summan av hur bevakningens dramatisering hade ordnat livets mångskiftande verklighet. Det följde så att säga enbart logiken i Aristoteles Peri Poietikes, Om diktkonsten. Där måste det finnas någon motsats. Rutte framställdes som den ena polen, Wilders som den andra.
De stora vinnarna var Den gröna vänstern och socialliberala D66. Orsakerna var också – till en del – uppenbara. Rutte hade gjort det många varnade för – att gå så nära Wilders det var möjligt utan att riktigt bränna sig. Det är ingenting nytt i politiken, men jag tror att forskare ganska enhälligt varnar för att mota fan med Belsebub. Originalet är ofta mera trovärdigt.
Vare sig De gröna eller D66 hade gett efter för den frestelsen och klarade sig bra. Samma tendens ser vi för övrigt i Sverige där Moderaterna tänkte sig mota Sverigedemokraterna med att lite flytta sig närmare. Där är det Centerpartiet, som tackar och tar emot nya anhängare.
Men massmedierna – och politikerna – har en förpliktelse att se lite längre, lite djupare – trots alla nedskärningar.