Följande kolumn publicerades i dag (lördag 29 juni) i tidningarna Vasabladet, Östra Nyland och Ålandstidningen.
Ett fredsprojekt på Balkan
Ute på bokmarknaden finns det en intressant historisk beskrivning av månaderna inför det första världskrigets utbrott. Boken har titeln ”Sleepwalkers” – sömngångarna och handlar om hur de europeiska stormakterna i små steg tar sig fram till avgrundens rand. Sen, när man redan balanserar på den sista utskjutande stenen, behövs det bara en liten, liten felbedömning och katastrofen är där.
I min historiebok från skoltiden beskrivs den här invecklade historien något förenklad. Gavrilo Princip skjuter ärkehertig Franz Ferdinand – det österrikisk-ungerska kejsardömets tronföljare – och regeringen i Wien förklarar krig mot Serbien.
I verkligheten var förloppet naturligtvis betydligt mera invecklat. En inte alldeles liten roll spelades av diverse hemliga underrättelsetjänster, som spelade sina egna spel utan särskilt mycket insyn. (Känns det igen?) Den serbiska säkerhetstjänsten hade hjälpt Princip med vapen. Den österrikiska kände högst antagligen till attentatplanen. Vad den brittiska, franska, tyska och ryska sysslade med kan vi bara ana oss till.
Den giftiga soppan på Balkanhalvön hade alltså med vett och vilja blandats under långa och många lokala krig med det Ottomanska riket och Österrike-Ungern som huvudsakliga slevförare. De europeiska stormakterna var naturligtvis också hela tiden inblandade eftersom Balkanhalvön behärskade både inloppet till Svarta havet och den östra delen av Medelhavet. Suezkanalen hade blivit färdig 1867 och därmed ökat områdets strategiska betydelse.
Också i fortsättningen skulle stormakternas intressen huvudsakligen bestämma villkoren för områdets utveckling – på bekostnad av mänskliga rättigheter. Det forna Jugoslavien är i just den bemärkelsen ett oerhört gott exempel på hur politisk-historiska avlagringar skapar närliggande men mycket olika kulturer. Den slovenska delen av det forna sydslaviska riket hade haft mest förbindelser till habsburgarna och var därför också under Josef Broz Titos tid den mest ekonomiskt sett utvecklade delen. Serbien var den dominerande enheten och hade av religiösa – läs serbiskt ortodoxa – och nationalistiska orsaker svårt att dra jämt med t.ex. Kroatien, som med sin långa adriatiska kust också hade skaffat sig ett försprång – och som har en huvudsakligen romersk-katolsk religion. Bosnien var länge dominerat av det Ottomanska riket och har därför både en annan ekonomisk grund och en annan religion – islam.
Hur känsligt området egentligen är fick vi se genast när de politiska lösningarna efter det andra världskriget började upplösas efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens undergång. Det var – förhoppningsvis – det sista europeiska kriget.
Nu träder igen en del av den här konflikthärden in i den Europeiska unionens gemenskap. På måndag blir Kroatien vår 28:e medlemsstat. Därefter följer – så småningom – resten av Ex-Jugoslavien efter.
I just den här meningen är EU ett fungerande fredsprojekt. Men vi behöver starkare regler. Nästa vecka fattar parlamentet sitt beslut om Ungern och om hur nödvändigt det är att följa demokratins spelregler. Det beslutet handlar egentligen inte huvudsakligen om Ungern. Det handlar om såväl Balkan som oss.
Nils Torvalds
