Alla som på något sätt är intresserade av Europas framtid borde nu på allvar försöka sätta sig in i Storbritanniens besvärliga väg in och ut ur Europeiska unionen. Om ni (av misstag,tar jag) lyssnar på herrarna ur den blå framtiden, eller på Paavo Väyrynen eller på sannfinländarna, kommer ni att få en förklaring som är direkt lånad av Nigel Farage – f.d. ordförande för UKIP – Förenade kungarikets självständighetsparti. Den låter ungefär så här: Finland har förlorat sin självständighet och genom euron tvingats föra en politik, som försämrat vårt konkurrensförhållande till Sverige.
Att den förklaringen inte ens på det mest ytliga planet håller streck just nu när Finlands ekonomi växer snabbare än Sveriges, bryr de sig naturligtvis inte om. Men det finns en betydligt mera allvarlig fråga i bakgrunden. Den handlar om produktivitet och balans.
Efter världskriget bestod en avsevärd del av Storbritanniens export och import av handeln med de före detta kolonierna. The Commonwealth – samväldet – var bundet till pundzonen, vilket i praktiken betydde att de tvingades handla med moderriket. Till Australien importerade man av den orsaken brittiska bilar. Inom den här sterlingzonen kunde London styra utvecklingen genom att trycka pund. Det är den internationella reservvalutans stora privilegium, som i ekonomisk litteratur ofta beskrivs med orden ”exorbitant privilege” – ett orimligt privilegium. Men det finns regler, som man borde följa.
Pundets värde undergrävdes under 1950- och 60-talen av två orsaker. När regeringen i London inte längre klarade av att hålla en armé öster om Suez-kanalen började också förtroendet för pundet som säkerhet och militär trygghet urholkas. Det betydde att fjärran belägna samväldesmedlemmar såg sig om efter andra handelspartner – för det mesta Förenta staterna.
Samtidigt sjönk Storbritanniens relativa produktivitet, vilket visade sig i återkommande bytesbalansproblem. Länge försökte man uppskjuta att ingripa i de verkliga orsakerna. Det innebar att de europeiska centralbankerna, Förenta staternas Fed, IMF och BIS (Bank for International Settlements) skrapade ihop diverse krediter för att rädda pundet. I längden gick det inte eftersom produktiviteten i den brittiska ekonomin redan sjönk av att sterling-områdets för London så fördelaktiga handel minskade.
Storbritannien fick alltså ett strukturellt problem, som långt påminde om Finlands klassiska sätt att släpa sig framåt från devalvering till devalvering. Det problemet går inte långsiktigt att lösa på något annat sätt än genom att förbättra produktiviteten. Det gjorde faktiskt Margaret Thatcher genom att privatisera till höger och vänster. Men också där finns det regler som måste följas.
Just nu skakas Storbritannien av en fruktansvärd och skandalartad konkurs. Privatiseringarna skapade multiföretaget Carillion, som blev en gökunge i landets offentliga ekonomi. Om man inte satsar på att investera och förbättra konkurrenskraften utan istället satsar på att betala dividender, väntar ekonomins lieman bakom hörnet.
Produktiviteten är helt enkelt ett måste.
