Jag fick ett nödsamtal från Lappland. Oroliga medborgare förundrade sig över vad Trafi egentligen håller på med. Trafi är alltså Finlands Trafiksäkerhetsverk och sysslar enligt sloganen på verkets hemsida med Ansvarsfull trafik. För allas bästa.
Orsaken till nödsamtalet var att Trafi planerade att införa nya regler för småbåtarna, som används i Tana och Torne älvar med biälvar. Hädanefter skulle alltså båtarna vara CE-märkta och fylla trygghetsbestämmelser, som i praktiken också innebar att hela konstruktionen skulle förändras och göras stadig.
Trafis målsättning föreföll alltså huvudsakligen handla om säkerhet på vatten och det borde vi alla förstå. Eller hur? Men jag gick i taket. Igen.
Forsbåtarna i våra älvar har en lång historia. När man på 1800-talet (och ännu långt in på 1900-talet) transporterade tjära från Kajanalands ödemarker till Snellmans i Uleåborg, skedde det i långsmala båtar, som för det mesta elegant klarade de steniga forsarna. En duktig rorsman kunde lyckligt styra båten med fyra tunnor ombord till kusthamnen.
En ”tryggare” konstruktion i glasfiber och med en eller två stödjande pontoner på sidorna skulle krascha i den första forsen. Och när man skulle upp för strömmen stakade man sig eller drog båten med sig. Där skulle en bredare konstruktion naturligtvis ha ett större motstånd. Det fanns – och finns – alltså en klar orsak till den långsmala konstruktionen.
Men Trafis äventyr i älvforsarna slutar inte här. Verket vill också att laxfiskeroddana i Tana älv skall ha ett behörighetsbrev. Det i sin tur kräver ”relevanta intyg över sjötjänst”.
Jag upplevde att vi här igen hade ett fall av överdriven nitiskhet och ringde därför Trafis chef för att – så hovsamt som möjligt – fråga vad de egentligen sysslade med.
Svaret kan delas upp i två bitar. Den första biten består av ett förslag till EU- direktiv för småbåtar. Men förslaget till direktiv är huvudsakligen avsett att skapa enhetliga regler för tillverkare av småbåtar. Det är ett sätt att skapa ett någorlunda jämt spelfält för småbåtsvarv. Det är alltså inte i första hand ett direktiv som gäller båtar som redan länge varit i bruk.
Det andra svaret är besvärligare. Trafis chef Kari Wihlman vill inte ha ”för mycket finländska specialregler”. Och vad betyder nu den formuleringen? Jag är rädd för att den betyder att Trafi sitter på händerna och gör ingenting som skulle avvika från vad juristerna i Bryssel lyckas plita ner. Att sitta på händerna kan vara bra i schack, men i finländsk förvaltning är det bara enfald eller lättja.
Juristen i Bryssel har antagligen aldrig sett laxfiske i Tana älv och har liten eller ingen aning om hur älvar i Nord-Europa beter sig – kanske har han eller hon åkt turistbåt på Rhen (och beundrat Lorelei). Men det är ingen överraskning för någon att Tana älv och Rhen inte är riktigt lika. Ibland behövs förståelse för nationella särdrag och möjlighet till undantag i tillämpning av de gemensamma reglerna. Annars är det lätt hänt att ett i teorin välmenande direktiv blir till något helt annat i praktiken. Just av den här orsaken behöver vi nationella myndigheter, som med bondförnuft ser hur reglerna skall förverkligas och som också har förståelse för det lilla samhället och lokala tradtioner. Dessa som gör varje ort och region i vårt land unikt med sina egna särdrag.
Texten har publicerats som en kolumn i Österbottens Tidning, Åbo Underrättelser, Västra Nyland och Borgåbladet den 17.8.2013
