Kolumnarkiv
Under julhelgen började jag fundera på en spalt under rubriken ni ser här ovan. Det finns ett otal orsaker till att fundera över begreppet. Europa har i olika sammanhang efter andra världskriget försökt motverka den amerikanska hegemonens ibland ganska oöverlagda framfart. Frankrike försökte omedelbart efter krigsslutet förhindra både Coca-Colans och Hollywoods landstigning, men överlät samtidigt gärna det vietnamesiska kriget åt sin delvis ofrivilliga arvtagare i Washington DC.
Europaparlamentet gav sitt nyårslöfte redan i november. Löftet gick ut på att skärpa kraven på utsläppsminskningen till 55 procent för år 2030 i förhållande till jämförelseåret 1990.
Är målsättningen i överkant eller i underkant?
Någonstans i själens djup finns det en liten upprorsmakare, som alltid då och då gör sig påmind. Det handlar kanske mest om att det någonstans i vårt undermedvetna finns knutpunkter, som behandlar s.k. kognitiva dissonanser, dvs motstridigheter i allt det vi har tagit in under årtiondenas gång. För det mesta blir vi inte riktigt medvetna om motstridigheterna. De lägger sig i lager på varandra lite som i Nils Ferlins dikt ”Diktens port”: …bild trycker på bild bak ögats lins och ibland får hon svårt att hålla isär vad som var och är…
Efter ett inledande lätt kaos på Arlanda har flygplanet lyft och vänt mot syd-sydväst. Det är med lite blandade känslor färden börjar. Utmaningarna är oerhörda. Världen styr mot decennier, som kommer att tvinga oss alla att omvärdera hur vi lever. Och alla styrmän på den här farkosten har inte riktigt brytt sig om att studera kartan eller sjökortet – eller ens ratten.
Den sista novemberveckan var höggradigt intressant. På ritbordet i Strasbourg hade vi två klimatrelaterade resolutioner. Den ena handlade om parlamentets krav inför COP25-klimatmötet i Madrid, den andra handlade om att utlysa ett klimatnödläge. Resolutionerna hängde intimt ihop och i de ursprungliga utkasten fanns det delvis överlappande formuleringar. En del av kraven var dessutom – naturligtvis – omstridda.
…med i EU, det är en besvärlig fråga – med ett långt svar. Men det finns ett svar, även om många har haft god anledning att tvivla på det.
I Europaparlamentet finns för närvarande 751 parlamentariker från 28 olika länder med olika statsskick, religioner och politiska konstellationer. Antalet blir lite färre ifall Brexit förverkligas men alla dessa parlamentarikers värderingar, åsikter och sätt att se på verkligheten är som när du ser in i ett kalejdoskop. Beroende på hur du vrider, ändrar formationen av spegelbitarna eller pärlorna.
Vad är det bästa med att vara ledamot av Europaparlamentet? Det är en fråga som jag får ganska ofta, och den är lite svårbesvarad. Det vore mycket enklare att svara på frågan om vad det sämsta är: kort semester och egentligen lite vid fel tidpunkt.
Jag stötte första gången på Aspergers syndrom under mina år som ordförande för FDUV. Det var kanske redan i och för sig signifikativt för hur vi ser på personer, som lite avviker från Medelsvenssons breda väg. Vi stämplar så lätt allting något så när avvikande som sämre – utan att riktigt definiera vad vi egentligen menar med sämre. När internet dessutom är fyllt med lite aviga historier kring ”Asperger-barn” blir det inte särskilt mycket lättare.
Ursula von der Leyen valdes till kommissionens ordförande med en majoritet på nio röster. Det var redan en allvarlig påminnelse om hur besvärliga omröstningar Europaparlamentet – och Europa – har framför sig. Följande varning kom för en vecka sedan. ALDE-partiet, till vilket både SFP och Finlands Center hör, höll kongress i Aten. Det innebar att 34 liberala ledamöter var frånvarande från torsdagens omröstningar. Mera behövdes det inte för att resolutionen om livräddande operationer i Medelhavet skulle förkastas.
Utvecklingen tar ibland märkliga vägar. Den här veckan träffade jag en delegation från ett företag som sysslar med sophantering. Ett ämne och yrke som under min barndom stod lågt. I grannskapet hade vi olika drömmar för framtiden. En del ville bli brandmän eller soldater (det här var i dyningarna efter andra världskriget), andra drömde om att bli doktorer, tandläkare eller piloter. Det var nog ingen som drömde om att bli ”sopgubbe”.
Klimatfrågorna engagerar. Och med rätta. En av frågan som engagerar är skogen och för ett tag sedan var det i synnerhet bränderna i Amazonas som genererade hundratals mejl till min inbox.
Jag gör mitt yttersta för att hänga med i miljö- och klimatdiskussionen. Alldeles lätt är det inte. Diskussionens trådar går åt alla tänkbara håll och riktigt alla trådar är vare sig vetenskapligt eller logiskt underbyggda.
Den demokratiskt yrvakna tyska Weimar-republiken råkade ut för ett intressant fenomen: under 1920-talets valkampanjer underströk (nästan) alla partier den stora folkliga gemenskapen. Demokratins plötsliga genombrott – efter arméns sammanbrott – tvingade partierna att söka en ny ”folklig” demokratisk rättning.
De flesta i min närmaste omgivning är mer än väl medvetna om att det strömmar in en ganska jämn ström av böcker på kontoret i Bryssel. De landar sedan på nattduksbordet både hemma i Finland och i Bryssel (och väcker ibland lite irritation). Böckerna handlar om allt mellan himmel och jord och är egentligen bara en enda stor upptäcktsresa och ett äventyr i vår underliga värld.