Kolumnarkiv

För något år sedan trodde jag att jag var färdig med Ryssland. Efter studieåren och korrespondentskapet hade jag samlat på mig ett ganska omfattande Rysslands – bibliotek. Mera böcker rymdes inte riktigt in och i parlamentet har vi försökt förverkliga regeln ”one in – one out”. Den regeln var avsedd att gälla kommissionens lagförslag och har egentligen aldrig förverkligats, men för en biblioman kunde det vara en god regel. Största delen av Rysslands – biblioteket skickades alltså iväg till Åbo universitet – till glädje för studeranden och till (om)sorg för bibliotekets personal .

Många trodde att Rysslands krig i Ukraina skulle vara över på några veckor.Militärparaderna över Röda torget hade gjort sitt intryck. De jättelikaraketerna, de spikraka leden och de taktfasta stegen hade skapat ettintryck avoövervinnerlighet. Många–och här innefattar jag uttryckligen några ledandetyska socialdemokrater-hade också trottatt Ukraina egentligen inte var enstat och att invånarna där inte var en nation.

Under en flygresa från Bryssel hade jag ett påhittigt resesällskap. Vi diskuterade – som det sig bör i ett flygplan – allt mellan himmel och jord, men mest av allt Ryssland, Ukraina och Europa. Han nämnde plötslig Pinocchio-bordet och för ett ögonblick hängde jag inte med.

Vi har under de senaste veckorna – antagligen – alla känt efter vad vi egentligen vet om Ukraina. Jag har inventerat mina bokhyllor och insett att det också där finns brister. Jag har inte Timothy Snyders Den svarta jorden, men nog Den blodiga jorden. Och det finns lite annat att gripa tillbaka på.

När Rysslands anfall mot Ukraina började, ville jag inte skriva om det. Den massiva ansamlingen av ryska trupper kring Ukraina skapade ett intryck av den omedelbart förestående katastrofen. Jag hade på nära håll följt med två ryska krig – det första och det andra tjetjenska. Jag trodde – eller inbillade mig – att den ryska politiska och militära ledningen hade lärt sig någonting: att inte ge sig in på ett krigsäventyr med illa utbildade och ännu sämre motiverade soldater.

För tillfället försöker vi i Europaparlamentet få hela det så kallade sommarpaketet ihopsnört. Det handlar alltså om det jättelika reformprogram som kommissionen huvudsakligen kom ut med inför semestern senaste sommar och som skall sätta EU på en bana mot klimatneutralitet 2050. Men att få paketet klart är inte alldeles enkelt.

De två senaste veckosluten har gått i snöskottningens tecken. På grund av (eller tack vare) försynen har snön vräkt ner under just veckosluten. Och alla som kan sin Nalle Puh tillägger alltid efter orden snön vräker ner ett tiddelipom. Men riktigt tiddelipom var det inte följande dag.

Lagom inför behandlingen av EU:s stora klimatpaket publicerade kommissionens forskningcentral (JRC) en rad undersökningar kring skog och urskog. I alla förslag från kommissionen har resultaten sedan citerats i konsekvensanalyserna. Det är naturligtvis någonting tungt vägande.

Nästan varje artikel om Förenta staternas konstitutionella system innehåller frasen ”checks and balances”. Uttrycket borde kanske översättas med motkrafter och balanser. Varje rättighet ska ha sin motkraft och varje enskild rättighet och motkraft borde befinna sig i balans.

Ordet halvvägs väcker genast en rad associationer. Någonstans finns det ett citat ur Dantes Den gudomliga komedin – ungefär så här:

Historia har alltid intresserat mig. Ibland till och med till den grad att det har medfört lite besvärligheter. När vi i skolan fick en ny historiebok ledde det till att jag den första kvällen och natten läste hela boken. Sen blev undervisningen lite tråkigare. Men tråkigheterna till trots, är jag på den vägen. Och det intressanta med historia i dagens värld är att det finns ett oändligt antal infallsvinklar. Det finns alltså historia om snart sagt allting. Också om skogen.

Under de senaste veckorna har jag utkämpat något av en jakobsbrottning. Och ifall ni vill veta uttryckets ursprung, handlar det väl egentligen om att kämpa med sig själv, mellan det man kanske vill göra och det man borde göra. I politik – och i investeringsbeslut – är det en speciellt besvärlig fråga.

De senaste veckornas politiska spekulationer kring Europeiska unionens utveckling under de närmaste åren har innehållit en hel del explosivt material. Men eftersom vi inte har en riktigt fungerande diskussion kring Finlands intressen på lite längre sikt, finns det inte heller slutledningar kring vad som eventuellt stilla sker i bakgrunden. Finland är alltså igen drivande ved i europeisk storpolitik.

Jag har många gånger framhållit, att det bästa med att vara ledamot av Europaparlamentet är möjligheten att göra lärorika besök; att kolla en ny fabrik som tar tillvara textiler, att sätta sig ner med gubbarna som äger en skogssamfällighet i Lappland och höra dem förklara de dagliga utmaningarna, att se en fiskodling växa fram på Eckerö.

årsboken för skogsvetenskap (Metsätieteen aikakauskirja) publicerades nyligen en intressant – men också lite bekymrande – artikel. Metso- programmet skapades för 15 år sedan för att jämna vägen för enskilda skogsägare att för en bestämd tid skydda sin skog.

Utmaningar är bra och de tvingar oss ibland att ifrågasätta våra berättelser. Den senaste utmaningen i söndags var dessutom lite speciell: att inför helt okända unga människor verksamma inom studerandealliansen OSKU, försöka förklara vad vi egentligen sysslar med i Europaparlamentet.

Hemma i Finland har jag haft både nöjet och besväret att föra en debatt kring klimatpolitikens övergångsutmaningar. Kärnan i mitt sätt att se på saken handlar om att många länder har extremt stora utmaningar framför sig och allt i EU:s politik gör det inte lättare.

Under hela min tid i Europaparlamentet har vi gång på gång fört besvärliga diskussioner kring genmanipulerade växter och mat. Diskussionerna har varit besvärliga av många orsaker.

HBL (23.11) publicerade en kort artikel med rubriken ”Torvalds ser rättsstatsproblem i EU”. Rubriken är för mitt vidkommande helt korrekt. Rättsstatens krav berör ingalunda enbart ”syndabockarna” Polen och Ungern. Det är en allmän princip som därför också gäller alla medlemsländer. Jag underströk det eftersom en oriktig tolkning av EU:s fördrag nu gör en runda med anledning av den så kallade taxonomilagstiftningen.

Efter klimattoppmötet i Glasgow har det av många orsaker funnits något av en översvämmning av kommentarer. Endel bekymrade eller besvikna, endel pessimistiska, några kloka. Den klokaste var kanske Christiana Figueres i tidningen Observer på måndagen efter mötet.

I Europaparlamentet finns det en lite tjatig diskussion, som rör sig kring ordet solidaritet. I vanliga fall tillhör ordet den klass av begrepp som man inte riktigt kan ifrågasätta. När Bertolt Brecht skrev texten och Hanns Eisler tonsatte den för filmen Kuhle Wampe 1932, handlade kravet på solidaritet om att övervinna följderna av den stora depressionen. Av många orsaker klingade kravet på solidaritet den gången för döva öron och ett år efter filmens premiär tog Adolf Hitlers nationalsocialister över makten i Tyskland.

Jag undrar ganska ofta hur andra människor får sina arbetsbord att se så prydliga ut? Undrandet ger många tänkbara förklaringar. En del beror helt säkert på att vi är olika, att vi minns och kommer ihåg på olika sätt, att vi organiserar kunskap i våra huvuden på olika sätt. Och att en del av oss är mera ordentliga än andra.

Härom veckan blev jag kontaktad av en EU-tjänsteperson från Ursula von der Leyens stora stab. Missförstå mig inte. Besöket var ingen speciell ynnest, men det gav en bild av att någon i det stora maskineriet tänker lite på tvären genom organisationens betongsilon. Besökaren ville veta vad jag hade för dåliga magkänslor inför det kommande COP26-mötet i Glasgow och behandlingen av klimatpaketet. Jag blev alltså mycket positivt överraskad. Hittills har diskussionerna med kommissionens företrädare mest handlat om att de har rätt och att alla invändningar bara är fel.

Redan i början av förhandlingarna kring den europeiska klimatlagen råkade jag ut för en liten överraskning, som nu dyker upp som en andens brasklapp. Under diskussionerna om vad vi kunde åstadkomma hade jag – med en viss tjatighet – talat om investeringarna. Planer och fina beslut är bra, men verklighet är ännu bättre.

Senaste tisdag talade jag i Europaparlamentet om våra klimatutmaningar. Diskussionen handlade – naturligtvis – om EU och den senaste rapporten från FN:s klimatpanel IPCC. Det var besvärlig läsning. Om vi inte får ordning på vår glob blir det bistra följder. Dessutom befinner vi oss i en besvärlig knipa: också om EU gjorde sitt yttersta, blir slutresultatet dåligt så länge alla andra bara lovar runt, men håller ganska tunt.

Under diskussionerna om de senaste avslöjandena kring penningtvätt och skatteparadis, kom det också en lite överraskande fråga: varför fanns det inga finländska politiker i den långa raden av avslöjade namn? Beror eller berodde det på att vi är så utomordentliga? På den frågan kan den uppfinningsrike hitta många lite elaka eller snälla svar. Ett kunde vara att politiker har lärt sig någonting av de senaste årens avslöjanden och klarar av att kringgå öppenhetens fallgropar. Det svaret hänger ihop med en annan återkommande fråga: hur dum får man vara? Hur kan någon tro att det i längden går att kringgå läckagen?

Priorities on the energy market have made an almost 180-degree turn during my decade as a Member of the European Parliament. I remember how meetings with industry lobbyists used to focus on the macroeconomic risks connected to the necessary change to the global energy landscape, which scientists were demanding. Now, lobbyists from the same organisations are competing about positioning themselves in the forefront of the change. We are still talking about the same disruptive change, but nowadays it is a welcomed change, which is taking place at an accelerating pace.

Vanligtvis har folk svårt att hålla reda på alla de förkortningar som används inom Brysselbubblan. Men ingen regel utan undantag. När diskussionen berör skogen och kolsänkan, verkar nästan alla veta vad LULUCF står för.

Mitten av septembers ”gröna veckan” – veckan som egentligen går under beteckningen ”arbete i valkretsen” – har jag tillbringat lite utanför valkretsen. I Sverige. Det hänger i sin tur ihop med förberedelserna kring klimatpaketet, som kommissionen kom ut med redan i juli. Nu är lagförslagens ansvarsfördelning huvudsakligen klar och så småningom kommer vi igång med arbetet.

Jag har en liten benägenhet att hamna in i besvärliga diskussioner med mina gröna vänner. Det handlar inte egentligen om att vi är av hemskt olika uppfattningar. I fråga om utmaningarna och IPCC:s rapporter är vi egentligen helt ense. Och just av den orsaken har jag i Europaparlamentets miljöutskott haft en ganska bra roll. När den ideologiska förkunnelsen tar överhanden har jag hållit huvudet lite kallare – det behövs i klimatuppvärmningens tidevarv. Det är mera berättelsen och historielösheten jag har problem med.

Jag sitter på ett möte i Paris. Den föregående kvällen (måndag) tillbringade jag på Elysée-palatsets gräsmatta och lyssnade på Emmanuel Macrons tal om europeiska utmaningar. På en punkt är jag bara så illa tvungen att hålla med: Europas försvar kommer att vara i Europas händer. Det är en jättelik förändring. Under de föregående drygt 70 åren har vi levt i en drömvärld med möjligheten att ”outsourca” försvaret till Förenta staterna och samtidigt underhålla den vackra idén om att vi på något sätt kan vara neutrala eller alliansfria.

Med ojämna mellanrum blossar det upp en debatt om Europeiska unionens fortbestånd. Vanligtvis är orsaken att vi igen har kört in i en kris och det finns ett EU-talesätt om att aldrig låta en kris gå till spillo. Det ger en möjlighet att flytta fram beslutspositionerna. När vi talar om att flytta fram positionerna handlar det om någonting som i en mera vetenskaplig och juridisk diskussion går under benämningen competence creep – en smygande ändring av regelverket kring maktfördelningen mellan unionen och medlemsländerna.

I februari 1989 var jag i Kabul. Det var efter en lite äventyrlig resa över Moskva och avsikten var uppenbar: att rapportera över den sovjetiska arméns reträtt från Afghanistan. När de sovjetiska pansarterrängbilarna – splitternya BTR-80, som inte hade deltagit i det långa kriget – korsade floden Amu-Darja vid den uzbekiska gränsen var det meningen att det skulle se ut som ordnad reträtt efter en segerrik insats.

När IPCC:s sjätte rapport publicerades senaste måndag innehöll den – egentligen – inga stora överraskningar. När vi förhandlade med medlemsländernas råd och kommissionens höga tjänstemän om klimatlagen visste alla att vi är lite på efterkälken. Trots det visade det sig omöjligt att komma fram till ännu hårdare åtgärder och det har sina randiga orsaker. Problemets kärna är inte dagens otillräckliga åtgärder. Kärnan är att vi började för sent och för anspråkslöst.

Om någon hade frågat mig för några veckor sedan vad jag visste om Kalajoki, hade jag antagligen svarat sanddynerna. Idag svarar nästan alla skogs- eller markbrand.

I Wikipedia presenteras Mark Twain med epitetet cyniker och att använda hans berömda kommentar till en New York-tidning kunde säkert också kallas cyniskt. ”Ryktena om min död är kraftigt överdrivna” är inte ett bra citat när man försöker trösta en ung generation som känner sig djupt orolig över uppgifterna om en biologisk massdöd bland däggdjur, fåglar, groddjur, kräldjur och leddjur. Och försöken att trösta blir inte lättare av att vi faktiskt inte vet tillräckligt.

I Europaparlamentet kan man skönja en viss spänning inför den 14 juli. Det är som känt Frankrikes nationaldag till minnet av Bastiljens stormning och det finns naturligtvis också en fransk variant av spänningen. Regionalvalet i Frankrike gav en antydning om att vi – i värsta fall – ser en ny politisk omvälvning. Allt de franska delegationerna gör i parlamentet under det närmaste året kommer att på något sätt hänga ihop med landets presidentval. Men det finns naturligtvis också andra val som påverkar beslutsgången i parlamentet. Inte minst det tyska.

På sommaren 2018 – mitt under bärplockningssäsongen – drev Naturskyddsförbundet en kampanj om att blåbären höll på att försvinna. Vem som helst kan föreställa sig hur den nyheten slog till. Där står du som mors lilla Olle i blåbärsskogen, kanske just på ett ställe där det inte finns blåbär. Slutsatsen blir lätt mer än uppenbar – och avsedd: katastrofen är här och snart finns det inga blåbär längre. Kampanjen fick dessutom extra spridning genom att välmenande journalister hoppade på vagnen.

Den lätt frampressade belåtenheten över att ändå till slut få en silvermedalj och skadeglädjen över att ärkerivalen Sverige inte tog sig vidare till slutspelen skymde bort den kanske mest avgörande förändringen i världens ishockey: övergången till tråkig defensiv hockey.

De flesta av oss har, antagligen med bestörtning, följt med det senaste årets utveckling i Belarus. Men har vi i den här bestörtningen samtidigt också insett hur fastlåst den här konflikten är och hur djupt in i vår uppfattning om demokrati den skär.