Kolumnarkiv
Loading...
Senaste måndag satt jag igen på flygfältet och drack ett sista glas vatten innan det var dags att boarda flygplanet. Jag tittade förstrött genom morgonens post och såg plötsligt någonting som kändes angeläget och intressant.
Det är – på gott och ont – så att vi är präglade av våra erfarenheter. Det har sedan några hundratusen år varit mänsklighetens sätt att överleva. Vi vet att det inte är någon felfri vägledning. Gamla erfarenheter kan i en ny situation locka in oss i gamla och skenbart trygga beteendemönster. Det är väl det vi ser i samband med klimatförändringen. På något sätt vill vi tro att vi klarar av den utan de besvärliga stora förändringarna både av våra levnadsvanor och vårt sätt att producera.
Mellan möten och omröstningar i Strasbourg lyssnade jag på partiordförande Anna-Maja Henrikssons blixtinkallade presskonferens. Jag kan inte säga att jag var särskilt förvånad över slutresultatet – det var egentligen den enda möjligheten. Varför?
Svenska folkpartiet står i beråd att skriva ett nytt partiprogram. Det är – egentligen – ingen lätt uppgift. Partiprogrammens språk är slitet och vanan att skriva separata program för europa-, riksdags- och kommunalval lockar alltför lätt till repetitiva formuleringar och en fraseologi, som för länge sedan har slutat ge läsaren/medborgaren aha-upplevelser och nya insikter om samhällets utmaningar och partiets/partiernas – förhoppningsvis – banbrytande lösningsförslag.
Samtidigt som jag försöker kasta bort gamla papper dyker – naturligtvis – också gamla frågor upp på nytt. Bland papperslapparna finns rudimentära anteckningar från tidigare möten. Där finns sedan också någonting som ser ut som tankegångar om utmaningar, misslyckanden och – lite – framgång.
Den politiska utvecklingen i Tyskland och Frankrike får mig att allt oftare återkomma till rubrikens fråga: Vad är det som vi gör fel? Med vi avser jag – åtminstone inte i första hand – vad vår grupp i Europaparlamentet eller SFP i riksdagen och regeringen eventuellt gör fel. Den framväxande protestmentaliteten på alla kanter antyder i varje fall att någonting nu går snett. Och eftersom framtida utmaningar på andra sidan av Atlanten kan bli ännu mera besvärliga, handlar eftertanken om vad och hur vi gör saker egentligen mest om ett mått av självbevarelsedrift.
De senaste dagarna har jag tillbringat i Mariehamn. De solvarma sommarbesökens uteserveringar ligger under mjuka lager av snö och på gatorna halkar människorna fram till sina dagliga bestyr. Inne i lagtingsborgen sitter förhandlarna och skriver de sista raderna på den nya landsskapsregeringens program.
I Michail Sjisjkins bok om Ryssland finns det ett helt kapitel om den ryska lögnen. Under de senaste dagarna har vi fått nya – och ytterst obehagliga – belägg för Putin-systemets systematiska ljugande. Putins pressekreterare Dmitrij Sergejevitj Peskov har figurerat i internationell och inhemsk media, med det ena mera huvudlösa påståendet efter det andra. Många som följer internationell politik upplever den allvarligt bristande sanningshalten som ett besvärligt hinder. Det skapar inte det förtroende en – eventuellt före detta – stormakt behövde och som det internationella systemet också kräver. Ryssland förfaller moraliskt och ekonomiskt till ett jättelikt Nordkorea!
De senaste veckornas bilder har igen aktualiserat en besvärlig fråga. Just nu pågår det en diskussion här i Europaparlamentet om hur militära utsläpp ska räknas in i den nationella rapporteringen. Den diskussionen har många sidor.
Vi har varit EU-medlemmar i mer än ett kvartssekel. Det kunde ju ha betytt att vi lärt oss hur det går till, men allt har vi inte tagit till oss. Det senaste exemplet handlar om förordningen om återställande av naturen.
Efter den 24 februari 2022 har geopolitik blivit det bärande politiska temat i Europa. Rysslands angrepp på Ukraina ändrade med ett slag vårt sätt att se på dagen och på framtiden. Det fanns också i Ursula von der Leyens tal om tillståndet i unionen under den föregående sessionen i Strasbourg.
För drygt nio månader sedan kom kommissionen – lite med pukor och trumpeter – ut med ett lagförslag för att få slut på snabbmatens engångsförpackningar. Med illa dold stolthet pekade kommissionärer och tjänstemän på de lyckliggörande förslagen: nu skulle allting bli mera durabelt, tvättas och återanvändas!
Under Europaforum i Åbo finns det redan lite traditioner. Statsministern öppnar, arbetslivsprofessor Anders Blom resonerar över framtiden – kanske mest nu hans egen framtid, sen promenader längs åstranden från olika programpunkter. Kanske en tur över Aura å med Föli och eventuellt ännu ett kanske: funikularen. Fungerar den och kan man ta sig upp till Kakolabacken.
Mitt på fjärden mellan Söderön och Viklandet finns en östlig isboj. De tre snabba ljussignalerna är viktiga när man i höstmörkret styr över fjärden. För mig spelar det inte så stor roll om jag tar den på styrbords- eller babordssida. Jag går kanske 40 centimeter djupt och isbojen finns där för betydligt större fartyg, men isbojens blinkningar fungerar bra som vägledare in mot sundet mellan Holma och Söderön.
Samhällsdebatten här hemma i Finland har begråtits i ett antal årtionden, men gråten förefaller inte riktigt hjälpa. Från SannF:s partikongress tog jag del av minister Ville Tavios tal om återställningsdirektivet. Hans partikamrat och min kollega i Europaparlamentet hade redan yttrat sig i frågan, men Teuvo Hakkarainen har inte tillhört de flitigaste i parlamentet. Hans kunskap var alltså på en ganska minimal nivå.
Jag avslöjar knappast en statshemlighet om jag konstaterar att det för tillfället finns lite uppbrottsstämning i SFP. Just därför den inledande uppmaningen om att vara lite försiktig i uppförs- och nerförsbackar.
Jag har funderat på tematiken kring den här spalten under de senaste dagarna. Utgångspunkten var en insikt om hur karriärstigar fungerar inom politiska organisationer. Från min ungdom ute på vänsterkanten hade jag ett besvärligt minne från ett distriktmöte i Helsingfors. Jag hade just hunnit skriva in mig i det som då kallades DFFF, och – vips – valdes jag in i distriktstyrelsen. Långt senare har jag med obehagskänslor kommit ihåg händelsen. Där finns nämligen ett mönster: man väljer in oerfarna eller mera entusiastiska än erfarna och resultatet blir att den unga entusiasten binds vid ett visst politiskt och socialt mönster.
När jag berättade att jag skulle resa till Brasilien för fyra dagar fick jag en lite forskande blick. Den betydde antagligen ”har han riktigt alla mumintrollen i dalen?”. Blickens ägare hade naturligtvis alldeles rätt; att flyga över Heathrow (alla kappsäckars bermudatriangel), sätta sig i ett 11-timmars nattflyg till Sao Paolo och därifrån flyga vidare till huvudstaden Brasilia är en övning som tar ca 24 timmar och lämnar efter sig en jetlag på 7 timmar. Det är antingen ett fall av lindrig sinnesförvirring eller någonting som bara måste skötas.
Jag vaknade på småtimmarna. Jag såg framför mig Putin sittandes vid sitt långa ljuganbord. Tänk om det här bara är ett operettartat trohetstest?
Under de senaste dagarna har jag fått svara på en hel del frågor kring regeringsprogrammet. Den första handlade egentligen om vad jag tyckte om ungdomsförbundets (SU) tveksamhet. Min första reaktion var, att kanske det är riktigt bra.
Regeringsförhandlingarna dominerar samtal både vid kaffebord och i pressen. I en process som sällan är enkel har förhandlingarna den här gången verkligen satt tålamodet på prov. De håller på att slå rekord för att de tagit längre än någonsin tidigare. Men varför är förhandlingarna så svåra och vad kan vi lära oss av denna tålmodighetsprövande process?
Efter avstickaren till regeringsförhandlingarna i Ständerhuset är jag tillbaka i Bryssel och inblandad i några intressanta lagstiftningsprojekt. Det är till de här projekten rubrikens slutraka hänvisar. Officiellt är det ännu ett år, en månad och två veckor kvar av mandatperioden för det parlament som valdes 2019, men i praktiken är vi inne på slutrakan eller åtminstone på slutvarven…
För länge sedan – dvs 2009 i Genève – försökte Förenta staternas dåvarande utrikesminister Hillary Clinton återuppliva de diplomatiska förbindelserna till Ryssland genom att ge Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov en ”reset-knapp” – en liten mojäng med en röd knapp. Efter kriget i Georgien hade förbindelserna mellan de här staterna varit ganska djupfrysta.
I det sista brevet i René Nybergs och min Nato-bok hade jag kommit till en – åtminstone för mig – ny insikt: för en lång tid framåt slogs Europas säkerhetsstrukturer fast under Wienkongressen 1814-15. Jag var ingalunda först med den upptäckten. Det visade sig snart att det fanns mängder av litteratur kring ämnet, bl.a. Henry Kissingers klassiska doktorsavhandling ”A World Restored”. Titeln antyder att Kissinger tittar bakåt – tillbaka till revolutionerna där två europeiska kungar halshöggs eller giljotinerades.
Ett par dygn efter valdagen finns det mycket att fundera på, och mina funderingar är antagligen inte de mest besvärliga. Mest besvärligt blir det för Petteri Orpo och Riikka Purra. Tillsammans.
Största delen av arbetsdagarna – och en del av det som brukar kallas fritid – går för mig åt till att förhandla. Det betyder att jag sitter ner med mitt team, med mina kolleger, med organisationer utanför parlamentet, med diplomater och politiker för att hitta på lösningar när ideologiska vindar slår stenknut på lagstiftningsförslagens formuleringar.
Jag känner en stor portion medkänsla med alla kandidater, som nu vässar pennorna, gör annonslayout och funderar på teman för tal och insändare. Veteranpolitikern Kääriäinen sade i en intervju för ett drygt år sedan, att det värsta med valkampanjer var att lite skryta med sig själv. Den goda hemuppfostran måste skjutas åt sidan för att göra det lätt nödvändiga skrytet möjligt.
I det som ursprungligen var Henry Kissingers doktorsavhandling och lite senare ett rättesnöre för internationell politik, beskrivs bokens avsikt på följande sätt: han skrev boken ”för att förstå och förklara ett av historiens mest betydelsefulla och dramatiska perioder – en tid när Europa gick från politiskt kaos till en balanserad fred”.
I en tysk debattbok stötte jag på någonting som först försökte puffa åt sidan, men som envist återkom. Boken var skriven av Oliver Nachtway, numera professor för socialstrukturshistoria i Basel, och den handlar om besvärliga förändringar.
Till skoltidens små lustigheter hörde att hitta på omöjliga komparationer. Till den hörde den klassiska: Lögn, förbannad lögn osv… Lustigare var att komparera bokstaven H: H, Herre, Häst. På det här spåret landade jag inför förväntningarna om Vladimir Putins tal om tillståndet i imperiet. Det var – som vanligt – en sannskyldig uppvisning i lögnens komparation.
Under de senaste tio åren har jag av ganska naturliga orsaker låtit bli att blanda mig i inrikespolitik. Också under presidentvalskampanjen för fem år sedan var det lätt att hålla fingrarna – och pratet – borta från den rena inrikespolitiken. I Bryssel fanns det mer än nog att uträtta. Nu gör jag alltså ett litet undantag, men var försiktiga med att övertolka innebörden. Jag är nog – så småningom – på väg tillbaka hem, men i min längtan hem finns inga aspirationer som gäller riksdag eller kommunalpolitik. Däremot finns det både en vilja – och lite lust – att ta del i den inhemska debatten.
Nästan 78 år efter att världskriget i Europa avslutades står vi på tröskeln till ett besvärligt säkerhetspolitiskt misslyckande. Den ledande tanken efter Rysslands angrepp på Ukraina har varit, att landet nu tvingas utkämpa ett krig för hela Europa. Den underförstådda slutsatsen handlar om att ett ukrainskt nederlag skulle åstadkomma en bestående säkerhetspolitisk utmaning för världsdelen. Ryssland skulle därmed få en bekräftelse på att landet hade rätt till en intressesfär, som sträcker sig ett icke definierat antal kilometer eller mil utanför landets gränser. Konsekvenserna för Finland, de baltiska staterna och Polen vore enorma. Orsakerna till det här hotande misslyckandet har djupa rötter – en del av dem förståeliga, andra ganska obegripliga.
Under största delen av mitt liv har jag varit en stor papperssamlare. Alldeles i början bestod det av ett mera bokstavligt papperssamlande där buntarna med gamla tidningar transporterades till ett insamlingsställe. Där fick man små sedlar, som angav hur mycket man hade samlat och när man nått en viss nivå kunde sedlarna bytas ut mot ett armbandsur av märket Stima. Det var min första klocka, men den överlevde knappast sitt första levnadsår i våra ofta lite riskabla lekar. Trots den här motgången har papperssamlandet fortsatt och ibland får man sin belöning.
Rysslands brutala krig mot Ukrainas befolkning väcker varje dag starka känslor av avsky och förvåning: vad är det som driver landets ledning till att lämna de sista resterna av någorlunda civiliserat beteende? Frågan är ingalunda enbart retorisk. I vår – åtminstone delvis – rationella värld framstår den ryska statsledningens förfarande som någonting befläckat av galenskap: som om Putin och hans entourage inte klarade av (eller brydde sig om) att formulera följande tankeled om hur Ryssland tar sig ut ur kriget och dess följder.
Jag skriver de här raderna i en jättelik tältby långt borta hemifrån. Om jag satsade på att gå hem skulle det enligt kartan ta 32 dagar och inkludera en båtresa över Svarta havet plus en vandring genom Ukraina. Något tåg hittade jag inte. Det blir alltså flyg hem från Sharm el-Sheikh.
Det var med en viss tvekan jag beslöt mig för att flyga ner till Sharm el-Sheikh och delta i FN:s klimattoppmöte. Den sortens möten är besvärliga. Möjligheterna att riktigt överblicka vad som händer framför och bakom alla kulisser är ganska smala och COP27 framstod därför som någonting av en cirkus, men en cirkus som samtidigt skulle behandla frågor som är oerhört viktiga för vår framtid.
Det är inte mycket som ur officiella ryska källor läcker ut om vad som egentligen har skett under Rysslands krig mot Ukraina. Siffrorna över stupade, skadade och försvunna hänger inte riktigt ihop med vad underrättelse-uppgifterna från Ukraina och från brittiska militära källor delger oss. Mörkertal finns det säkert så det finns all orsak att vara försiktig. Men just därför har uppgifterna kring den 155:e marininfanteribrigaden med gardestitel väckt en hel del uppmärksamhet.
Det italienska parlamentsvalet i slutet av september väcker en del farhågor, men det kan hända att slutsatserna inom olika politiska maskinerier i Europa landar lite fel. Vi försöker eventuellt undvika våra egna misstag. Istället borde vi lite ödmjukt ta två steg tillbaka och se vad som har hänt inom politik och samhälle under de senaste 50 åren. Lätt? Nej, men nödvändigt.
Det fanns inte mycket verkligt nytt i Ursula von der Leyens tal om tillståndet i unionen. Det var – som vanligt – en lite självnöjd redogörelse över hur bra unionen, och i synnerhet kommissionen, är. I det stora hela är jag inte oense med UvdL, men jag tror att det vore mycket bättre att anslå en problem- eller utmaningscentrerad ton. Det gäller också avsnittet om Ukraina där jag upplevde att hon friade till sin publik genom att upprepade gånger understryka deras hjältemod.
Under nästan hela min tid i Europaparlamentet har vi fört en ganska låst och starkt ideologiserad diskussion om skog. Ingredienserna i den debatten har varit av många olika slag. På den ena sidan har vi haft våra ekonomiska behov. På den andra sidan alla nya uppgifter som faller över den moderna staten.