Kolumnarkiv

Det fanns inte mycket verkligt nytt i Ursula von der Leyens tal om tillståndet i unionen. Det var – som vanligt – en lite självnöjd redogörelse över hur bra unionen, och i synnerhet kommissionen, är. I det stora hela är jag inte oense med UvdL, men jag tror att det vore mycket bättre att anslå en problem- eller utmaningscentrerad ton. Det gäller också avsnittet om Ukraina där jag upplevde att hon friade till sin publik genom att upprepade gånger understryka deras hjältemod.

På onsdagen höll EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen sitt årliga anförande om unionens tillstånd. Talet inför Europaparlamentet innehöll allt ifrån kriget i Ukraina och energifrågor till vaccinproduktion och stödandet av demokratiutvecklingen både innanför och utanför EU.

Man behöver inte så mycket. Det räcker med att slå upp dagens tidning eller knäppa på tevens nyheter. Också i normala fall domineras nyhetsflödet av olycksbådande rubriker och ganska ofta undrar jag om dödsoffren efter en bussolycka i Indien fyller nyheternas kriterier för relevans eller om det bara uppfyller det redaktionella behovet av dystopiska händelseförlopp. Men i det här osorterbara flödet finns det en sak som är både relevant och säker: Europa står inför sina största utmaningar sedan världskrigen.

Min första upplevelse av Michail Gorbatjov var under det sovjetiska kommunistpartiets 27:e kongress. Vi satt på  Rundradions korrpunkt, dvs byrån i Moskva och lyssnade på det inledande anförandet. I ett ganska tidigt skede av talet möttes Yrjö Länsipuros och mina blickar varandra. Det här var ett annorlunda tal. Mycket annorlunda.

Rysslands krig i Ukraina har nu pågått i 6 månader och vi ser inte riktigt någon ände. I tidningar och böcker finns det rikligt med spekulationer om hur det kunde sluta eller inte sluta, men frågan som väcker mig mitt i natten lyder som ni ser i rubriken: Vad var det som gick fel?

Jag har ett vagt minne av att i mycket unga år ha lärt mig någonting om korståg, att det var någonting eftersträvansvärt, fint och ärofullt. Långt senare läste jag Steven Runcimans ”A History of The Crusades” (Korstågens historia). Runcimans beskrivning var, lindrigt uttryckt, någonting helt annat än vad jag (eventuellt) förstod någongång i början av 1950-talet.

Från mina år i Moskva under slutet av 1990-talet kommer jag oerhört tydligt ihåg en tågresa hem till Finland. I vanliga turistklassvagnar gjorde man inte då någon större skillnad på könsfördelningen i kupéerna. Det fanns fyra kojer, två nere och två uppe. Vanligtvis föredrog jag den övre kojen eftersom man där uppe på ”hyllan” kunde rädda sig från lite besvärliga eller onyktra (finska?) medpassagerare. Situationen borde vara välkänd för alla som sett filmen ”Hytt Nr 6” eller läst Rosa Liksoms bok.

När man talar om mumintroll talar man också om hög svansföring. Det är kanske inte de första epiteten som faller på när man talar om Europaparlamentet. Men hur som helst. När parlamentet sammanträdde i sin nya sammansättning för tre år sedan var det med hög svansföring. Vi krävde en mera könsneutral kommission – och fick det. Vi krävde mera konsekvens i klimatpolitiken och utlyste inför FN:s miljömöte ett miljöundantagstillstånd. Vi tog alltså på oss en hel del utmaningar. Nu på våren och försommaren stod vi därför inför uppgiften att också rösta igenom det vi i ord och åthävor hade påtagit oss.

Under en lång tid hörde den tyska filosofen Jürgen Habermas till det man brukar kalla sina husgudar. Han hade skrivit om och debatterat det mesta som i vårt samhälle känns viktigt att försvara: offentligheten, rationaliteten och samhälleligheten. Sen KOM det plötsligt ett stolpskott.

Den belgiska huvudstaden återgår småningom till någonting av normalitet. Det innebär ibland ganska olika saker. Gathörnen i centrum fylls av övergivna el-sparkbräden och turistströmmen till Parlamentet växer. Kollegerna försöker kompensera pandemiårens besöksfattigdom med lite överstora grupper. Om två år är det igen Europaval och besöksgrupperna är ett utmärkt sätt att hålla valrörelsens aktivister i rörelse.

Under de senaste veckorna har jag fått ett antal försiktiga frågor om hur jag tänker min framtid. Mellan raderna har det funnits en mera rättfram fråga: tänker du fortsätta? Och det rättframma svaret lyder: nej!

Europaparlamentet har under de senaste dagarna lite känts som en myrstack i vårsolen. Under nästan ett år har vi harvat de olika bitarna av den gröna given, men det har skett i den malande takt lagstiftningsprocessen kräver. Där finns det en rytm, som inte alldeles lätt låter sig kullkastas. Den grundläggande arbetsrytmen består av de gröna veckor när Europaparlamentariker ska jobba i sin valkrets (dvs hela Finland i mitt fall), av de sk gruppveckorna när vi i arbetsgrupper och inom de politiska grupperna försöker avstämma linjerna för stundande omröstningar och av utskottsveckorna där huvudtyngden ligger på vad som avhandlas i de olika utskotten. Sen kommer Strasbourgveckorna med sina omröstningar i plenum, som lite bryter av rutinerna på grund av resor och hotelliv. Mellan allt det här pressas dessutom veckosluten hemma in.

Senaste vecka kom EU-kommissionen ut med en s.k. kommunikation om att lägga Europas energiproduktion på ny bog. Jag märkte på mina första reaktioner att jag blev lite tveksam. Väst- och Centraleuropas beroende av rysk energi är enormt och det finns egentligen inte någonting i kommissionens kommunikation som skapar snabba lösningar. Vi kan – om vi vill – snabba upp tillståndsprocesserna, men det kommer samtidigt att finnas procedurer som för oss i motsatt riktning. Vår inhemska regerings förslag till ny naturvårdslag är mycket behövlig, men om vi samtidigt utvidgar besvärsrätten kan vi lätt hamna illa ut. Och om någon vill ha mera konkreta belägg för det påståendet är det bara att kolla hur planerna på Fazers nya sötsakfabrik i Vanda gick.

För något år sedan trodde jag att jag var färdig med Ryssland. Efter studieåren och korrespondentskapet hade jag samlat på mig ett ganska omfattande Rysslands – bibliotek. Mera böcker rymdes inte riktigt in och i parlamentet har vi försökt förverkliga regeln ”one in – one out”. Den regeln var avsedd att gälla kommissionens lagförslag och har egentligen aldrig förverkligats, men för en biblioman kunde det vara en god regel. Största delen av Rysslands – biblioteket skickades alltså iväg till Åbo universitet – till glädje för studeranden och till (om)sorg för bibliotekets personal .

Många trodde att Rysslands krig i Ukraina skulle vara över på några veckor.Militärparaderna över Röda torget hade gjort sitt intryck. De jättelikaraketerna, de spikraka leden och de taktfasta stegen hade skapat ettintryck avoövervinnerlighet. Många–och här innefattar jag uttryckligen några ledandetyska socialdemokrater-hade också trottatt Ukraina egentligen inte var enstat och att invånarna där inte var en nation.

Under de senaste veckorna har vi väl alla suttit framför våra TV-apparater och datorskärmar och försökt förstå vad det är som händer just nu i Europa. Vi har fruktansvärt mycket otydlig information och en händelsebakgrund som är suddig. Och vi har eventuellt levt invaggade i en gammal trygghet, som byggde på små steg av realism från – låt oss ta exempelvis året 1975 – och samfällda försök till avspänning.

Under en flygresa från Bryssel hade jag ett påhittigt resesällskap. Vi diskuterade – som det sig bör i ett flygplan – allt mellan himmel och jord, men mest av allt Ryssland, Ukraina och Europa. Han nämnde plötslig Pinocchio-bordet och för ett ögonblick hängde jag inte med.

Vi har under de senaste veckorna – antagligen – alla känt efter vad vi egentligen vet om Ukraina. Jag har inventerat mina bokhyllor och insett att det också där finns brister. Jag har inte Timothy Snyders Den svarta jorden, men nog Den blodiga jorden. Och det finns lite annat att gripa tillbaka på.

När Rysslands anfall mot Ukraina började, ville jag inte skriva om det. Den massiva ansamlingen av ryska trupper kring Ukraina skapade ett intryck av den omedelbart förestående katastrofen. Jag hade på nära håll följt med två ryska krig – det första och det andra tjetjenska. Jag trodde – eller inbillade mig – att den ryska politiska och militära ledningen hade lärt sig någonting: att inte ge sig in på ett krigsäventyr med illa utbildade och ännu sämre motiverade soldater.

För tillfället försöker vi i Europaparlamentet få hela det så kallade sommarpaketet ihopsnört. Det handlar alltså om det jättelika reformprogram som kommissionen huvudsakligen kom ut med inför semestern senaste sommar och som skall sätta EU på en bana mot klimatneutralitet 2050. Men att få paketet klart är inte alldeles enkelt.

De två senaste veckosluten har gått i snöskottningens tecken. På grund av (eller tack vare) försynen har snön vräkt ner under just veckosluten. Och alla som kan sin Nalle Puh tillägger alltid efter orden snön vräker ner ett tiddelipom. Men riktigt tiddelipom var det inte följande dag.

Lagom inför behandlingen av EU:s stora klimatpaket publicerade kommissionens forskningcentral (JRC) en rad undersökningar kring skog och urskog. I alla förslag från kommissionen har resultaten sedan citerats i konsekvensanalyserna. Det är naturligtvis någonting tungt vägande.

Nästan varje artikel om Förenta staternas konstitutionella system innehåller frasen ”checks and balances”. Uttrycket borde kanske översättas med motkrafter och balanser. Varje rättighet ska ha sin motkraft och varje enskild rättighet och motkraft borde befinna sig i balans.

Ordet halvvägs väcker genast en rad associationer. Någonstans finns det ett citat ur Dantes Den gudomliga komedin – ungefär så här:

Historia har alltid intresserat mig. Ibland till och med till den grad att det har medfört lite besvärligheter. När vi i skolan fick en ny historiebok ledde det till att jag den första kvällen och natten läste hela boken. Sen blev undervisningen lite tråkigare. Men tråkigheterna till trots, är jag på den vägen. Och det intressanta med historia i dagens värld är att det finns ett oändligt antal infallsvinklar. Det finns alltså historia om snart sagt allting. Också om skogen.

Under de senaste veckorna har jag utkämpat något av en jakobsbrottning. Och ifall ni vill veta uttryckets ursprung, handlar det väl egentligen om att kämpa med sig själv, mellan det man kanske vill göra och det man borde göra. I politik – och i investeringsbeslut – är det en speciellt besvärlig fråga.

De senaste veckornas politiska spekulationer kring Europeiska unionens utveckling under de närmaste åren har innehållit en hel del explosivt material. Men eftersom vi inte har en riktigt fungerande diskussion kring Finlands intressen på lite längre sikt, finns det inte heller slutledningar kring vad som eventuellt stilla sker i bakgrunden. Finland är alltså igen drivande ved i europeisk storpolitik.

Jag har många gånger framhållit, att det bästa med att vara ledamot av Europaparlamentet är möjligheten att göra lärorika besök; att kolla en ny fabrik som tar tillvara textiler, att sätta sig ner med gubbarna som äger en skogssamfällighet i Lappland och höra dem förklara de dagliga utmaningarna, att se en fiskodling växa fram på Eckerö.

årsboken för skogsvetenskap (Metsätieteen aikakauskirja) publicerades nyligen en intressant – men också lite bekymrande – artikel. Metso- programmet skapades för 15 år sedan för att jämna vägen för enskilda skogsägare att för en bestämd tid skydda sin skog.

Utmaningar är bra och de tvingar oss ibland att ifrågasätta våra berättelser. Den senaste utmaningen i söndags var dessutom lite speciell: att inför helt okända unga människor verksamma inom studerandealliansen OSKU, försöka förklara vad vi egentligen sysslar med i Europaparlamentet.

Hemma i Finland har jag haft både nöjet och besväret att föra en debatt kring klimatpolitikens övergångsutmaningar. Kärnan i mitt sätt att se på saken handlar om att många länder har extremt stora utmaningar framför sig och allt i EU:s politik gör det inte lättare.

Under hela min tid i Europaparlamentet har vi gång på gång fört besvärliga diskussioner kring genmanipulerade växter och mat. Diskussionerna har varit besvärliga av många orsaker.

HBL (23.11) publicerade en kort artikel med rubriken ”Torvalds ser rättsstatsproblem i EU”. Rubriken är för mitt vidkommande helt korrekt. Rättsstatens krav berör ingalunda enbart ”syndabockarna” Polen och Ungern. Det är en allmän princip som därför också gäller alla medlemsländer. Jag underströk det eftersom en oriktig tolkning av EU:s fördrag nu gör en runda med anledning av den så kallade taxonomilagstiftningen.

Efter klimattoppmötet i Glasgow har det av många orsaker funnits något av en översvämmning av kommentarer. Endel bekymrade eller besvikna, endel pessimistiska, några kloka. Den klokaste var kanske Christiana Figueres i tidningen Observer på måndagen efter mötet.

I Europaparlamentet finns det en lite tjatig diskussion, som rör sig kring ordet solidaritet. I vanliga fall tillhör ordet den klass av begrepp som man inte riktigt kan ifrågasätta. När Bertolt Brecht skrev texten och Hanns Eisler tonsatte den för filmen Kuhle Wampe 1932, handlade kravet på solidaritet om att övervinna följderna av den stora depressionen. Av många orsaker klingade kravet på solidaritet den gången för döva öron och ett år efter filmens premiär tog Adolf Hitlers nationalsocialister över makten i Tyskland.

Jag undrar ganska ofta hur andra människor får sina arbetsbord att se så prydliga ut? Undrandet ger många tänkbara förklaringar. En del beror helt säkert på att vi är olika, att vi minns och kommer ihåg på olika sätt, att vi organiserar kunskap i våra huvuden på olika sätt. Och att en del av oss är mera ordentliga än andra.

Härom veckan blev jag kontaktad av en EU-tjänsteperson från Ursula von der Leyens stora stab. Missförstå mig inte. Besöket var ingen speciell ynnest, men det gav en bild av att någon i det stora maskineriet tänker lite på tvären genom organisationens betongsilon. Besökaren ville veta vad jag hade för dåliga magkänslor inför det kommande COP26-mötet i Glasgow och behandlingen av klimatpaketet. Jag blev alltså mycket positivt överraskad. Hittills har diskussionerna med kommissionens företrädare mest handlat om att de har rätt och att alla invändningar bara är fel.

Redan i början av förhandlingarna kring den europeiska klimatlagen råkade jag ut för en liten överraskning, som nu dyker upp som en andens brasklapp. Under diskussionerna om vad vi kunde åstadkomma hade jag – med en viss tjatighet – talat om investeringarna. Planer och fina beslut är bra, men verklighet är ännu bättre.

Senaste tisdag talade jag i Europaparlamentet om våra klimatutmaningar. Diskussionen handlade – naturligtvis – om EU och den senaste rapporten från FN:s klimatpanel IPCC. Det var besvärlig läsning. Om vi inte får ordning på vår glob blir det bistra följder. Dessutom befinner vi oss i en besvärlig knipa: också om EU gjorde sitt yttersta, blir slutresultatet dåligt så länge alla andra bara lovar runt, men håller ganska tunt.

Under diskussionerna om de senaste avslöjandena kring penningtvätt och skatteparadis, kom det också en lite överraskande fråga: varför fanns det inga finländska politiker i den långa raden av avslöjade namn? Beror eller berodde det på att vi är så utomordentliga? På den frågan kan den uppfinningsrike hitta många lite elaka eller snälla svar. Ett kunde vara att politiker har lärt sig någonting av de senaste årens avslöjanden och klarar av att kringgå öppenhetens fallgropar. Det svaret hänger ihop med en annan återkommande fråga: hur dum får man vara? Hur kan någon tro att det i längden går att kringgå läckagen?