Kolumnarkiv

Efter avstickaren till regeringsförhandlingarna i Ständerhuset är jag tillbaka i Bryssel och inblandad i några intressanta lagstiftningsprojekt. Det är till de här projekten rubrikens slutraka hänvisar. Officiellt är det ännu ett år, en månad och två veckor kvar av mandatperioden för det parlament som valdes 2019, men i praktiken är vi inne på slutrakan eller åtminstone på slutvarven…

För länge sedan – dvs 2009 i Genève – försökte Förenta staternas dåvarande utrikesminister Hillary Clinton återuppliva de diplomatiska förbindelserna till Ryssland genom att ge Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov en ”reset-knapp” – en liten mojäng med en röd knapp. Efter kriget i Georgien hade förbindelserna mellan de här staterna varit ganska djupfrysta.

I det sista brevet i René Nybergs och min Nato-bok hade jag kommit till en – åtminstone för mig – ny insikt: för en lång tid framåt slogs Europas säkerhetsstrukturer fast under Wienkongressen 1814-15. Jag var ingalunda först med den upptäckten. Det visade sig snart att det fanns mängder av litteratur kring ämnet, bl.a. Henry Kissingers klassiska doktorsavhandling ”A World Restored”. Titeln antyder att Kissinger tittar bakåt – tillbaka till revolutionerna där två europeiska kungar halshöggs eller giljotinerades.

Största delen av arbetsdagarna – och en del av det som brukar kallas fritid – går för mig åt till att förhandla. Det betyder att jag sitter ner med mitt team, med mina kolleger, med organisationer utanför parlamentet, med diplomater och politiker för att hitta på lösningar när ideologiska vindar slår stenknut på lagstiftningsförslagens formuleringar.

Jag känner en stor portion medkänsla med alla kandidater, som nu vässar pennorna, gör annonslayout och funderar på teman för tal och insändare. Veteranpolitikern Kääriäinen sade i en intervju för ett drygt år sedan, att det värsta med valkampanjer var att lite skryta med sig själv. Den goda hemuppfostran måste skjutas åt sidan för att göra det lätt nödvändiga skrytet möjligt.

I det som ursprungligen var Henry Kissingers doktorsavhandling och lite senare ett rättesnöre för internationell politik, beskrivs bokens avsikt på följande sätt: han skrev boken ”för att förstå och förklara ett av historiens mest betydelsefulla och dramatiska perioder – en tid när Europa gick från politiskt kaos till en balanserad fred”.

I en tysk debattbok stötte jag på någonting som först försökte puffa åt sidan, men som envist återkom. Boken var skriven av Oliver Nachtway, numera professor för socialstrukturshistoria i Basel, och den handlar om besvärliga förändringar.

Till skoltidens små lustigheter hörde att hitta på omöjliga komparationer. Till den hörde den klassiska: Lögn, förbannad lögn osv… Lustigare var att komparera bokstaven H: H, Herre, Häst. På det här spåret landade jag inför förväntningarna om Vladimir Putins tal om tillståndet i imperiet. Det var – som vanligt – en sannskyldig uppvisning i lögnens komparation.

Under de senaste tio åren har jag av ganska naturliga orsaker låtit bli att blanda mig i inrikespolitik. Också under presidentvalskampanjen för fem år sedan var det lätt att hålla fingrarna – och pratet – borta från den rena inrikespolitiken. I Bryssel fanns det mer än nog att uträtta. Nu gör jag alltså ett litet undantag, men var försiktiga med att övertolka innebörden. Jag är nog – så småningom – på väg tillbaka hem, men i min längtan hem finns inga aspirationer som gäller riksdag eller kommunalpolitik. Däremot finns det både en vilja – och lite lust – att ta del i den inhemska debatten.

Nästan 78 år efter att världskriget i Europa avslutades står vi på tröskeln till ett besvärligt säkerhetspolitiskt misslyckande. Den ledande tanken efter Rysslands angrepp på Ukraina har varit, att landet nu tvingas utkämpa ett krig för hela Europa. Den underförstådda slutsatsen handlar om att ett ukrainskt nederlag skulle åstadkomma en bestående säkerhetspolitisk utmaning för världsdelen. Ryssland skulle därmed få en bekräftelse på att landet hade rätt till en intressesfär, som sträcker sig ett icke definierat antal kilometer eller mil utanför landets gränser. Konsekvenserna för Finland, de baltiska staterna och Polen vore enorma. Orsakerna till det här hotande misslyckandet har djupa rötter – en del av dem förståeliga, andra ganska obegripliga.

Under största delen av mitt liv har jag varit en stor papperssamlare. Alldeles i början bestod det av ett mera bokstavligt papperssamlande där buntarna med gamla tidningar transporterades till ett insamlingsställe. Där fick man små sedlar, som angav hur mycket man hade samlat och när man nått en viss nivå kunde sedlarna bytas ut mot ett armbandsur av märket Stima. Det var min första klocka, men den överlevde knappast sitt första levnadsår i våra ofta lite riskabla lekar. Trots den här motgången har papperssamlandet fortsatt och ibland får man sin belöning.

Rysslands brutala krig mot Ukrainas befolkning väcker varje dag starka känslor av avsky och förvåning: vad är det som driver landets ledning till att lämna de sista resterna av någorlunda civiliserat beteende? Frågan är ingalunda enbart retorisk. I vår – åtminstone delvis – rationella värld framstår den ryska statsledningens förfarande som någonting befläckat av galenskap: som om Putin och hans entourage inte klarade av (eller brydde sig om) att formulera följande tankeled om hur Ryssland tar sig ut ur kriget och dess följder.

Jag skriver de här raderna i en jättelik tältby långt borta hemifrån. Om jag satsade på att gå hem skulle det enligt kartan ta 32 dagar och inkludera en båtresa över Svarta havet plus en vandring genom Ukraina. Något tåg hittade jag inte. Det blir alltså flyg hem från Sharm el-Sheikh.

Det var med en viss tvekan jag beslöt mig för att flyga ner till Sharm el-Sheikh och delta i FN:s klimattoppmöte. Den sortens möten är besvärliga. Möjligheterna att riktigt överblicka vad som händer framför och bakom alla kulisser är ganska smala och COP27 framstod därför som någonting av en cirkus, men en cirkus som samtidigt skulle behandla frågor som är oerhört viktiga för vår framtid.

Det är inte mycket som ur officiella ryska källor läcker ut om vad som egentligen har skett under Rysslands krig mot Ukraina. Siffrorna över stupade, skadade och försvunna hänger inte riktigt ihop med vad underrättelse-uppgifterna från Ukraina och från brittiska militära källor delger oss. Mörkertal finns det säkert så det finns all orsak att vara försiktig. Men just därför har uppgifterna kring den 155:e marininfanteribrigaden med gardestitel väckt en hel del uppmärksamhet.

Det italienska parlamentsvalet i slutet av september väcker en del farhågor, men det kan hända att slutsatserna inom olika politiska maskinerier i Europa landar lite fel. Vi försöker eventuellt undvika våra egna misstag. Istället borde vi lite ödmjukt ta två steg tillbaka och se vad som har hänt inom politik och samhälle under de senaste 50 åren. Lätt? Nej, men nödvändigt.

Det fanns inte mycket verkligt nytt i Ursula von der Leyens tal om tillståndet i unionen. Det var – som vanligt – en lite självnöjd redogörelse över hur bra unionen, och i synnerhet kommissionen, är. I det stora hela är jag inte oense med UvdL, men jag tror att det vore mycket bättre att anslå en problem- eller utmaningscentrerad ton. Det gäller också avsnittet om Ukraina där jag upplevde att hon friade till sin publik genom att upprepade gånger understryka deras hjältemod.

Under nästan hela min tid i Europaparlamentet har vi fört en ganska låst och starkt ideologiserad diskussion om skog. Ingredienserna i den debatten har varit av många olika slag. På den ena sidan har vi haft våra ekonomiska behov. På den andra sidan alla nya uppgifter som faller över den moderna staten.

Man behöver inte så mycket. Det räcker med att slå upp dagens tidning eller knäppa på tevens nyheter. Också i normala fall domineras nyhetsflödet av olycksbådande rubriker och ganska ofta undrar jag om dödsoffren efter en bussolycka i Indien fyller nyheternas kriterier för relevans eller om det bara uppfyller det redaktionella behovet av dystopiska händelseförlopp. Men i det här osorterbara flödet finns det en sak som är både relevant och säker: Europa står inför sina största utmaningar sedan världskrigen.

Min första upplevelse av Michail Gorbatjov var under det sovjetiska kommunistpartiets 27:e kongress. Vi satt på  Rundradions korrpunkt, dvs byrån i Moskva och lyssnade på det inledande anförandet. I ett ganska tidigt skede av talet möttes Yrjö Länsipuros och mina blickar varandra. Det här var ett annorlunda tal. Mycket annorlunda.

Rysslands krig i Ukraina har nu pågått i 6 månader och vi ser inte riktigt någon ände. I tidningar och böcker finns det rikligt med spekulationer om hur det kunde sluta eller inte sluta, men frågan som väcker mig mitt i natten lyder som ni ser i rubriken: Vad var det som gick fel?

Jag har ett vagt minne av att i mycket unga år ha lärt mig någonting om korståg, att det var någonting eftersträvansvärt, fint och ärofullt. Långt senare läste jag Steven Runcimans ”A History of The Crusades” (Korstågens historia). Runcimans beskrivning var, lindrigt uttryckt, någonting helt annat än vad jag (eventuellt) förstod någongång i början av 1950-talet.

Från mina år i Moskva under slutet av 1990-talet kommer jag oerhört tydligt ihåg en tågresa hem till Finland. I vanliga turistklassvagnar gjorde man inte då någon större skillnad på könsfördelningen i kupéerna. Det fanns fyra kojer, två nere och två uppe. Vanligtvis föredrog jag den övre kojen eftersom man där uppe på ”hyllan” kunde rädda sig från lite besvärliga eller onyktra (finska?) medpassagerare. Situationen borde vara välkänd för alla som sett filmen ”Hytt Nr 6” eller läst Rosa Liksoms bok.

När man talar om mumintroll talar man också om hög svansföring. Det är kanske inte de första epiteten som faller på när man talar om Europaparlamentet. Men hur som helst. När parlamentet sammanträdde i sin nya sammansättning för tre år sedan var det med hög svansföring. Vi krävde en mera könsneutral kommission – och fick det. Vi krävde mera konsekvens i klimatpolitiken och utlyste inför FN:s miljömöte ett miljöundantagstillstånd. Vi tog alltså på oss en hel del utmaningar. Nu på våren och försommaren stod vi därför inför uppgiften att också rösta igenom det vi i ord och åthävor hade påtagit oss.

Under en lång tid hörde den tyska filosofen Jürgen Habermas till det man brukar kalla sina husgudar. Han hade skrivit om och debatterat det mesta som i vårt samhälle känns viktigt att försvara: offentligheten, rationaliteten och samhälleligheten. Sen KOM det plötsligt ett stolpskott.

Den belgiska huvudstaden återgår småningom till någonting av normalitet. Det innebär ibland ganska olika saker. Gathörnen i centrum fylls av övergivna el-sparkbräden och turistströmmen till Parlamentet växer. Kollegerna försöker kompensera pandemiårens besöksfattigdom med lite överstora grupper. Om två år är det igen Europaval och besöksgrupperna är ett utmärkt sätt att hålla valrörelsens aktivister i rörelse.

Under de senaste veckorna har jag fått ett antal försiktiga frågor om hur jag tänker min framtid. Mellan raderna har det funnits en mera rättfram fråga: tänker du fortsätta? Och det rättframma svaret lyder: nej!

Europaparlamentet har under de senaste dagarna lite känts som en myrstack i vårsolen. Under nästan ett år har vi harvat de olika bitarna av den gröna given, men det har skett i den malande takt lagstiftningsprocessen kräver. Där finns det en rytm, som inte alldeles lätt låter sig kullkastas. Den grundläggande arbetsrytmen består av de gröna veckor när Europaparlamentariker ska jobba i sin valkrets (dvs hela Finland i mitt fall), av de sk gruppveckorna när vi i arbetsgrupper och inom de politiska grupperna försöker avstämma linjerna för stundande omröstningar och av utskottsveckorna där huvudtyngden ligger på vad som avhandlas i de olika utskotten. Sen kommer Strasbourgveckorna med sina omröstningar i plenum, som lite bryter av rutinerna på grund av resor och hotelliv. Mellan allt det här pressas dessutom veckosluten hemma in.

Senaste vecka kom EU-kommissionen ut med en s.k. kommunikation om att lägga Europas energiproduktion på ny bog. Jag märkte på mina första reaktioner att jag blev lite tveksam. Väst- och Centraleuropas beroende av rysk energi är enormt och det finns egentligen inte någonting i kommissionens kommunikation som skapar snabba lösningar. Vi kan – om vi vill – snabba upp tillståndsprocesserna, men det kommer samtidigt att finnas procedurer som för oss i motsatt riktning. Vår inhemska regerings förslag till ny naturvårdslag är mycket behövlig, men om vi samtidigt utvidgar besvärsrätten kan vi lätt hamna illa ut. Och om någon vill ha mera konkreta belägg för det påståendet är det bara att kolla hur planerna på Fazers nya sötsakfabrik i Vanda gick.

För något år sedan trodde jag att jag var färdig med Ryssland. Efter studieåren och korrespondentskapet hade jag samlat på mig ett ganska omfattande Rysslands – bibliotek. Mera böcker rymdes inte riktigt in och i parlamentet har vi försökt förverkliga regeln ”one in – one out”. Den regeln var avsedd att gälla kommissionens lagförslag och har egentligen aldrig förverkligats, men för en biblioman kunde det vara en god regel. Största delen av Rysslands – biblioteket skickades alltså iväg till Åbo universitet – till glädje för studeranden och till (om)sorg för bibliotekets personal .

Många trodde att Rysslands krig i Ukraina skulle vara över på några veckor.Militärparaderna över Röda torget hade gjort sitt intryck. De jättelikaraketerna, de spikraka leden och de taktfasta stegen hade skapat ettintryck avoövervinnerlighet. Många–och här innefattar jag uttryckligen några ledandetyska socialdemokrater-hade också trottatt Ukraina egentligen inte var enstat och att invånarna där inte var en nation.

Under de senaste veckorna har vi väl alla suttit framför våra TV-apparater och datorskärmar och försökt förstå vad det är som händer just nu i Europa. Vi har fruktansvärt mycket otydlig information och en händelsebakgrund som är suddig. Och vi har eventuellt levt invaggade i en gammal trygghet, som byggde på små steg av realism från – låt oss ta exempelvis året 1975 – och samfällda försök till avspänning.

Under en flygresa från Bryssel hade jag ett påhittigt resesällskap. Vi diskuterade – som det sig bör i ett flygplan – allt mellan himmel och jord, men mest av allt Ryssland, Ukraina och Europa. Han nämnde plötslig Pinocchio-bordet och för ett ögonblick hängde jag inte med.

Vi har under de senaste veckorna – antagligen – alla känt efter vad vi egentligen vet om Ukraina. Jag har inventerat mina bokhyllor och insett att det också där finns brister. Jag har inte Timothy Snyders Den svarta jorden, men nog Den blodiga jorden. Och det finns lite annat att gripa tillbaka på.

När Rysslands anfall mot Ukraina började, ville jag inte skriva om det. Den massiva ansamlingen av ryska trupper kring Ukraina skapade ett intryck av den omedelbart förestående katastrofen. Jag hade på nära håll följt med två ryska krig – det första och det andra tjetjenska. Jag trodde – eller inbillade mig – att den ryska politiska och militära ledningen hade lärt sig någonting: att inte ge sig in på ett krigsäventyr med illa utbildade och ännu sämre motiverade soldater.

För tillfället försöker vi i Europaparlamentet få hela det så kallade sommarpaketet ihopsnört. Det handlar alltså om det jättelika reformprogram som kommissionen huvudsakligen kom ut med inför semestern senaste sommar och som skall sätta EU på en bana mot klimatneutralitet 2050. Men att få paketet klart är inte alldeles enkelt.

De två senaste veckosluten har gått i snöskottningens tecken. På grund av (eller tack vare) försynen har snön vräkt ner under just veckosluten. Och alla som kan sin Nalle Puh tillägger alltid efter orden snön vräker ner ett tiddelipom. Men riktigt tiddelipom var det inte följande dag.

Lagom inför behandlingen av EU:s stora klimatpaket publicerade kommissionens forskningcentral (JRC) en rad undersökningar kring skog och urskog. I alla förslag från kommissionen har resultaten sedan citerats i konsekvensanalyserna. Det är naturligtvis någonting tungt vägande.

Nästan varje artikel om Förenta staternas konstitutionella system innehåller frasen ”checks and balances”. Uttrycket borde kanske översättas med motkrafter och balanser. Varje rättighet ska ha sin motkraft och varje enskild rättighet och motkraft borde befinna sig i balans.

Ordet halvvägs väcker genast en rad associationer. Någonstans finns det ett citat ur Dantes Den gudomliga komedin – ungefär så här: