Kolumnarkiv
Jag vet inte riktigt när den här smittan hoppade in i vår vardagliga politik. Min gissning är att det redan skedde under regeringssonderingarna efter riksdagsvalet. Centern hade under Sipiläs ledning kört ”för styrbords halsar” (då är det bara att tuta och köra).
Till morgonens rutiner hör två saker: ner till köket för att få dagens första koffeinranson, tillbaka till sängen för dagens första nyhetsranson. Det här har varit min rutin under en lång, lång tid och den påverkas inte nämnvärt av var jag befinner mig: hemma i Helsingfors, i Bryssel eller ute i skärgården.
Årets sommaruppehåll i Europaparlamentet kom något senare än vanligt.
Först den 21 juli enades EU:s toppmöte om återhämtningsfonden för coronakrisen, och den fleråriga budgetramen för 2021–2027.
Begreppet ”Die Stunde Null”(nollstunden) kommer från Tyskland. Det handlar om den 8 maj 1945. Den villkorslösa kapitulationen satte punkt för en lång räcka europeiska krig med Tyskland som central aggressionsmakt.
Under alla dagar efter det förfalskade presidentvalet i Belarus har jag levt med en obehaglig känsla i magen.
När Donald Trump i juni meddelade att Förenta staterna drar bort 12000 soldater från Tyskland, förstod antagligen de flesta som följer med internationell politik, att det handlade om valkampanjen inför presidentvalet.
På grundet utanför stugan sitter två skarvar. På grund av vattenståndet ligger stenen precis i vattenlinjen och i den svaga sydvästen bryter de små vågorna just till höger om fåglarna. Vattnen här ute är ingen önskedröm för skarvar.
Det finns ett otyg inom de europeiska institutionerna, som jag tycker riktigt illa om. Otyget består av att i alla förhandlingar starta med bud, som går långt ut över det möjliga och realistiska. Förklaringen består nästan undantagslöst av en naiv förhandlingstaktik: vi måste ha någonting som vi kan pruta på.
Ibland kolliderar man med oerhört intressanta frågor, som sedan följer med en dag och natt – ända tills man på något sätt tar itu med dem. Den senaste aha-upplevelsen av den här sorten heter på engelska competence creep, dvs just rubrikens krypande kompetens. Men vad handlar det här om?
Under veckan fick jag ett textmeddelande från en brittisk vän, tidigare ledamot av Europaparlamentet ända fram till det lite tårfyllda avskedet efter nyåret.
Maktdelningen mellan ett beslutande centrum och en (självupplevt) förfördelad provins har ofta präglat politiska samhällen genom historien. Sedan den moderna demokratins genombrott är frågan en av de mest återkommande. Men diskussionen tar sig lite skilda uttryck på olika platser och nivåer.
Genast under dagarna efter att EU:s kommission hade kommit ut med sitt hjälppaket, försökte jag argumentera för att det – egentligen – inte fanns andra möjligheter. Vi lever i ett sammanvuxet Europa. När det går illa eller riktigt illa nere på kontinenten går det också illa för oss. Men det att jag – och många andra – signalerar ett starkt jo, betyder sannerligen inte att hjälppaketet är problemfritt.
Under mina snart åtta år i Europaparlamentet har jag skrivit hundratals spalter – om skarven, om Britanniens förhandlingar, om skog, om biodiversitet, om skatteflykt och om krångliga förhandlingar mellan politiska partier på hela spektret och med nationella (och nationalistiska) glasögon. Men jag tror att jag aldrig har skrivit om våren.
Under de närmaste månaderna och åren kommer de europeiska institutionerna att vara fullt sysselsatta med två för mänskligheten ganska fundamentala frågor: klimatet och coronaviruset. Behovet av att sysselsätta sig med de här frågorna blir inte mindre av att det dessutom finns ett samband mellan behovet av en fungerande klimatlag och åtgärderna för att rädda oss från Covid-19 och följande generationer av coronavirus. I den meningen är påståenden om att vi först tar coronakrisen och sedan klimatlagen allvarligt missvisande.
Många av oss sitter med näsan över tidningar, pekplattor och söksidor. Sysselsättningen är på något sätt vårt försvar. Vi vill veta vad som händer och hur det händer, hur det slutar – om det slutar – och vad som händer sen. I allt det här sökande flimrar olika siffror förbi; antalet permitterade, insjuknade, döda… För att nu inte nämna de senaste – och inte de sista – dumheterna ur Donald Trumps mun.
I all EU-jargong finns det några personer som är mer jargongmässiga än vad som är riktigt hälsosamt. Den kanske mest cyniska typen låter så här: ”Never let a good crisis go to waste!” – Låt aldrig en fin kris gå till spillo. Bakgrunden till uttrycket är i och för sig alldeles klar. Den europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC) byggdes från början upp på lite lösa antaganden. Det ledde, nästan med naturnödvändighet, till att det växande och ganska framgångsrika systemet alltid växte till sina för tillfället utstakade juridiska och ekonomiska gränser.
Under julhelgen började jag fundera på en spalt under rubriken ni ser här ovan. Det finns ett otal orsaker till att fundera över begreppet. Europa har i olika sammanhang efter andra världskriget försökt motverka den amerikanska hegemonens ibland ganska oöverlagda framfart. Frankrike försökte omedelbart efter krigsslutet förhindra både Coca-Colans och Hollywoods landstigning, men överlät samtidigt gärna det vietnamesiska kriget åt sin delvis ofrivilliga arvtagare i Washington DC.
Europaparlamentet gav sitt nyårslöfte redan i november. Löftet gick ut på att skärpa kraven på utsläppsminskningen till 55 procent för år 2030 i förhållande till jämförelseåret 1990.
Är målsättningen i överkant eller i underkant?
Någonstans i själens djup finns det en liten upprorsmakare, som alltid då och då gör sig påmind. Det handlar kanske mest om att det någonstans i vårt undermedvetna finns knutpunkter, som behandlar s.k. kognitiva dissonanser, dvs motstridigheter i allt det vi har tagit in under årtiondenas gång. För det mesta blir vi inte riktigt medvetna om motstridigheterna. De lägger sig i lager på varandra lite som i Nils Ferlins dikt ”Diktens port”: …bild trycker på bild bak ögats lins och ibland får hon svårt att hålla isär vad som var och är…
Efter ett inledande lätt kaos på Arlanda har flygplanet lyft och vänt mot syd-sydväst. Det är med lite blandade känslor färden börjar. Utmaningarna är oerhörda. Världen styr mot decennier, som kommer att tvinga oss alla att omvärdera hur vi lever. Och alla styrmän på den här farkosten har inte riktigt brytt sig om att studera kartan eller sjökortet – eller ens ratten.
Den sista novemberveckan var höggradigt intressant. På ritbordet i Strasbourg hade vi två klimatrelaterade resolutioner. Den ena handlade om parlamentets krav inför COP25-klimatmötet i Madrid, den andra handlade om att utlysa ett klimatnödläge. Resolutionerna hängde intimt ihop och i de ursprungliga utkasten fanns det delvis överlappande formuleringar. En del av kraven var dessutom – naturligtvis – omstridda.
…med i EU, det är en besvärlig fråga – med ett långt svar. Men det finns ett svar, även om många har haft god anledning att tvivla på det.
I Europaparlamentet finns för närvarande 751 parlamentariker från 28 olika länder med olika statsskick, religioner och politiska konstellationer. Antalet blir lite färre ifall Brexit förverkligas men alla dessa parlamentarikers värderingar, åsikter och sätt att se på verkligheten är som när du ser in i ett kalejdoskop. Beroende på hur du vrider, ändrar formationen av spegelbitarna eller pärlorna.
Vad är det bästa med att vara ledamot av Europaparlamentet? Det är en fråga som jag får ganska ofta, och den är lite svårbesvarad. Det vore mycket enklare att svara på frågan om vad det sämsta är: kort semester och egentligen lite vid fel tidpunkt.
Jag stötte första gången på Aspergers syndrom under mina år som ordförande för FDUV. Det var kanske redan i och för sig signifikativt för hur vi ser på personer, som lite avviker från Medelsvenssons breda väg. Vi stämplar så lätt allting något så när avvikande som sämre – utan att riktigt definiera vad vi egentligen menar med sämre. När internet dessutom är fyllt med lite aviga historier kring ”Asperger-barn” blir det inte särskilt mycket lättare.
Ursula von der Leyen valdes till kommissionens ordförande med en majoritet på nio röster. Det var redan en allvarlig påminnelse om hur besvärliga omröstningar Europaparlamentet – och Europa – har framför sig. Följande varning kom för en vecka sedan. ALDE-partiet, till vilket både SFP och Finlands Center hör, höll kongress i Aten. Det innebar att 34 liberala ledamöter var frånvarande från torsdagens omröstningar. Mera behövdes det inte för att resolutionen om livräddande operationer i Medelhavet skulle förkastas.
Utvecklingen tar ibland märkliga vägar. Den här veckan träffade jag en delegation från ett företag som sysslar med sophantering. Ett ämne och yrke som under min barndom stod lågt. I grannskapet hade vi olika drömmar för framtiden. En del ville bli brandmän eller soldater (det här var i dyningarna efter andra världskriget), andra drömde om att bli doktorer, tandläkare eller piloter. Det var nog ingen som drömde om att bli ”sopgubbe”.
Klimatfrågorna engagerar. Och med rätta. En av frågan som engagerar är skogen och för ett tag sedan var det i synnerhet bränderna i Amazonas som genererade hundratals mejl till min inbox.
Jag gör mitt yttersta för att hänga med i miljö- och klimatdiskussionen. Alldeles lätt är det inte. Diskussionens trådar går åt alla tänkbara håll och riktigt alla trådar är vare sig vetenskapligt eller logiskt underbyggda.
Den demokratiskt yrvakna tyska Weimar-republiken råkade ut för ett intressant fenomen: under 1920-talets valkampanjer underströk (nästan) alla partier den stora folkliga gemenskapen. Demokratins plötsliga genombrott – efter arméns sammanbrott – tvingade partierna att söka en ny ”folklig” demokratisk rättning.
De flesta i min närmaste omgivning är mer än väl medvetna om att det strömmar in en ganska jämn ström av böcker på kontoret i Bryssel. De landar sedan på nattduksbordet både hemma i Finland och i Bryssel (och väcker ibland lite irritation). Böckerna handlar om allt mellan himmel och jord och är egentligen bara en enda stor upptäcktsresa och ett äventyr i vår underliga värld.
1
2