Kolumnarkiv

Health is not an exclusive EU competency. It is the Member States and eventually regions and cities who have the responsibility to finance and deliver healthcare. So, should the EU just keep its hands off health-related issues, as you may hear from some voices, also within the European Parliament?

1988 diskuterades EU:s framtid livligt i de tre största och mest inflytelserika medlemsländerna. Diskussionen kretsade kring frågan om valutaunionen och positionerna var välbekanta. Frankrike drev på med president Francoise Mitterand och kommissionsordförande Jacques Delors i spetsen. Tyskland med förbundskansler Helmut Kohl och utrikesminister Hans-Dietrich Genscher förhöll sig försiktigt avvaktande och var oroliga över stabiliteten. (Så som det tillkommer ”die schwebische Hausfrau” – den ekonomiska noggrannhetens symbol.) Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher var idéns beslutsamma motståndare och höll ett linjetal i Brügge på hösten. Svagheten i hennes position var ett splittrat konservativt parti.

Bland tsunamin av medborgarmejl om coronacertifikat, Finlands återhämtningsfond och vacciner kommer det ibland några mejl som är värda att besvaras genast och som väcker till eftertanke. Det är mejl som ger en bild av vad som rör sig i medborgarnas huvud och vad de bekymrar sig över just nu.

Det är inte enbart pandemidrabbade skolbarn som nu återkommer till skolbänken. Jag gör det mest hela tiden. Kanske är det att göra lite bot eller köpa avlat för gångna tiders försyndelser och försummelser. Det här med avlat firade för övrigt ett 500 års jubileum för just någon vecka sedan. Fem sekel har gått sedan Martin Luther stod inför kejsaren Karl V i Worms.

Vår böljande historia känner till en hel del försök till tidsdiagnos – till att försöka förstå vad som egentligen händer under vardagens yta. Det är naturligtvis en vällovlig föresats, men inte så där oerhört enkel. Det blir lätt allmänt filosoferande – och det är svårt. Det är svårt redan på grund av ordval och begrepp.

Till högen av böcker på mitt nattduksbord hör, vid sidan av mina 1600-tals favoriter, Robert Jay Liftons ”The Protean Self”. Titeln krävde också för mig själv en förklaring. Författarens utgångspunkt är den grekiska havsguden Proteus. Det speciella med Proteus var att han kunde ändra skepnad. Trängd eller fångad kunde han dessutom förutspå framtiden.

Det är inte bara vårdagjämningen som påminner oss om att det egentligen blir ljusare tider. Det är inte heller insikten när koltrasten väcker mig klockan fyra på morgonen. Det spelar naturligtvis en stor roll. Vi nordliga människor har på något sätt våren inbyggd i våra system, nästan i vårt DNA. Det betyder alltså att vi kanske reagerar speciellt starkt på tilltagande ljus. Men nu handlar det inte om ljus i den bemärkelsen.

I början av veckan började den digitala postlådan fyllas. Det var för det mesta samma formuleringar på engelska, franska, tyska eller spanska. Ibland var det bara en bilaga med uppmaningen ”viktigt” eller ”läs det här”. Bilagan härstammade från Robert Kennedy II jr – amerikansk jurist och miljöförkämpe, som bara har gått snett och blivit en systematisk vaccinmotståndare. Påståendena i hans brev håller inte för en mera kritisk betraktelse och han har därför bl.a. blivit utestängd från Instagram.

På grund av min huvudsakliga sysselsättning är jag både intresserad och tvungen att kasta mig in i diskussioner om miljö- och klimatpolitik. Alla diskussioner av den här arten är inte trevliga eller upplyftande. En del är direkt besvärliga eftersom det hör till spelets (brist på) regler att bli tilldrämd.

Ordet förtroende fick för mig en ny innebörd under ett besök i Augsburg för 30 år sedan. Den gamla innebörden hade färgats lite illa av filmen Förtroende – Доверие – om Lenin och Finland. I Augsburg handlade förtroendet om hur Jacob Fugger byggde upp sin bankirfirma: utan förtroende ingen handel med reverser och följaktligen inte heller ränteinkomster. Därför finns det också en uppsjö ekonomisk litteratur om förtroende.

I ett förord till en utredning kring Århuskonventionen (FN:s konvention om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor) skrev FN:s tidigare generalsekreterare några tankeväckande ord. Han underströk principen om att miljöfrågor blir bäst behandlade om alla berörda medborgare hade en möjlighet att delta i processen. Den engelska formuleringen lydde ”concerned citizens”, vilket kunde betyda både den bekymrade och den berörda medborgaren. I ett juridiskt sammanhang är skillnaden enorm och det är kanske just det juridiska problem Århuskonventionen – i bästa välvilja – har åstadkommit. Den berörda medborgaren skall enligt vår rätt kunna kräva all tänkbar information, som berör hans rättigheter. Den bekymrade medborgaren kunde ändå tänkas få större rättigheter än den obekymrade eller bekymmerslösa.

Ralf Dahrendorf var en av efterkrigstidens ledande europeiska sociologer, som dessutom skaffade sig en omfattande erfarenhet av mera konkret slag. Han var ledamot av den tyska Förbundsdagen och senare medlem av kommissionen i Bryssel. Under åren omedelbart efter Sovjetunionens sammanbrott skrev han ganska mycket om revolutioner, sammetsrevolutioner och reforutioner – det sistnämnda för att beteckna reformering av hopplöst i sig självt inlåsta politiska och ekonomiska system.

Livet är underbart, men också underbart invecklat. Det har vi fått erfara under de senaste månaderna i kampen mot ett virus. Men också ett obehagligt virus har sitt berättigande – och sin hembygdsrätt. Till mitt liv här i Bryssel hör – förutom att undvika besvärliga virus – att på något sätt förstå hur livet här på jorden egentligen är uppbyggt. Det har att göra med mitt uppdrag. Koordinatorskapet i miljö- och folkhälsosutskottet kommer under återstoden av den här perioden att vara överbelastat. Belastningen består både av alla kommande lagförslag kring den gröna given och av de tilläggsuppgifter Covid-19 nu ger hela EU-systemet.

Det blev en stormig vecka istället för en ljus och förhoppningsfylld. Och EU-kommissionens aktier föll en hel del. Den första frågan som inställer sig låter som någonting nästan taget ur Ronja Rövardotter: hur kunde det gå på det här sättet? Och det finns kanske tre orsaker: oerfarenhet, oeftertänksamhet och lite övermod.

Någonstans i mina blodkärl pulserar fortfarande en journalistådra. Det är inte precis till nackdel att ha den egenskapen i det politiska korsdraget. Egentligen är det en kunskap som leder till att man lyckas föra fram nyheter, information och ett tydligt budskap.

Rubriken låter mest som om någon hade fått historieboken upp och ner eller bakfram. Abraham Lincoln har gått till historien som den stora motståndaren till slaveriet. Donald Trump har förskaffat sig en plats åtminstone i en del historieböcker genom att uppmana en mobb att angripa kongressen – byggnaden där Förenta staternas två lagstiftande församlingar sammanträder. Lincoln var känd för sin stora vältalighet. Trump är mest känd för sina inte-så-välformulerade, men desto mera rikligt förekommande inlägg på Twitter.

Under de senaste 60 åren har jag med växlande framgång följt med och försökt förstå internationell politik. Det började kring 1960 och orsaken var alldeles säkert John F. Kennedy. Tidigare galjonsfigurer i internationell politik föreföll ganska avlägsna: äldre, för att inte säga direkt gamla herrar. Kanske Kennedy inte var så ung, men i jämförelse med det övriga gardet var han någonting helt annat.

Under presidentvalskampanjen för två år sedan uttalade jag två högst olämpliga och – för Finlands politiska system – oönskade meningar. Vardera var – dessvärre – sanna och hänger ihop med varandra.

Till mina absoluta favoritberättelser från barndomen hörde Rudyard Kiplings ”Havets hjältar”. Boken förenade två saker, som jag kunde identifiera mig med: fiske och lite social rättvisa. För ett skilsmässobarn, som för det mesta var utan pengar, var det senare viktigt. Och att vara i båt och fiska var en stor del av barndomens sommarliv. På något sätt hade jag i huvudet förflyttat Disko Troops båt från Newfoundlandsbankarna till Doggers bankar. I den förflyttningen finns det en hel del symbolik.

I normala fall (om ni ännu kommer ihåg den tiden) hänvisade uttrycket Bryssel-bubblan till slutenheten i kommissionens, rådets och parlamentets förhandlingsomgångar. Egentligen var det en lite, lite illasinnad benämning. Det mesta som sker i den här triangeln är öppet och tillgängligt. Det är bara – dessvärre – så att ingen tidning, radio- eller tv-station har resurser för att bevaka långsamt malande processer. Långsamheten gör dessutom att det inte är nyhetsstoff, men det vore viktigt för rapporteringen att journalisterna visste.

Under de senaste veckorna har vi fått en hel del ny information kring de beslut som väntar på oss när vi – äntligen – kommer ut ur koronatunneln. Det handlar alltså om fortsättningen på EU:s klimatpolitik.

I krisens stund visar sig människan från sin bästa sida har varit en sanning vi alla haft orsak att upprepa under de senaste veckorna. Tyvärr finns det en mindre heroisk fortsättning på talesättet: hon visar sig också ibland från sin sämsta.

Nyhetsförmedling i hård konkurrens med sociala medier hamnar lätt i någonting som kunde kallas katastroffällan – en tendens att återerövra förlorade domäner med lite tillspetsade rubriker och lätt överdrivna slutsatser.

Under de senaste veckorna har EU-rapporteringen präglats av en mångårig konflikt, som nu lite ställts på sin spets. Det handlar om rättsstatsprincipen – men i förlängningen också om vilka grundläggande värderingar som ingen EU-medlem har rätt att nagga i kanten. 

Jag har sedan tidig sommar, när kommissionen presenterade sin nya biodiversitetsstrategi, skrivit och talat ganska mycket om vår biologiska mångfald. En hel del har handlat om att berätta för kollegor varför vår nordiska flora och fauna skiljer sig ganska mycket från kontinentens blommor, bin och djur.

En av mina barndomsvänner hade en moster i USA. Det ledde i något skede till att vi fick se en lite flimrande 8mm film från ”over there”.

Jag körde ner till Bryssel i förhoppningen om att situationen här skulle normalisera sig och parlamentsarbetet så småningom därmed kunde åtgå till normalare mönster.

Under de senaste veckorna har jag sysslat med någonting, som eventuellt kunde jämföras med botgörelse. Jag har inte krupit till Canossa, men rensat mina bokhyllor. Det är ingen enkel botgörelse. Trösten är att böckerna går till bättre händer och huvuden.

Efter fyra omtumlande dagar kring omröstningarna om kKlimatlagen landade jag plötsligt i en ganska emotionell zon. Allt sedan vi på våra ”skuggmöten” (de för lagförslaget ansvariga mepparnas arbetsmöten) hade börjat med att behandla olika kompromissförslag var min själ och hjärna helt inriktad på hyperrationella bedömningar: vad kunde vi åstadkomma, var finns de slutliga majoriteterna, hur mycket av de andra gruppernas krav är spel för hemmagallerierna?

Ibland får jag ganska personliga brev i form av mejl och det betyder, att det i min själ uppstår lite av en nödvändighet att svara. Vilket alltså inte betyder att jag alltid skulle hinna.

Nu på tisdag, under den första av oktober månads två sessioner, tar Europaparlamentet upp klimatlagen i plenum. Efter vårens och höstens förhandlingar i miljöutskottet är det alltså dags för hela parlamentet att ta ställning till lagen.

Ganska ofta råkar vi i olika sammanhang ut för generationsfrågor. Vi vet att generationer på en psykologisk nivå på något sätt har svetsats samman av definierande generationsupplevelser, dvs att vi formas av vissa utmaningar, frågor och lösningsalternativ.

Jag vet inte riktigt när den här smittan hoppade in i vår vardagliga politik. Min gissning är att det redan skedde under regeringssonderingarna efter riksdagsvalet. Centern hade under Sipiläs ledning kört ”för styrbords halsar” (då är det bara att tuta och köra).

Till morgonens rutiner hör två saker: ner till köket för att få dagens första koffeinranson, tillbaka till sängen för dagens första nyhetsranson. Det här har varit min rutin under en lång, lång tid och den påverkas inte nämnvärt av var jag befinner mig: hemma i Helsingfors, i Bryssel eller ute i skärgården.

Årets sommaruppehåll i Europaparlamentet kom något senare än vanligt. Först den 21 juli enades EU:s toppmöte om återhämtningsfonden för coronakrisen, och den fleråriga budgetramen för 2021–2027.

Begreppet ”Die Stunde Null”(nollstunden) kommer från Tyskland. Det handlar om den 8 maj 1945. Den villkorslösa kapitulationen satte punkt för en lång räcka europeiska krig med Tyskland som central aggressionsmakt.

Under alla dagar efter det förfalskade presidentvalet i Belarus har jag levt med en obehaglig känsla i magen.

När Donald Trump i juni meddelade att Förenta staterna drar bort 12000 soldater från Tyskland, förstod antagligen de flesta som följer med internationell politik, att det handlade om valkampanjen inför presidentvalet.

På grundet utanför stugan sitter två skarvar. På grund av vattenståndet ligger stenen precis i vattenlinjen och i den svaga sydvästen bryter de små vågorna just till höger om fåglarna. Vattnen här ute är ingen önskedröm för skarvar.

Det finns ett otyg inom de europeiska institutionerna, som jag tycker riktigt illa om. Otyget består av att i alla förhandlingar starta med bud, som går långt ut över det möjliga och realistiska. Förklaringen består nästan undantagslöst av en naiv förhandlingstaktik: vi måste ha någonting som vi kan pruta på.