Kolumnarkiv

Jag har många gånger framhållit, att det bästa med att vara ledamot av Europaparlamentet är möjligheten att göra lärorika besök; att kolla en ny fabrik som tar tillvara textiler, att sätta sig ner med gubbarna som äger en skogssamfällighet i Lappland och höra dem förklara de dagliga utmaningarna, att se en fiskodling växa fram på Eckerö.

årsboken för skogsvetenskap (Metsätieteen aikakauskirja) publicerades nyligen en intressant – men också lite bekymrande – artikel. Metso- programmet skapades för 15 år sedan för att jämna vägen för enskilda skogsägare att för en bestämd tid skydda sin skog.

Utmaningar är bra och de tvingar oss ibland att ifrågasätta våra berättelser. Den senaste utmaningen i söndags var dessutom lite speciell: att inför helt okända unga människor verksamma inom studerandealliansen OSKU, försöka förklara vad vi egentligen sysslar med i Europaparlamentet.

Hemma i Finland har jag haft både nöjet och besväret att föra en debatt kring klimatpolitikens övergångsutmaningar. Kärnan i mitt sätt att se på saken handlar om att många länder har extremt stora utmaningar framför sig och allt i EU:s politik gör det inte lättare.

Under hela min tid i Europaparlamentet har vi gång på gång fört besvärliga diskussioner kring genmanipulerade växter och mat. Diskussionerna har varit besvärliga av många orsaker.

HBL (23.11) publicerade en kort artikel med rubriken ”Torvalds ser rättsstatsproblem i EU”. Rubriken är för mitt vidkommande helt korrekt. Rättsstatens krav berör ingalunda enbart ”syndabockarna” Polen och Ungern. Det är en allmän princip som därför också gäller alla medlemsländer. Jag underströk det eftersom en oriktig tolkning av EU:s fördrag nu gör en runda med anledning av den så kallade taxonomilagstiftningen.

Efter klimattoppmötet i Glasgow har det av många orsaker funnits något av en översvämmning av kommentarer. Endel bekymrade eller besvikna, endel pessimistiska, några kloka. Den klokaste var kanske Christiana Figueres i tidningen Observer på måndagen efter mötet.

I Europaparlamentet finns det en lite tjatig diskussion, som rör sig kring ordet solidaritet. I vanliga fall tillhör ordet den klass av begrepp som man inte riktigt kan ifrågasätta. När Bertolt Brecht skrev texten och Hanns Eisler tonsatte den för filmen Kuhle Wampe 1932, handlade kravet på solidaritet om att övervinna följderna av den stora depressionen. Av många orsaker klingade kravet på solidaritet den gången för döva öron och ett år efter filmens premiär tog Adolf Hitlers nationalsocialister över makten i Tyskland.

Jag undrar ganska ofta hur andra människor får sina arbetsbord att se så prydliga ut? Undrandet ger många tänkbara förklaringar. En del beror helt säkert på att vi är olika, att vi minns och kommer ihåg på olika sätt, att vi organiserar kunskap i våra huvuden på olika sätt. Och att en del av oss är mera ordentliga än andra.

Härom veckan blev jag kontaktad av en EU-tjänsteperson från Ursula von der Leyens stora stab. Missförstå mig inte. Besöket var ingen speciell ynnest, men det gav en bild av att någon i det stora maskineriet tänker lite på tvären genom organisationens betongsilon. Besökaren ville veta vad jag hade för dåliga magkänslor inför det kommande COP26-mötet i Glasgow och behandlingen av klimatpaketet. Jag blev alltså mycket positivt överraskad. Hittills har diskussionerna med kommissionens företrädare mest handlat om att de har rätt och att alla invändningar bara är fel.

Redan i början av förhandlingarna kring den europeiska klimatlagen råkade jag ut för en liten överraskning, som nu dyker upp som en andens brasklapp. Under diskussionerna om vad vi kunde åstadkomma hade jag – med en viss tjatighet – talat om investeringarna. Planer och fina beslut är bra, men verklighet är ännu bättre.

Senaste tisdag talade jag i Europaparlamentet om våra klimatutmaningar. Diskussionen handlade – naturligtvis – om EU och den senaste rapporten från FN:s klimatpanel IPCC. Det var besvärlig läsning. Om vi inte får ordning på vår glob blir det bistra följder. Dessutom befinner vi oss i en besvärlig knipa: också om EU gjorde sitt yttersta, blir slutresultatet dåligt så länge alla andra bara lovar runt, men håller ganska tunt.

Under diskussionerna om de senaste avslöjandena kring penningtvätt och skatteparadis, kom det också en lite överraskande fråga: varför fanns det inga finländska politiker i den långa raden av avslöjade namn? Beror eller berodde det på att vi är så utomordentliga? På den frågan kan den uppfinningsrike hitta många lite elaka eller snälla svar. Ett kunde vara att politiker har lärt sig någonting av de senaste årens avslöjanden och klarar av att kringgå öppenhetens fallgropar. Det svaret hänger ihop med en annan återkommande fråga: hur dum får man vara? Hur kan någon tro att det i längden går att kringgå läckagen?

Priorities on the energy market have made an almost 180-degree turn during my decade as a Member of the European Parliament. I remember how meetings with industry lobbyists used to focus on the macroeconomic risks connected to the necessary change to the global energy landscape, which scientists were demanding. Now, lobbyists from the same organisations are competing about positioning themselves in the forefront of the change. We are still talking about the same disruptive change, but nowadays it is a welcomed change, which is taking place at an accelerating pace.

Vanligtvis har folk svårt att hålla reda på alla de förkortningar som används inom Brysselbubblan. Men ingen regel utan undantag. När diskussionen berör skogen och kolsänkan, verkar nästan alla veta vad LULUCF står för.

Mitten av septembers ”gröna veckan” – veckan som egentligen går under beteckningen ”arbete i valkretsen” – har jag tillbringat lite utanför valkretsen. I Sverige. Det hänger i sin tur ihop med förberedelserna kring klimatpaketet, som kommissionen kom ut med redan i juli. Nu är lagförslagens ansvarsfördelning huvudsakligen klar och så småningom kommer vi igång med arbetet.

Jag har en liten benägenhet att hamna in i besvärliga diskussioner med mina gröna vänner. Det handlar inte egentligen om att vi är av hemskt olika uppfattningar. I fråga om utmaningarna och IPCC:s rapporter är vi egentligen helt ense. Och just av den orsaken har jag i Europaparlamentets miljöutskott haft en ganska bra roll. När den ideologiska förkunnelsen tar överhanden har jag hållit huvudet lite kallare – det behövs i klimatuppvärmningens tidevarv. Det är mera berättelsen och historielösheten jag har problem med.

Jag sitter på ett möte i Paris. Den föregående kvällen (måndag) tillbringade jag på Elysée-palatsets gräsmatta och lyssnade på Emmanuel Macrons tal om europeiska utmaningar. På en punkt är jag bara så illa tvungen att hålla med: Europas försvar kommer att vara i Europas händer. Det är en jättelik förändring. Under de föregående drygt 70 åren har vi levt i en drömvärld med möjligheten att ”outsourca” försvaret till Förenta staterna och samtidigt underhålla den vackra idén om att vi på något sätt kan vara neutrala eller alliansfria.

Med ojämna mellanrum blossar det upp en debatt om Europeiska unionens fortbestånd. Vanligtvis är orsaken att vi igen har kört in i en kris och det finns ett EU-talesätt om att aldrig låta en kris gå till spillo. Det ger en möjlighet att flytta fram beslutspositionerna. När vi talar om att flytta fram positionerna handlar det om någonting som i en mera vetenskaplig och juridisk diskussion går under benämningen competence creep – en smygande ändring av regelverket kring maktfördelningen mellan unionen och medlemsländerna.

I februari 1989 var jag i Kabul. Det var efter en lite äventyrlig resa över Moskva och avsikten var uppenbar: att rapportera över den sovjetiska arméns reträtt från Afghanistan. När de sovjetiska pansarterrängbilarna – splitternya BTR-80, som inte hade deltagit i det långa kriget – korsade floden Amu-Darja vid den uzbekiska gränsen var det meningen att det skulle se ut som ordnad reträtt efter en segerrik insats.

När IPCC:s sjätte rapport publicerades senaste måndag innehöll den – egentligen – inga stora överraskningar. När vi förhandlade med medlemsländernas råd och kommissionens höga tjänstemän om klimatlagen visste alla att vi är lite på efterkälken. Trots det visade det sig omöjligt att komma fram till ännu hårdare åtgärder och det har sina randiga orsaker. Problemets kärna är inte dagens otillräckliga åtgärder. Kärnan är att vi började för sent och för anspråkslöst.

Om någon hade frågat mig för några veckor sedan vad jag visste om Kalajoki, hade jag antagligen svarat sanddynerna. Idag svarar nästan alla skogs- eller markbrand.

I Wikipedia presenteras Mark Twain med epitetet cyniker och att använda hans berömda kommentar till en New York-tidning kunde säkert också kallas cyniskt. ”Ryktena om min död är kraftigt överdrivna” är inte ett bra citat när man försöker trösta en ung generation som känner sig djupt orolig över uppgifterna om en biologisk massdöd bland däggdjur, fåglar, groddjur, kräldjur och leddjur. Och försöken att trösta blir inte lättare av att vi faktiskt inte vet tillräckligt.

I Europaparlamentet kan man skönja en viss spänning inför den 14 juli. Det är som känt Frankrikes nationaldag till minnet av Bastiljens stormning och det finns naturligtvis också en fransk variant av spänningen. Regionalvalet i Frankrike gav en antydning om att vi – i värsta fall – ser en ny politisk omvälvning. Allt de franska delegationerna gör i parlamentet under det närmaste året kommer att på något sätt hänga ihop med landets presidentval. Men det finns naturligtvis också andra val som påverkar beslutsgången i parlamentet. Inte minst det tyska.

På sommaren 2018 – mitt under bärplockningssäsongen – drev Naturskyddsförbundet en kampanj om att blåbären höll på att försvinna. Vem som helst kan föreställa sig hur den nyheten slog till. Där står du som mors lilla Olle i blåbärsskogen, kanske just på ett ställe där det inte finns blåbär. Slutsatsen blir lätt mer än uppenbar – och avsedd: katastrofen är här och snart finns det inga blåbär längre. Kampanjen fick dessutom extra spridning genom att välmenande journalister hoppade på vagnen.

Den lätt frampressade belåtenheten över att ändå till slut få en silvermedalj och skadeglädjen över att ärkerivalen Sverige inte tog sig vidare till slutspelen skymde bort den kanske mest avgörande förändringen i världens ishockey: övergången till tråkig defensiv hockey.

De flesta av oss har, antagligen med bestörtning, följt med det senaste årets utveckling i Belarus. Men har vi i den här bestörtningen samtidigt också insett hur fastlåst den här konflikten är och hur djupt in i vår uppfattning om demokrati den skär.

…med skarv och säl. Den här lätt haltande ordleken föranleddes av ett seminarium jag hade äran att leda. Orsaken till seminariet var det projekt ett antal fiskarorganisationer hade genomfört under några års tid. Det handlade inte helt överraskande om hur säl och skarv äter upp en näringsgren, som i synnerhet i våra kusttrakter har varit den ledande inkomstkällan.

Jag tittade förstrött på pappret som fanns uppklistrat på plexiskärmen mellan förarsätet och bakbänken i parlamentets bil. Plexiskärmen, munskyddet och en passagerare. Det vara bara ett exempel.

Health is not an exclusive EU competency. It is the Member States and eventually regions and cities who have the responsibility to finance and deliver healthcare. So, should the EU just keep its hands off health-related issues, as you may hear from some voices, also within the European Parliament?

1988 diskuterades EU:s framtid livligt i de tre största och mest inflytelserika medlemsländerna. Diskussionen kretsade kring frågan om valutaunionen och positionerna var välbekanta. Frankrike drev på med president Francoise Mitterand och kommissionsordförande Jacques Delors i spetsen. Tyskland med förbundskansler Helmut Kohl och utrikesminister Hans-Dietrich Genscher förhöll sig försiktigt avvaktande och var oroliga över stabiliteten. (Så som det tillkommer ”die schwebische Hausfrau” – den ekonomiska noggrannhetens symbol.) Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher var idéns beslutsamma motståndare och höll ett linjetal i Brügge på hösten. Svagheten i hennes position var ett splittrat konservativt parti.

Bland tsunamin av medborgarmejl om coronacertifikat, Finlands återhämtningsfond och vacciner kommer det ibland några mejl som är värda att besvaras genast och som väcker till eftertanke. Det är mejl som ger en bild av vad som rör sig i medborgarnas huvud och vad de bekymrar sig över just nu.

Det är inte enbart pandemidrabbade skolbarn som nu återkommer till skolbänken. Jag gör det mest hela tiden. Kanske är det att göra lite bot eller köpa avlat för gångna tiders försyndelser och försummelser. Det här med avlat firade för övrigt ett 500 års jubileum för just någon vecka sedan. Fem sekel har gått sedan Martin Luther stod inför kejsaren Karl V i Worms.

Vår böljande historia känner till en hel del försök till tidsdiagnos – till att försöka förstå vad som egentligen händer under vardagens yta. Det är naturligtvis en vällovlig föresats, men inte så där oerhört enkel. Det blir lätt allmänt filosoferande – och det är svårt. Det är svårt redan på grund av ordval och begrepp.

Till högen av böcker på mitt nattduksbord hör, vid sidan av mina 1600-tals favoriter, Robert Jay Liftons ”The Protean Self”. Titeln krävde också för mig själv en förklaring. Författarens utgångspunkt är den grekiska havsguden Proteus. Det speciella med Proteus var att han kunde ändra skepnad. Trängd eller fångad kunde han dessutom förutspå framtiden.

Det är inte bara vårdagjämningen som påminner oss om att det egentligen blir ljusare tider. Det är inte heller insikten när koltrasten väcker mig klockan fyra på morgonen. Det spelar naturligtvis en stor roll. Vi nordliga människor har på något sätt våren inbyggd i våra system, nästan i vårt DNA. Det betyder alltså att vi kanske reagerar speciellt starkt på tilltagande ljus. Men nu handlar det inte om ljus i den bemärkelsen.

I början av veckan började den digitala postlådan fyllas. Det var för det mesta samma formuleringar på engelska, franska, tyska eller spanska. Ibland var det bara en bilaga med uppmaningen ”viktigt” eller ”läs det här”. Bilagan härstammade från Robert Kennedy II jr – amerikansk jurist och miljöförkämpe, som bara har gått snett och blivit en systematisk vaccinmotståndare. Påståendena i hans brev håller inte för en mera kritisk betraktelse och han har därför bl.a. blivit utestängd från Instagram.

På grund av min huvudsakliga sysselsättning är jag både intresserad och tvungen att kasta mig in i diskussioner om miljö- och klimatpolitik. Alla diskussioner av den här arten är inte trevliga eller upplyftande. En del är direkt besvärliga eftersom det hör till spelets (brist på) regler att bli tilldrämd.

Ordet förtroende fick för mig en ny innebörd under ett besök i Augsburg för 30 år sedan. Den gamla innebörden hade färgats lite illa av filmen Förtroende – Доверие – om Lenin och Finland. I Augsburg handlade förtroendet om hur Jacob Fugger byggde upp sin bankirfirma: utan förtroende ingen handel med reverser och följaktligen inte heller ränteinkomster. Därför finns det också en uppsjö ekonomisk litteratur om förtroende.

I ett förord till en utredning kring Århuskonventionen (FN:s konvention om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor) skrev FN:s tidigare generalsekreterare några tankeväckande ord. Han underströk principen om att miljöfrågor blir bäst behandlade om alla berörda medborgare hade en möjlighet att delta i processen. Den engelska formuleringen lydde ”concerned citizens”, vilket kunde betyda både den bekymrade och den berörda medborgaren. I ett juridiskt sammanhang är skillnaden enorm och det är kanske just det juridiska problem Århuskonventionen – i bästa välvilja – har åstadkommit. Den berörda medborgaren skall enligt vår rätt kunna kräva all tänkbar information, som berör hans rättigheter. Den bekymrade medborgaren kunde ändå tänkas få större rättigheter än den obekymrade eller bekymmerslösa.