När började den historiska process, som ledde till att fjorton brittiska kolonier på Nord-Amerikas östkust blev en självständig stat? Det romantiska svaret blir ofta tefesten, The Tea Party, där de till indianer utklädda aktivisterna kastade telasten överbord. Det var en protest mot överhetens orättmätiga beskattning och tullavgiftindrivning.
Ett mera filosofiskt och mera intressant svar handlar om juristen James Otis, som försvarade koloniernas undersåtar mot det sätt på vilket kronans betjänter gjorde intrång i hemmen. Myndigheterna använde sig av en generalfullmakt. Den förutsatte inte något domstolbeslut. Alla var misstänkta.
Otis utgick från att hemmet, privatsfären, är människans borg och att han/hon i den skulle vara ”lika säker som prinsen i sitt slott”.
Moralen i den här historiska berättelsen är väl uppenbar. James Otis ville inte vara undersåte. Han ville vara medborgare. I ett fyra timmar långt anförande inför Massachusetts högsta domstol förklarade han varför myndigheterna har fel. Det blev ”den första scenen i den första motståndshandlingen mot Storbritanniens godtyckliga krav”. Citatet kommer från en annan jurist – John Adams – något senare Förenta staternas andra president.
En motsvarande godtycklig övervakning i global omfattning började växa fram efter september 2001. Vi var då skakade av händelserna och uttryck som ”vi är alla amerikaner nu” formades. NATO aktiverade paragraf 5 om hjälp till en angripen bundsförvant. Alla ville ställa upp och hjälpa till. Men den hjälpen har med åren blivit ett laglöst samarbete med spaningsmetoder som ingen riktigt kunnat föreställa sig.
I Förenta staterna säger man sig ha en laglig grund i presidentens exekutiva order 12333. Den ger underrättelsetjänsterna rätt att snappa upp information, som på något sätt anses beröra USA:s militära, utrikespolitiska och ekonomiska säkerhet. Under det juridiska paraplyet ryms allting in – också systematiska och av operatörerna godkända bakdörrar till datorernas och telefonernas program, som i sin tur öppnar för hackers, brottslingar och internationella cyberangrepp.
All tillgänglig information antyder dessutom att enskilda europeiska länders underrättelsetjänster deltar i den här signalspaningen och utbyter information, som ingen myndighet i Europa i praktiken har någon som helst kontroll över.
Vår inhemska Skyddspolis är naturligtvis – så vitt vi vet – en anspråkslös aktör på den här arenan. Om terrorism står det så här på deras hemsida: ”Det väsentliga är att på ett så tidigt stadium som möjligt identifiera säkerhetshot med anknytning till terrorism. Skyddspolisen samarbetar inom terrorismbekämpning intensivt med andra säkerhetstjänster på internationell nivå.” Men till SkyPo kunde jag gå och begära att få se på mina uppgifter.
Det intensiva internationella spaningssamarbetet har alltså lett till ett okontrollerat översitteri alldeles jämförbart med det James Otis uppreste sig emot 1761. Och vad gör våra myndigheter för att skydda medborgarna?
Ingenting?
Texten har publicerats som en kolumn i Hufvudstadsbladet 20.9.2013
