Jag har ett mycket klart minne av lax från min yngsta barndom. En hel del sommarlov tillbringade jag hos släktingar på Lemlax ö i Pargas. Där vid Pemarns strand hade husets herre Holger en laxryssja. Det var alltid en hel del ståhej när ryssjan skulle vittjas. Stadsbor som försöker sig på storfiske är uppenbarligen ganska fumliga. Men det var inte så mycket ståhejet och ropen, som stannade kvar i mitt minne. Det var laxarna. Den sommaren simmade tretton laxar in i ryssjan. Tretton silverglänsande stora baddare, långt mera imponerande än de abborrfirrar vi fick på mete eller i våra små nät.
Jag kan alltså förstå fiskets fascination och jag har några vänner som sysslar med flugfiske. Det är egentligen konsthantverk och konsthantverket handlar inte bara om fjädrar eller ögonbryn från guldfasaner eller någonting annat lika exklusivt. Den vackra rytmen i kastet har någonting av balett i sig.
Men det finns en annan verklighet – betydligt mindre romantisk och långt mera vardaglig: yrkesfiskarens.
Jag är inte riktigt övertygad om att vi i framtiden skall ha Kattfisk från Tonkin-bukten som den huvudsakliga fiskrätten på vårt bord. Orsakerna är väl egentligen uppenbara. Fotavtrycket från transporten kring halva jordklotet är både ett miljöproblem och ett hållbarhetsproblem. De tillfälliga vinsterna kommer att locka till överfiske och efter några år har vi också förstört den allmänningen. Sen flyttar vi vår rovdrift till ett nytt område och skapar därmed strukturer, som lever vidare enbart genom att tumma på regler och fuska.
Det finns alltså bara en lösning. Vi måste klara av att styra hur allmänningen – och vattnet är en jättelik allmänning – utnyttjas. Enbart den vägen kan vi garantera att vi har fisk på bordet och en kår av yrkesstolta fiskare.
Så vad har det här med laxen att skaffa? En hel del.
För tillfället har vi ett lite skevt system. Laxkvoterna i Östersjön bestäms inte i ton utan i stycken. Det är alltså en bristvara, som vi skall värna om. Det orättvisa i dagens situation är att yrkesfiskaren skall räkna och mäta varje laxstjärt, medan sportfiskaren bekymmerslöst kan dra upp så mycket han orkar eller täcks.
Problematiken går tillbaka på en lång debatt, som 1968 tillspetsades i Garrett Hardins artikel om Allmänningens tragedi. Hardins pessimistiska slutsats var att mänskligheten bara är så kortsynt att den inte klarar av att styra gemensamma resurser. Det finns alltså alltid fripassagerare. Elinor Ostrom fick svenska Riksbankens ekonomipris för sin forskning kring allmänningar. Hennes slutsats var mera optimistisk, men inte lätt: allmänningarna klarar sig enbart med en klar och beslutsam reglering.
Fritidsfisket på lax måste alltså visa sin förmåga att bära sin del av ansvaret. I Sverige skapar man redan ett system för frivillig rapportering via telefonen.
Vi behöver alltså en liten laxapp. Exempelvis med namnet Angry Fish.
Texten har publicerats som en kolumn i Vasabladet, Östra Nyland och Ålandstidningen 26.10.2013.
