I en spalt den 7 augusti efterlyste Anu Koivunen lite klarspråk. Uppmaningen har sedan fått en smula uppföljning både av Torbjörn Kevin i ÅU och Susanna Ginman här i Hbl. Men Anu Koivunens uppmaning gällde inte i första hand journalister (också om det inom skrået finns många förskräckliga exempel). Uppmaningen gällde politiker. Alltså!
Strukturreformerna handlar om intern devalvering. Det är igen ett begrepp, som vi inte heller blir kloka på utan försök att öppna upp.
Från 1949 framåt devalverade Finland – ifall jag har räknat rätt – 10 gånger. Alla devalveringar har handlat om hur vi klarat av att på något sätt reda oss i en växande internationell ekonomi. Men alla devalveringar har också beskrivits som tillfälliga lösningar. De har gett exportindustrin ett ögonblick av andhämtning inför nya utmaningar och de har gett hemmamarknadsindustrin en övergående fördel.
Euron ger inte utrymme för nationella devalveringar. Det är igen en lång historia, som – huvudsakligen – handlar om att den gemensamma jordbrukspolitiken inte klarade av tyska revalveringar och franska devalveringar. Det tvingar i sin tur stater, som inte klarar sig i den internationella konkurrensen, att genomföra interna devalveringar. När den nationella ekonomin stöter på skuldsättningens 60-procentsgräns finns det egentligen inga andra lösningar.
MEN.
Interna devalveringar innebär att man – igen – urholkar välfärdssamhället en aning och ger exportindustrin en möjlighet på bekostnad av uppnådda fördelar. Men om exportindustrin inte utnyttjar möjligheten – om man alltså inte höjer förädlingsgraden med innovationer och förbättringar – befinner vi oss inom några år i samma läge. En intern devalvering är alltså ingen undermedicin. Den hjälper oss enbart om vi samtidigt också bedriver en målmedveten industripolitik.
Det tyska exemplet visa att framtidens industri är en kombination av verkstadsindustri och högteknologi. Och vi har det i Kone eller Konecranes eller energiklustret i Vasa och i varsindustrins förutsättningar, men vi har fortfarande också en slöindustri, som eventuellt nu skulle nöja sig med att åka snålskjuts på den interna devalveringen.
Den interna devalveringen genomförs nu (också?) på kommunernas bekostnad. Det är lite fegt eftersom regeringen därmed inte öppet tar ansvaret för hur servicen försämras. Men det är också skäl att – med all tydlighet – påpeka att vi under de senaste 20 åren har levt loppan och förbrukat mera än vad vi har förtjänat. 1990 hade vi en statsskuld på 9,1 miljarder euro. Idag är vi uppe i 90 miljarder euro.
Vi har alltså löst sociala fördelningsproblem genom att skjuta dem på framtiden, men efterräkningens tid kommer alltid ifatt oss. Det obehagliga är bara att efterräkningar alltid blir – socialt sett – mera besvärliga. Det är som med de förbjudna snabblånen. Men statens snabblånsberoende har vi blundat för.
Av feghet!
Texten har publicerats som en kolumn i Hufvudstadsbladet 19.8.2013