Michail Gorbatjovs memoarbok (recenserad i HBL den 7 oktober) är egentligen en dramatisk skildring av hur ideal och vardag nöts mot varandra. I hans hemby Privolnoje ville man så väl, men det är ganska få saker som går som man vill. I den här nötningen är det till slut vardagen, som tar överhanden. Däri ligger en hel del inre logik. Det var just vardagens hårda omständigheter, som 74 år tidigare och mitt i ett brinnande krig hade gjort slut på det föregående styrelsesättets förtroendekapital.
Hur vardagen och högtidernas ideal nöttes hänger också ihop med det kalla kriget. Den franska sociologen och filosofen Raymond Aron var kanske den första som uttryckte målsättningen: västvärlden skulle kapprusta Sovjetunionen till undergångens rand.
Aron var inte alldeles obevandrad i marxism. Han hade studerat i Tyskland i början av 1930-talet, blivit inspirerad av Max Weber och skrev långt senare en – kritisk – bok om Marx. Kanske han – klarare än mången annan – insåg att Sovjetunionens skrangliga materiella bas inte skulle klara av en välfärdsöverbyggnad.
I pressen mellan att bygga pansarvagnar och raketer rymdes den privata konsumtionen inte in. Det gav visserligen Finland exportmöjligheter i form av Viola-ost, TopMan-skor och Turo-kostymer, men det var för en minoritet och gav samtidigt upphov till en insikt som banade väg för undergången: där bakom västgränsen fanns någonting som fungerade och skapade kvalitet.
Det var det sovjetiska mönstret av annalkande kris. Men det finns ett upp-och-nervänt motsatt mönster: samtidigt som den sovjetiska konsumtionsbristen började synas under Brezhnev-tidens sista årtionde kunde vi iaktta de första systematiska västerländska stegen åt andra hållet: en ökande konsumtion på kredit. Samtidigt som köerna för konsumtionsvaror blev längre och längre i Moskva började vi leva mera och mera på skuld.
Den senaste illustrationen fanns för någon vecka sedan i Frankfurter Allgemeine Sonntagszeitung. Artikeln handlade om Förenta staternas budgetunderskott och skuldtaket. Det är en kurva, som börjar kring 1973 och som skjuter i höjden med accelererande hastighet från 1980-talet framåt. Samma kurva såg jag några dagar tidigare i en artikel som handlade om Angela Merkels valseger och den tyska ekonomin. Skulderna skenar iväg på ett sätt som antyder att vi aldrig blir kvitt dem. Samma kurva ser jag – och samma oro känner jag – när man granskar Finlands ekonomi. Det är alltså ett återkommande mönster. I Grekland har det bara skenat iväg till proportioner, som landet inte klarar av ens med dagens låga räntefot. Men insikten om räntefotens betydelse säger oss också någonting: med en dubbelt eller tredubbelt högre ränta – alltså med en normal räntenivå – blir också Förenta staternas, Tysklands och vår räntebörda ohållbar. Och den dagen kommer ännu.
Vi var kanske aningen för segerrusiga 1989-91. Marknaden hade vunnit, men det förefaller som om marknaden också samtidigt hade besegrat vårt förstånd.
Texten har publicerats som en kolumn i Hufvudstadsbladet 18.10.2013.
