Flygplanet håller ännu på att stiga upp till marschhöjd. I hörlurarna, som nästan helt eliminerar motorljudet, klingar Bachs Goldberg-variationer. Jag är på väg tillbaka till Bryssel efter sommarpausen. Morgonens tidningar försöker sig på de första bedömningarna av regeringens beslut från budgetrian. Hela bilden klarnar inte nu eftersom en stor del av lösningsförsöken nu skuffas över på andra. Slutresultatet ser vi först om något år. Om ens då.
Kauppalehti har eventuellt den tydligaste grafiken. På uppslaget 6-7 finns ett pelardiagram över utbud och efterfrågan på arbetskraft. Redan det första ögonkastet visar att det inte enbart handlar om fel utbildning på fel ställe. De blåfärgade pelarna som ska illustrera efterfrågan är förskräckande små. Högst är efterfrågepelaren på försäljning och handelsrepresentation – 3954 platser. I pelardiagrammet över arbetslösa finns det över 6000 som söker just den sortens jobb (men som kanske bor på fel plats eller har en lite bristfällig utbildning eller är av fel kön eller i fel ålder?).
Diagrammen visar alltså att det inte enbart handlar om flexibilitet på arbetsmarknaden eller om pensionsåldrar. De två högsta arbetslöshetspelarna gäller verkstadsindustri och byggnadsarbeten – sammanlagt 41957 människor. Om vi klarade av att sysselsätta dem skulle också efterfrågan på andra varor och tjänster öka och därmed skära ner också de andra pelarna.
Pudelns kärna handlar alltså om att Finland har de-industrialiserats under de senaste tre decennierna. Samvetsfrågan, som vi borde ställa oss, gäller om deindustrialiseringen enbart tvingades fram av force major – av större och oövervinneliga krafter, som globaliseringen – eller om det var någonting vi gjorde eller underlät att göra.
Mitt svar på frågan är ett lite sorgstämt ja. Av mycket ideologiska orsaker satt vi med armarna i kors. Alla mina konsultvänner och -bekanta hade på rekordtid lärt sig ett nytt begrepp och talade om den skapande förstörelsen. De hade uppenbarligen alla fått en snabbkurs i Joseph Schumpeters teorier, men bara läst hälften – den om förstörelsen.
Schumpeter avsåg att det efter eller genom förstörelsen skulle uppstå någonting nytt. Annars hade han väl inte ens försökt beskriva den samhälleliga processen som en skapande förstörelse. Men i Finland tillät vi destruktionen. Vi till och med upphöjde destruktionen till någon form av ledstjärna. Skorstensindustrin skulle bort och vi skulle alla leva på att ge och få service.
Och i dagens nummer av Kauppalehti finns den försenade insikten. Tidningens chefredaktör Arno Ahosniemi skriver i sin ledarkolumn: ”Industriarbetsplatsernas nedgång får ännu mera negativa följder när man beaktar att industriarbetsplatserna traditionellt har skapat ett betydligt större mervärde än den offentliga sektorns eller servicesektorns arbetsplatser.”
Om någon hade skrivit det 1990 hade det varit klokt. Om någon då hade åstadkommit en industripolitik hade det varit intelligent och/eller statsmannaaktigt.
Men vi var på flykt – från verkligheten… Nu har den kommit ifatt oss. Och regeringens beslut är de första svåra stegen – till en skapande industripolitik.
Texten har publicerats som en kolumn i Österbottens Tidning, Åbo Underrättelser, Västra Nyland och Borgåbladet 31.08.2013.
