Den 17 april kunde man känna hur spänningen dallrade i luften i parlamentets sessionssal i Strasbourg. Vanligtvis försöker Europaparlamentarikerna lite hålla på sig när ett statsöverhuvud kommer för att tala till församlingen i plenisalen. Den här gången höll inte masken riktigt.

Emmanuel Macron är den nya generationen av europeiska politiska ledare. Han är född 1977 och representerar därmed en generation, som var ung och sugen på livet när Berlin-muren föll och Sovjetunionen gick under. Macron sa också det i sitt tal. Han inte vill vara en del av en sovande generation, han vill vara med och driva utvecklingen framåt.

I det brytningsskedet var det många som lät sig invaggas i dagdrömmar om att alla stora politiska utmaningar hade tagit slut. Det var kanske huvudinnebörden i Francis Fukuyamas ”Historiens slut och den sista människan”.

Det skulle visa sig att många beslut under de första post-sovjetiska åren fattades i god tro och med en stor mäng illusioner i bagaget. Det gällde både beslut i Ryssland och Europa.

Idag står vi inför den stora utmaningen att se Europa i all sin mångfacetterade verklighet. Därför var det speciellt intressant att höra hur president Macron efterlyste pragmatiska regler. Regler som är förankrade i verkligheten och inte i illusioner. Han lyckades också på ett elegant sätt presentera både konkreta förslag kring vad som borde reformeras idag och långsiktiga visioner för hur EU-samarbetet ska se ut i framtiden.

Han var mycket bestämd när han uttalade sig om behovet av att försvara och skydda medborgarna i Europa. Vårt land har utsatts för många terroristattacker och vi står upp mot dem, underströk han. Men han konstaterade också att det är en utmaning vi i Europa behöver möta tillsammans. Inget land kan stå ensamt om problemen faktiskt ska kunna lösas.

Lika bestämd var han i fråga om Syrien. Han underströk det totalt oacceptabla i Bashar al-Assads användning av kemiska krigsmedel mot civilbefolkningen och höjde klart rösten när han deklarerade att ”vi utförde attacken mot giftanläggningarna utan att en enda människa dödades”.

Det blev stående ovationer från nästan alla politiska grupper i salen efter talet. Europa har fått en ledare, som gärna tar alla andra med, men som vill leda framåt. Emmanuel Macron vill ha alla med, men det betyder samtidigt att de som kommer med också måste bära ansvaret för Europas framtid.