I en intervju om den tyska regeringsbildningen för ZDF – det andra tyska offentliga tv-nätverket – yttrade vare sig Angela Merkel eller intervjuaren Bettina Schausten ett enda ord om vad GroKo-dealen kunde betyda för Europas framtid. Allt handlade om tysk inrikespolitik, om förhållandet inom Unionen (CDU-CSU) och inom SPD, men nästan mellan varje uttalad mening fanns det en outtalad föraning om att ett misslyckande kunde vara ödesdigert för Europa.
Varför på det här sättet?
Den mest uppenbara förklaringen handlar om att ingen i Europa riktigt klarar av att göra framgångsrik politik på temat ”För Europa och framtiden”. Möjligen med undantag för Emmanuel Macron. I Finland fick vi – som motvikt – ett strålande exempel på att en europaminister kan göra politik på motsatsen, utan att ens försöka besvara utmaningen med ett sanningsenligt resonemang.
Det är alltså inrikespolitik i snäv bemärkelse som gäller – trots att utmaningarna i högsta grad handlar om Europa som helhet. Dessutom håller tiden på att ta slut.
Alla vet att de mest uppenbara bristerna i eurons konstruktion borde avhjälpas så länge den ekonomiska uppgången varar. 14 tyska och franska ekonomister har skrivit ett 24-sidors arbetspapper, som innehåller de viktigaste reformkraven, allt från en ”trovärdig begränsning” för den utsträckning medlemsländerna skulle vara tvungna att ansvara för varandras skulder. Formuleringen ”trovärdig” antyder att det här finns en kompromiss mellan Frankrikes (och Syd-Europas) krav på större solidaritet och Tysklands krav på att man skall följa regelverket.
Ekonomisterna vill också ha en lösning på ”domedagsförbindelsen” mellan de självständiga staternas statsskulder och deras överskuldsatta banker. Den gamla klokheten sade att ett land inte kan gå i konkurs eftersom landet alltid kunde trycka mera pengar. Med euron är den här enkla (!) lösningen avskaffad, men Italien har en statsskuld, som enligt den gamla klokskapen har skapats på basen av de inhemska bankernas rundhänta lån till statsmakten.
Bakom hörnet har vi ett italienskt val, och vare sig Gud eller Vatikanen vet hur det politiska landskapet ser ut efter valet. Men en liten fingervisning om vart det lutar får vi att en insider, som säger att Silvio Berlusconi är ett av de mera trovärdiga namnen. Och för att ytterligare späda på håller det Förenade kungariket på att gå i bitar på grund av att man inte riktigt brydde sig om att reda ut vad ett EU-medlemskap hade gett. Brexits anhängare ville inte läsa historien om Storbritanniens nedgång under efterkrigstiden. Den nedgången började med devalveringen 1949. Idag hotas hela EU av bristande produktivitet.
Men tiden i timglaset håller på att rinna ut. Om Parlamentet och Rådet inte har ett förslag för euroreform på bordet före utgången av maj, finns det ingenting som säger att Europa-maskineriets kvarnar skulle klara av uppgiften före parlamentsvalet i maj 2019.
Angela Merkels tystnad är alltså talande.
