Den stora utmaningen handlar (naturligtvis) om demokrati och delaktighet, men att skriva demokati och delaktighet är enkelt. Att förverkliga det i EU 27 (eller 28) är betydligt svårare. Det pågår en mycket intressant internationell diskussion bland tyckare, vetenskapsmän och politiker. Den diskussionen rör sig i alla tänkbara sfärer och är sällan riktigt praktisk eller överskådlig. I grund och botten handlar den om vad EU är för en organisation. Är det en stat, ett imperium eller en statshybrid av okänt slag?
Den största utmaningen ansluter sig till de nyaste medlemsländerna från ett Centraleuropa, som under de senaste 100 åren har dominerades av imperierna Tyskland, Österrike-Ungern och Ryssland/Sovjetunionen. Dominansen innebar dåliga samhälleliga institutioner, svaga medborgarsamhällen, otillräckliga demokratiska traditioner, ännu större brist på jämställdhet (än vad vi har gjort oss skyldiga till), ekonomisk eftersläpning och ojämn utbildning. Alla de här dragen finns också i de gamla medlemsländerna, men de är inte lika systematiskt sammansvetsade i svårt reformbara samhälleliga grundmönster.
EU är alltså en hybrid som på lite olika sätt inkräktar på beslutsområden i medborgarnas närmiljö. EU är samtidigt någonting avlägset och konturlöst, men också någonting som mycket konkret griper in i vardagens människo-habitat och vanor. Se bara på diskussionen om varg och skarv. Den diskussionen handlar inte enbart om varg eller skarv, utan också om medborgerlig maktlöshet. Kaarlo Tuori har påpekat att vi genom EU-medlemskapet har fått två konkurrerande rättssystem – ett i nationalstatens regi, och ett i EU:s. I konflikterna mellan systemen ser vi nästan dagligen att våra myndigheter och politiska institutioner står en aning handfallna, som åsnor mellan hötapparna.
Det som vi också ser är den juridiska motsvarigheten till matrjosjka-dockor: innanför varje tolkning av bestämmelserna finns en ny matrjosjka-bestämmelse, som medborgaren bara inte riktigt får tag i. När vi i Europaparlamentet talar om företag, använder vi ofta bestämd ordalydelser om krav på rättssäkerhet (legal certainty), men var finns medborgarnas rättssäkerhet i förhållande till förvaltningens matrjosjka-tolkningar?
När rättssäkerheten blir ett suddigt begrepp förlorar medborgaren förtroendet för förvaltning och politik. Det innebär i sin tur ett allvarligt hot mot vårt liberala politiska och ekonomiska system. I det gamla östra Centraleuropa är det här naturligtvis ett långt större problem. Vi har ännu kvar ett visst förtroendekapital – för våra inhemska institutioner och också för EU. I östra Centraleuropa hann man aldrig spara ihop till ett demokratiskt förtroendekapital.
Våra myndigheter har alltså ett runebergskt ansvar för att vidmakthålla medborgarnas förtroende. Runebergskt är det i meningen landshövdingen från Fänrik Stål, som mot främmande tolkningsförsök och påtryckningar står fast – och vågar ta en risk!
Det handlar alltså om att värna om sina ideal! Att också göra det i den vardagliga praktiken är EU:s stora utmaning.
