Det skapade i sin tur en lite illusorisk föreställning om folkgemenskapen, om att alla tillhörde samma samhällskonstituerande folk. Men det skulle snart visa sig att det fanns en besvärlig lingvistisk fälla i konstruktionen. Det grundläggande ordet folk skulle snart definieras på minst två olika sätt – med lite ödesdigra följder.
Krigsslutet hade allvarligt skadat en stor del av den gamla preussiska statens strukturer. Överhetsstatens lodräta kommandolinjer fungerande inte. Februarirevolutionen i Ryssland skapade illusioner om att en annorlunda samhällsstruktur var möjlig och bidrog därmed också till soldatupproren. Diverse rådsdemokratier utropades och plötsligt var den gamla enheten – och enigheten – försvunnen.
Den samhälleliga och politiska oron skapade därmed också en ny längtan efter mera ordnade förhållanden. Den ordningen förutsatte sedan i sin tur en ny och på något sätt demokratiskt konstruerad legitimering av makten. Det gällde alltså att politiskt lägga beslag på det grundläggande begreppet folket.
Den klassiska antika definitionen går tillbaka till demos, till de politiskt fullvärdiga medborgarna på torget i Aten. Den avgörande frågan där var medborgarskapet. Medborgarens fullvärdighet blir sedan ett par tusen år senare en lite annorlunda definition. På torget i Aten var det de fria männens fullvärdighet. I den knaggliga övergången till vidare demokratiska förfaranden har demos utvidgats till att omfatta alla, oberoende av börd, kön och religion.
Den andra tolkningen gick tillbaka på ethnos, på härstamning och på etnisk tillhörighet och hade egentligen understötts av romantikens upptäckt av ett folk definierat genom gemensam historia, rastillhörighet och språk. Den definitionen öppnade upp för nationalsocialisternas propaganda.
Idag ser vi med förskräckelse omkring oss hur politiken igen faller tillbaka på frågeställningar, som egentligen för länge sedan borde ha varit övervunna. Men debatten kring flyktingar och invandrare har fört oss in i samma labyrint som Tysklands politiska partier irrade omkring i under 1920-talet. Definitionen av människor i Finland och Europa handlar också idag om huruvida de tillhör rätt grupp, rätt ras, rätt religion och rätt utseende. Vi förefaller fortfarande vara rädda för det annorlunda, vilket är minst sagt ironiskt.
