Ett av de centrala orden finns redan i rubriken. Men vad är biodiversitet egentligen och hur är den uppbyggd? En förlösande tanke läste jag i en engelsk artikel. William ”Bill” Adams är professor i biodiversitet vid Cambridge University. Han ställde sig professionellt kritiskt till en del av den framvällande diskussionen.
Fåglar och däggdjur tar hand om rubrikerna följda av reptiler och vattendjur. En tillfällig växt kan förekomma liksom en strålande insekt. Men andra ryggradslösa djur, för att inte tala om lägre växter, svampar och bakterier som är väsentliga för hur ekosystemet fungerar, får sällan någon uppmärksamhet i den allmänna debatten, konstaterar Adams.
Stora miljöorganisationer, som är i behov av finansiering från företag och välvilliga medborgare, satsar på det mediesexiga och det förvrider diskussionen. WWF talar huvudsakligen om däggdjur och andra vertebrater, inte om bakterier eller svamparnas nätverk. Naturskyddsförbundet lägger in all sin kraft på att förhindra en vettig diskussion om skarven och det kustnära fiskets ekonomiska och ekologiska betydelse, men vill inte se att skarven och barkborren egentligen är exempel på samma biologiska migrationsmönster vi kan iaktta kring ett allt varmare klimat vid Östersjöns stränder.
Min barn- och ungdomstids normala nordeuropeiska vintrar var tillräckligt kalla för att också de nordtyska floderna skulle frysa. Temperaturen på Rügen sjönk den 28 december 1978 till någonting kring -20 grader. Ännu på nyårsdagen 1979 var det -20 i stora delar norra Tyskland. Det hade gjort processen kort med vinterhäckande skarvar.
Vi lever – nästan i topeliansk mening – i en fattig biodiversitetsmiljö. Det är ett område som i kartorna över jordens biomer vanligtvis går under benämningen taiga. När det finns långt rikare miljöer lite söderut befinner sig våra kuster i en intressant blandad övergångs-ekoton, till vilken hela den närliggande rikedomen av bakterier, svampar, skalbaggar och andra insekter kommer för att pröva sin lycka. Efter dem kommer också högre biologiska former.
En del av de rödmärkta arterna är alltså arter, som har sökt sig till sin tillvaros yttersta gränser. Det är så vår biologiska evolution driver oss vidare – oberoende av om vi är människor eller maskar. Därför är det inte heller så överraskande att den relativt största delen av Finlands hotade arter finns uppe på kalfjällen. De utgör en liten, liten del av alla våra arter, men nästan 40 procent av dem är hotade.
Utvecklingen går alltså sina riskfyllda vägar. Och för att förstå det hela kan vi egentligen återvända till Charles Darwins finkar. Naturen experimenterar och skapar under årmiljonernas gång allt mera specialiserade – och därmed också lite mera riskabla – lösningar.
Det lite tillspetsade talesättet om livets gång äger alltså sin dramatiska riktighet: livet är farligt och slutar alltid med döden. Det gäller framförallt dem som tar stora risker.
