Den här kolumnen publicerades lördag 20 april i tidningarna Österbottens Tidning, Åbo Underrättelser, Västra Nyland och Borgåbladet.
Skatteflykten – en internationell skam
”Giv åt Stål en penning även, eller tag om min.” Satsen ur Fänrik Ståls sägner hör till den barndomsläsning som kommer att finnas kvar i mina hjärnceller också långt efter det närminnet kanske har sviktat. Den handlar visserligen om utmärkelsetecken, men likaväl om rättvisa och moral, om likaberättigande.
Och plötsligt finns den här moralfrågan på alla tidningssidor, radiorör och tv-skärmar. Varför?
Vi har på något sätt kommit till vägs ände. Vi – inte grannen, som vissa vill låta förstå – har levt som den sorglösa syrsan i 40 år. Gjort upp kollektivavtal och budgeter om vilka vi borde ha vetat att allt inte hade täckning. Vi har – medvetet eller i oförstånd – förklarat för våra medmänniskor att globaliseringens vinster kommer tillbaka och att vi alla vinner på den osynliga handens styrning av världens resurser och tillgångar.
När det internationella valutasystemet Bretton Woods bröt samman i början av 1970-talet, inledde de europeiska staterna en period där de konkurrerade mot varandra genom devalveringar. Det var farligt och skadligt. Senare fortsatte den här konkurrensen genom skattepolitiska åtgärder. Det är egentligen samma gatlopp, som slutar med att någon eller några blir utslagna.
Det enda varken vi eller moralfilosofen Adam Smith såg var att den osynliga handen, handen som skulle styra allt till det bättre, också hade en hemlig sidokassa i vilken pengarna försvann. OECD har gjort en mycket saklig utredning om hur sidokassan fungerar. Stora multinationella företag placerar t.ex. sin intellektuella egendom (patent, mönsterskydd) i ett skatteparadis. Paradisön har aldrig bidragit till patentens infrastruktur genom utbildning eller forskning. Den bördan har medelklassens snälla skattebetalare stått för i länder med hög utbildning och relativt hög beskattning.
Den ekonomiska teorin har redan länge använt sig av begreppet ”fripassagerare”, fysiska eller juridiska personer, som åker gratis på samhällets bekostnad. De stora fripassagerarna i världen är företag – vanligtvis stora sådana – som betalar kanske en 10 procentig skatt på sin vinst genom att bokföra den i ett skatteparadis. Den möjligheten har ingen vanlig människa.
Sidokassan skapar också många nya problem: den åstadkommer nya och ojämlika konkurrensförhållanden mellan företag och företagare. Småföretagaren, som alltid får höra lovorden när företagsamheten behövs som förebild, har ingen möjlighet att tävla med de internationella skattesmitarna. Skattekonkurrensen tvingar staterna att tävla med varandra och med paradisöar, en tävling som sker på extremt ojämlika villkor.
Vi måste alltså komma åt skatteparadisen, men skatteparadis av olika slag finns – snart sagt – överallt. Det har blivit en systemisk del av vår ekonomi som vi tappat kontrollen över. Just därför finns det inte heller några ”quick fixes” – snabba och enkla lösningar, som vi alla skulle älska.
Men redan insikten om att vi måste göra någonting är ett litet steg framåt.
Nils Torvalds
