Följande kolumn publicerades i tidningarna Vasabladet, Östra Nyland och Ålandstidningen lördag 4 maj.
Ett isländskt val
Epoken vi lever i har av kritiska samhällsforskare döpts till The Time of Austerity – åtstramningens tidevarv. Den kännetecknas av allt tunnare alternativ, vilket – enkelt uttryckt – beror på att en allt större del av staternas budgetar består av långt tidigare fattade beslut. Parlamenten får alltså huvudsakligen nöja sig med att välsigna redan avgjorda frågor. I det finländska fallet illustreras den här politiska valfriheten av riksdagens julklappspengar, en liten summa som man egentligen också har kommit överens om på förhand.
Åtstramningens tidevarv är samtidigt också ideologiernas sotdöd. Man kan eventuellt lova brett, men den krassa verkligheten tvingar alla att hålla tunt. Undantaget från den här regeln är de populistiska oppositionspartierna. De överlever så länge de kan hålla sig utanför ansvar i allmänhet och budgetansvar i synnerhet. Sen går det snabbt utför.
På det här fick vi ett belysande exempel i det isländska alltingsvalet.
Slutfasen på Islands ekonomiska kris kastade brutalt ut de ”gamla partierna”. In trädde tillfällighetspolitiker, som fick bära ansvaret under en svår övergångstid. Sen vände strömmen igen och höger-centerkoalitionen, som hade suttit vid makten när den isländska bubblan blåstes upp, var plötsligt igen populär – åtminstone på ytan.
Den gamla förklaringen handlar om att väljarens minne är kort. Jag tror att den förklaringen egentligen är medvetet vilseledande. Politiken försöker urskulda sig genom att överföra ansvaret på väljaren. Det är medborgaren som i den här förklaringen lider av politisk demens och därför får skylla sig själv.
Jag tror att medborgaren är betydligt klokare, men eventuellt lite cynisk. När ideologierna har torkat ut återstår inget annat än att rösta på de partier som lovar mest – också om man vet att de inte kommer att hålla vad de lovat. Logiken består här av att tvinga den som lovat att ändå förverkliga någonting.
Just så här förefaller det ha gått på Island. Opinionsundersökningarna inför valet visade att medborgarna in i det sista tvekade, men till slut bestämde sig en majoritet för att ändå rösta på det yvigaste löftet också om de diskussioner jag förde under ett besök på Island för två veckor sedan antydde att medborgarna egentligen inte trodde på att vallöftena kunde förverkligas.
Handlade alltså medborgaren medvetet fel? Egentligen inte. Krisens kanske mest smärtsamma följd består av att bubbeltidens bostadslån inte längre motsvaras av fastighetens värde. Den isländska familjen släpar alltså på en skuldbörda som den under normala omständigheter aldrig blir av med. Just därför bestod det storståtligaste vallöftet av att regeringen skulle halvera skuldbördan.
Det är högst sannolikt en finansiell omöjlighet, men någonting måste den nya höger-center regeringen göra för att tvinga fram det som gjorde att den rationella medborgaren röstade in dem.
Och vad kan regeringen göra? Det enda den egentligen kan göra är att låta inflationen äta så mycket det går att äta av skuldbördan. Det är inte heller problemfritt, men i åtstramningens tidevarv är ingenting problemfritt.
Nils Torvalds
