Jag minns hur jag en augustidag på 90-talet såg ett svart huvud röra sig över viken vid sommarstugan. Simmaren var en gammal bekant, en mink. Jag brydde mig inte om att springa in efter hagelgevär. Minken är en fenomenal simmare och dykare. Jag hade inte haft en blåblek chans att överrumpla mästersimmaren.
Jag var väl medveten om att det fanns minkar på ön. Mängden fjädrar i strandvattnet tydde på något annat än normal ruggning, och antalet unga ådor var påfallande litet. På skäret utanför viken där tärnorna brukade häcka var det tyst. Minken hade satt många spår som inte gick att ta fel på.
På orten berättas det om en lastbil som några tiotals år tidigare körde i diket i en tvär kurva. Minkarna på lastbilsflaket lyckades fly och klarade sig väl ute i det fria. Minken är en skicklig och skoningslös jägare som saknar naturliga fiender i vår natur.
Men minkens historia i Finland sträcker sig väldigt mycket längre bakåt i tiden än till incidenten med lastbilen. Historien påminner om hur tomaten etablerade sig på våra breddgrader. Det berättas att en närpesbo mot slutet av 1920-talet återvände från Amerika med tomatfrön i fickan. Han började sedan odla tomater i liten skala och utvecklade så småningom nya metoder för att driva upp plantorna.
Liknande berättelser förekommer det rikligt av i våra kusttrakter. Det gick inte att försörja sig på enbart mjölkproduktion och jordbruk. Att vara en mångsysslare var helt enkelt ett livsvillkor. Därför fiskade man i mån av möjlighet, lagade fisknäten under vintern och fällde träd – om man ägde tillräckligt mycket skog. Under vårvintern bedrev man säljakt ända tills vårsysslorna på gården tog över. I den här kulturen började också en småskalig minkfarmning sprida sig efter krigsåren. Alla farmare insåg dessvärre inte hur slug minken var och minkar som lyckades smita iväg från farmerna klarade sig utmärkt i den finländska naturen.
Ännu på 1960-talet hade många småbruk en rad minkburar bakom hushållsbyggnaderna. Det gällde att själv försöka klara de olika arbetsskedena som ingick i farmningen. På någon bakgård såg jag en gång en lite märklig träbock och undrade vad det kunde vara. Jag fick ett smått lakoniskt svar på min fråga: Inte går det annars att flå skinnet på ett snyggt sätt.
För en vecka sedan besökte jag igen några pälsfarmer och kunde konstatera att mycket hade förändrats på några decennier. Mink- och rävfarmningen ingår i ett helt system, där skinnen förstås är det centrala, men kring dem finns en hel del annat som närmast kan hänföras till kategorin hållbar utveckling. Som biprodukter framställs numera både biodiesel och biogas. Allt tas till vara och utnyttjas efter bästa förmåga. Just därför borde pälsfarmningen betraktas i ett vidare perspektiv. Med tanke på framtiden borde man vidareutveckla principen om hållbar utveckling, så att farmningens biprodukter kunde utnyttjas och återanvänds på ett så effektivt sätt som möjligt.
En av de största europeiska utmaningarna är energibristen på vår kontinent. Därför är varje steg mot en högre grad av självförsörjning betydelsefullt. Priset och tillgången på energi har en styrande effekt på vad som produceras och var det sker. BMW producerar kolfiber för framtida bilar i delstaten Washington i nordvästra USA. Där håller nu på att bildas ett kolfiberkluster.
Ett motsvarande kluster har uppstått kring pälsfarmningen. Det finns traditioner, know-how, yrkesstolthet, ny teknologi och strukturer som nya innovationer kan bygga på.
Samt 30 000 arbetsplatser.
Texten har publicerats som en kolumn i Finsk Pälstidskrift 7/2013
