Följande kolumn publicerades i dag (1 juni) i tidningarna Vasabladet, Östra Nyland och Ålandstidningen.
Nattmangling av fisk
Klockan 3.30 natten till torsdag kom EU:s fiskeriministrar och Europaparlamentet överens om hur den gemensamma fiskeripolitiken skall skötas. Efter en ett år lång process med 2500 ändringsförslag och hundratals möten stod man inför ett vägskäl: att nå en uppgörelse eller gå tillbaka till ruta ett. Man valde uppgörelsen.
Orsaken till förhandlingarnas tröghet har varit en bristande förhandlingsvilja bland fiskeriministrarna. Enligt avtalet sitter parlamentet och ministerrådet på varsin hälft av makten och för en del ministrar har det varit svårt att erkänna. Det har med öppenhet att göra.
Europaparlamentet har en öppen process där medborgaren kan följa utskottsmöten och plenum och dessutom se alla dokument och ändringsförslag på alla EU-språk. Ministerrådets process förs bakom lyckta dörrar och ofta på tjänstemannanivå, vilket gör att transparensen och legitimiteten brister.
Med rösterna 502 – 137 tog Europaparlamentet den 6 februari med överraskande stor majoritet sin position för en ambitiös reform. Den andra parten har präglats av hårda inre stridigheter.
Det är svårt att förhandla med en part som är splittrad. De interna kompromisserna har varit så hårda att man sedan inte haft utrymme att förhandla med Europaparlamentet. Det har varit tuffa förhandlingar mellan å ena sidan Danmark, Storbritannien, Sverige och Tyskland, som stått bakom kravet på en ambitiös reform medan Frankrike och Spanien, med understöd av de övriga Medelhavsländerna, gjort allt i sin makt för att slippa förändra någonting.
För Europaparlamentet skapade ministerrådets oförmåga till samarbete kombinerat med den bristande transparensen mycket frustration. Frankrikes utpressningspolitik och tuffa metoder borde inte få pågå i det fördolda. Den borde redovisas offentligt och hängas ut vid skampålen. Endast med öppenhet, transparens och lyhördhet bygger vi ett större förtroende för EU.
Det här låter krasst och lite europessimistiskt, men vi får inte ge upp. I stället gäller det att kavla upp ärmarna. Det finns, trots bristerna, inga andra vettiga alternativ. Och vi vet att fiskar inte har pass och inte känner nationsgränser. Därför behövs också en lika gränsöverskridande fiskeripolitik. När Polen för 10 år sedan överfiskade torskbeståndet i Östersjön så hårt att det kollapsade var det inte bara polska fiskare som led. Därför är onsdagnattens uppgörelse ändå ett stort steg i rätt riktning.
Det blir bl.a. ett förbud mot utkast – om också med små undantag. Det gör att vi kan stoppa det omoraliska slöseriet att kasta bort 1,7 miljoner ton fisk årligen. Det är också klart att fiskebestånden ska nå maximal hållbar avkastning senast 2020, vilket bör innebära att bestånden kan återhämta sig vilket i förlängningen ger större fångster. Det blir också tydligare regler för EU:s fiskeflottor i tredje land. Det betyder att vi kan stoppa att EU-fiskebåtar konkurrerar ut lokala fiskare längs bl.a. Afrikas kust.
Också om uppgörelsen inte gick så långt som parlamentet ville, blev det ändå ett stort steg i rätt riktning och det finns all anledning att vara nöjd.
Nils Torvalds
