Följande kolumn publicerades måndag 20 maj i Hufvudstadsbladet.
Att leka med elden…
Uppgifterna om ungdomsarbetslösheten i Grekland visar obegripliga siffror – 57 procent. Också om man försöker släta över det hela med att hänvisa till att en del jobbar tillfälligt i farfars eller morfars butik, står vi inför en social katastrof med oanade följder.
Orsakerna till den här utvecklingen är många: sorglös politik, huvudlös utlåning och alternativlös krisbekämpning. Att i den situationen börja räkna upp vem som i vilken stund gjorde vilka fel är en utsiktslös sysselsättning. Nöden är här och den bryr sig inte om hur stigen till avgrundens rand i tiderna beträddes.
Den stora förändringen inträffade redan för länge sedan. Avregleringen på 1980-talet var en följd av andra problem och processer. Ingen förstod då hur handlingsförlamad en stat kunde bli inför utmaningar ingen då ens mardrömde om. Lite tidigare hade åtgärderna varit enkla: sänkt ränta, sänkta skatter och i yttersta nödfall en devalvering. Idag är Europeiska centralbankens ränta redan under en procent, skatterna är obetalda och euron tillåter inte en devalvering. I den här situationen heter lösningen på finansspråk intern devalvering. Översatt till normalsvenska innebär det att lönekostnader och socialutgifter pressas ner till en nivå som återskapar konkurrenskraften.
Graden av arbetslöshet antyder att lönekostnaderna nu pressas ner till en nivå långt under det Grekland har vant sig vid. Det har följder som kan bli socialt ohållbara. Internationella valutafondens rapport för en dryg vecka sedan visade att skattebördan ensidigt ligger på en allt mera klämd medelklass. Mera åtråvärda skatteobjekt har förpassat sig till tryggare hamnar.
Samtidigt sysslar vi med ett litet självbedrägeri. Diskussionen här hemma rör sig kring indignerade utrop om att våra pengar skall då inte gå till odugliga greker. Men marknadens logik följer andra spår.
En stor grekisk (eller spansk eller italiensk) intern devalvering innebär i verkligheten att vår relativa konkurrenskraft försämras. Den innebär alltså att de länder, som ännu åtnjuter en konkurrenskraft över ett europeiskt medeltal tvingas vidta sina sparåtgärder för att motverka den förskjutning i konkurrenskraften.
Det är alltså ett klassiskt fall av gör-din-grannne-till-tiggare-politik. Och i det köret har vi redan tidigare befunnit oss. Det var för att undvika att de europeiska staterna skulle tävla mot varandra med devalveringar EMUn – och euron – i tiderna tillkom. Men idag försöker vi förklara för oss att vi är befriade från följderna. Sanningen är snarare den motsatta: ju längre in i framtiden vi skjuter våra avgöranden, desto större blir sannolikt den räkning vi betalar.
En del av den europeiska skuldbördan behöver förpassas till en europeisk skräpbank. För att stampa igång maskineriet behöver Europa också – motbjudande men sant – nya lån som tillsammans med en tydlig färdplan av strukturella reformer kan återskapa förtroende och konkurrenskraft. Den sorglösa keynesianismens tid är förbi. Man kan inte i Europa ta nya lån utan att samtidigt besluta hur och när lånen återbetalas.
I Finland kunde vi det i tiderna: krigsskulderna betalades till punkt och pricka. Och vi mådde gott av det.
Nils Torvalds
