Aktuellt just nu
NYHETER/VIDEOINLÄGG
I ett förord till en utredning kring Århuskonventionen (FN:s konvention om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor) skrev FN:s tidigare generalsekreterare några tankeväckande ord. Han underströk principen om att miljöfrågor blir bäst behandlade om alla berörda medborgare hade en möjlighet att delta i processen. Den engelska formuleringen lydde ”concerned citizens”, vilket kunde betyda både den bekymrade och den berörda medborgaren. I ett juridiskt sammanhang är skillnaden enorm och det är kanske just det juridiska problem Århuskonventionen – i bästa välvilja – har åstadkommit. Den berörda medborgaren skall enligt vår rätt kunna kräva all tänkbar information, som berör hans rättigheter. Den bekymrade medborgaren kunde ändå tänkas få större rättigheter än den obekymrade eller bekymmerslösa.
De åländska samarbetspartierna har enats om att föra fram Celinda Nordqvist som ny åländsk specialmedarbetare i Nils Torvalds stab. Nordqvist är hemmahörande i Jomala, har examen i Europastudier från Maastricht och arbetserfarenhet från Finlands ständiga representation i EU samt konsultfirman Bureau Brussels BVBA.
Ralf Dahrendorf var en av efterkrigstidens ledande europeiska sociologer, som dessutom skaffade sig en omfattande erfarenhet av mera konkret slag. Han var ledamot av den tyska Förbundsdagen och senare medlem av kommissionen i Bryssel. Under åren omedelbart efter Sovjetunionens sammanbrott skrev han ganska mycket om revolutioner, sammetsrevolutioner och reforutioner – det sistnämnda för att beteckna reformering av hopplöst i sig självt inlåsta politiska och ekonomiska system.
De finländska Europaparlamentarikerna i Renew Europe Nils Torvalds (SFP), Elsi Katainen (C.) och Mauri Pekkarinen (C) har fått ett svar på sitt öppna brev till EU:s finans- och ekonomikommissionärer Valdis Dombrovskis och Mairead McGuinness. I sitt brev påminde Europaparlamentarikerna om riskerna med EU:s kriterier för hållbar finansiering, den s.k. taxonomin.
Hur planerar kommissionen att beakta vattenkraftens betydande roll i sina kommande energipolitiska initiativ och hur bedömer kommissionen den inhemskt producerade vattenkraftens betydelse för att minska EU:s beroende av import av energi?
Livet är underbart, men också underbart invecklat. Det har vi fått erfara under de senaste månaderna i kampen mot ett virus. Men också ett obehagligt virus har sitt berättigande – och sin hembygdsrätt. Till mitt liv här i Bryssel hör – förutom att undvika besvärliga virus – att på något sätt förstå hur livet här på jorden egentligen är uppbyggt. Det har att göra med mitt uppdrag. Koordinatorskapet i miljö- och folkhälsosutskottet kommer under återstoden av den här perioden att vara överbelastat. Belastningen består både av alla kommande lagförslag kring den gröna given och av de tilläggsuppgifter Covid-19 nu ger hela EU-systemet.
Det blev en stormig vecka istället för en ljus och förhoppningsfylld. Och EU-kommissionens aktier föll en hel del. Den första frågan som inställer sig låter som någonting nästan taget ur Ronja Rövardotter: hur kunde det gå på det här sättet? Och det finns kanske tre orsaker: oerfarenhet, oeftertänksamhet och lite övermod.
Någonstans i mina blodkärl pulserar fortfarande en journalistådra. Det är inte precis till nackdel att ha den egenskapen i det politiska korsdraget. Egentligen är det en kunskap som leder till att man lyckas föra fram nyheter, information och ett tydligt budskap.
Rubriken låter mest som om någon hade fått historieboken upp och ner eller bakfram. Abraham Lincoln har gått till historien som den stora motståndaren till slaveriet. Donald Trump har förskaffat sig en plats åtminstone i en del historieböcker genom att uppmana en mobb att angripa kongressen – byggnaden där Förenta staternas två lagstiftande församlingar sammanträder. Lincoln var känd för sin stora vältalighet. Trump är mest känd för sina inte-så-välformulerade, men desto mera rikligt förekommande inlägg på Twitter.
Under de senaste 60 åren har jag med växlande framgång följt med och försökt förstå internationell politik. Det började kring 1960 och orsaken var alldeles säkert John F. Kennedy. Tidigare galjonsfigurer i internationell politik föreföll ganska avlägsna: äldre, för att inte säga direkt gamla herrar. Kanske Kennedy inte var så ung, men i jämförelse med det övriga gardet var han någonting helt annat.
Under presidentvalskampanjen för två år sedan uttalade jag två högst olämpliga och – för Finlands politiska system – oönskade meningar. Vardera var – dessvärre – sanna och hänger ihop med varandra.
Enligt de finländska Europaparlamentarikerna i Renew Europe Nils Torvalds (SFP.), Elsi Katainen (C.) och Mauri Pekkarinen (C.) urvattnar EU-kommissionens utkast till delegerad förordning om taxonomi, dvs. kriterierna för hållbar finansiering, uppnåendet av EU:s klimatmål.
KOLUMNER
I ett förord till en utredning kring Århuskonventionen (FN:s konvention om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor) skrev FN:s tidigare generalsekreterare några tankeväckande ord. Han underströk principen om att miljöfrågor blir bäst behandlade om alla berörda medborgare hade en möjlighet att delta i processen. Den engelska formuleringen lydde ”concerned citizens”, vilket kunde betyda både den bekymrade och den berörda medborgaren. I ett juridiskt sammanhang är skillnaden enorm och det är kanske just det juridiska problem Århuskonventionen – i bästa välvilja – har åstadkommit. Den berörda medborgaren skall enligt vår rätt kunna kräva all tänkbar information, som berör hans rättigheter. Den bekymrade medborgaren kunde ändå tänkas få större rättigheter än den obekymrade eller bekymmerslösa.
Ralf Dahrendorf var en av efterkrigstidens ledande europeiska sociologer, som dessutom skaffade sig en omfattande erfarenhet av mera konkret slag. Han var ledamot av den tyska Förbundsdagen och senare medlem av kommissionen i Bryssel. Under åren omedelbart efter Sovjetunionens sammanbrott skrev han ganska mycket om revolutioner, sammetsrevolutioner och reforutioner – det sistnämnda för att beteckna reformering av hopplöst i sig självt inlåsta politiska och ekonomiska system.
Livet är underbart, men också underbart invecklat. Det har vi fått erfara under de senaste månaderna i kampen mot ett virus. Men också ett obehagligt virus har sitt berättigande – och sin hembygdsrätt. Till mitt liv här i Bryssel hör – förutom att undvika besvärliga virus – att på något sätt förstå hur livet här på jorden egentligen är uppbyggt. Det har att göra med mitt uppdrag. Koordinatorskapet i miljö- och folkhälsosutskottet kommer under återstoden av den här perioden att vara överbelastat. Belastningen består både av alla kommande lagförslag kring den gröna given och av de tilläggsuppgifter Covid-19 nu ger hela EU-systemet.
Det blev en stormig vecka istället för en ljus och förhoppningsfylld. Och EU-kommissionens aktier föll en hel del. Den första frågan som inställer sig låter som någonting nästan taget ur Ronja Rövardotter: hur kunde det gå på det här sättet? Och det finns kanske tre orsaker: oerfarenhet, oeftertänksamhet och lite övermod.
Någonstans i mina blodkärl pulserar fortfarande en journalistådra. Det är inte precis till nackdel att ha den egenskapen i det politiska korsdraget. Egentligen är det en kunskap som leder till att man lyckas föra fram nyheter, information och ett tydligt budskap.
Rubriken låter mest som om någon hade fått historieboken upp och ner eller bakfram. Abraham Lincoln har gått till historien som den stora motståndaren till slaveriet. Donald Trump har förskaffat sig en plats åtminstone i en del historieböcker genom att uppmana en mobb att angripa kongressen – byggnaden där Förenta staternas två lagstiftande församlingar sammanträder. Lincoln var känd för sin stora vältalighet. Trump är mest känd för sina inte-så-välformulerade, men desto mera rikligt förekommande inlägg på Twitter.
Under de senaste 60 åren har jag med växlande framgång följt med och försökt förstå internationell politik. Det började kring 1960 och orsaken var alldeles säkert John F. Kennedy. Tidigare galjonsfigurer i internationell politik föreföll ganska avlägsna: äldre, för att inte säga direkt gamla herrar. Kanske Kennedy inte var så ung, men i jämförelse med det övriga gardet var han någonting helt annat.
Under presidentvalskampanjen för två år sedan uttalade jag två högst olämpliga och – för Finlands politiska system – oönskade meningar. Vardera var – dessvärre – sanna och hänger ihop med varandra.
Till mina absoluta favoritberättelser från barndomen hörde Rudyard Kiplings ”Havets hjältar”. Boken förenade två saker, som jag kunde identifiera mig med: fiske och lite social rättvisa. För ett skilsmässobarn, som för det mesta var utan pengar, var det senare viktigt. Och att vara i båt och fiska var en stor del av barndomens sommarliv. På något sätt hade jag i huvudet förflyttat Disko Troops båt från Newfoundlandsbankarna till Doggers bankar. I den förflyttningen finns det en hel del symbolik.
I normala fall (om ni ännu kommer ihåg den tiden) hänvisade uttrycket Bryssel-bubblan till slutenheten i kommissionens, rådets och parlamentets förhandlingsomgångar. Egentligen var det en lite, lite illasinnad benämning. Det mesta som sker i den här triangeln är öppet och tillgängligt. Det är bara – dessvärre – så att ingen tidning, radio- eller tv-station har resurser för att bevaka långsamt malande processer. Långsamheten gör dessutom att det inte är nyhetsstoff, men det vore viktigt för rapporteringen att journalisterna visste.