I Wikipedia presenteras Mark Twain med epitetet cyniker och att använda hans berömda kommentar till en New York-tidning kunde säkert också kallas cyniskt. ”Ryktena om min död är kraftigt överdrivna” är inte ett bra citat när man försöker trösta en ung generation som känner sig djupt orolig över uppgifterna om en biologisk massdöd bland däggdjur, fåglar, groddjur, kräldjur och leddjur. Och försöken att trösta blir inte lättare av att vi faktiskt inte vet tillräckligt.

I Europaparlamentet kan man skönja en viss spänning inför den 14 juli. Det är som känt Frankrikes nationaldag till minnet av Bastiljens stormning och det finns naturligtvis också en fransk variant av spänningen. Regionalvalet i Frankrike gav en antydning om att vi – i värsta fall – ser en ny politisk omvälvning. Allt de franska delegationerna gör i parlamentet under det närmaste året kommer att på något sätt hänga ihop med landets presidentval. Men det finns naturligtvis också andra val som påverkar beslutsgången i parlamentet. Inte minst det tyska.

På sommaren 2018 – mitt under bärplockningssäsongen – drev Naturskyddsförbundet en kampanj om att blåbären höll på att försvinna. Vem som helst kan föreställa sig hur den nyheten slog till. Där står du som mors lilla Olle i blåbärsskogen, kanske just på ett ställe där det inte finns blåbär. Slutsatsen blir lätt mer än uppenbar – och avsedd: katastrofen är här och snart finns det inga blåbär längre. Kampanjen fick dessutom extra spridning genom att välmenande journalister hoppade på vagnen.

Den lätt frampressade belåtenheten över att ändå till slut få en silvermedalj och skadeglädjen över att ärkerivalen Sverige inte tog sig vidare till slutspelen skymde bort den kanske mest avgörande förändringen i världens ishockey: övergången till tråkig defensiv hockey.

De flesta av oss har, antagligen med bestörtning, följt med det senaste årets utveckling i Belarus. Men har vi i den här bestörtningen samtidigt också insett hur fastlåst den här konflikten är och hur djupt in i vår uppfattning om demokrati den skär.

…med skarv och säl. Den här lätt haltande ordleken föranleddes av ett seminarium jag hade äran att leda. Orsaken till seminariet var det projekt ett antal fiskarorganisationer hade genomfört under några års tid. Det handlade inte helt överraskande om hur säl och skarv äter upp en näringsgren, som i synnerhet i våra kusttrakter har varit den ledande inkomstkällan.

Jag tittade förstrött på pappret som fanns uppklistrat på plexiskärmen mellan förarsätet och bakbänken i parlamentets bil. Plexiskärmen, munskyddet och en passagerare. Det vara bara ett exempel.

Health is not an exclusive EU competency. It is the Member States and eventually regions and cities who have the responsibility to finance and deliver healthcare. So, should the EU just keep its hands off health-related issues, as you may hear from some voices, also within the European Parliament?

1988 diskuterades EU:s framtid livligt i de tre största och mest inflytelserika medlemsländerna. Diskussionen kretsade kring frågan om valutaunionen och positionerna var välbekanta. Frankrike drev på med president Francoise Mitterand och kommissionsordförande Jacques Delors i spetsen. Tyskland med förbundskansler Helmut Kohl och utrikesminister Hans-Dietrich Genscher förhöll sig försiktigt avvaktande och var oroliga över stabiliteten. (Så som det tillkommer ”die schwebische Hausfrau” – den ekonomiska noggrannhetens symbol.) Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher var idéns beslutsamma motståndare och höll ett linjetal i Brügge på hösten. Svagheten i hennes position var ett splittrat konservativt parti.

Bland tsunamin av medborgarmejl om coronacertifikat, Finlands återhämtningsfond och vacciner kommer det ibland några mejl som är värda att besvaras genast och som väcker till eftertanke. Det är mejl som ger en bild av vad som rör sig i medborgarnas huvud och vad de bekymrar sig över just nu.