Aktuellt just nu
NYHETER/VIDEOINLÄGG
Loading...

Största delen av arbetsdagarna – och en del av det som brukar kallas fritid – går för mig åt till att förhandla. Det betyder att jag sitter ner med mitt team, med mina kolleger, med organisationer utanför parlamentet, med diplomater och politiker för att hitta på lösningar när ideologiska vindar slår stenknut på lagstiftningsförslagens formuleringar.

Jag känner en stor portion medkänsla med alla kandidater, som nu vässar pennorna, gör annonslayout och funderar på teman för tal och insändare. Veteranpolitikern Kääriäinen sade i en intervju för ett drygt år sedan, att det värsta med valkampanjer var att lite skryta med sig själv. Den goda hemuppfostran måste skjutas åt sidan för att göra det lätt nödvändiga skrytet möjligt.

I det som ursprungligen var Henry Kissingers doktorsavhandling och lite senare ett rättesnöre för internationell politik, beskrivs bokens avsikt på följande sätt: han skrev boken ”för att förstå och förklara ett av historiens mest betydelsefulla och dramatiska perioder – en tid när Europa gick från politiskt kaos till en balanserad fred”.

I en tysk debattbok stötte jag på någonting som först försökte puffa åt sidan, men som envist återkom. Boken var skriven av Oliver Nachtway, numera professor för socialstrukturshistoria i Basel, och den handlar om besvärliga förändringar.

Till skoltidens små lustigheter hörde att hitta på omöjliga komparationer. Till den hörde den klassiska: Lögn, förbannad lögn osv… Lustigare var att komparera bokstaven H: H, Herre, Häst. På det här spåret landade jag inför förväntningarna om Vladimir Putins tal om tillståndet i imperiet. Det var – som vanligt – en sannskyldig uppvisning i lögnens komparation.

Nils Torvalds (SFP/Renew) har utsetts till förhandlare i Europaparlamentets industriutskott för EU:s nya förordning om förpackningar och förpackningsavfall. Syftet med förordningen är att minska förpackningsavfall samt öka återanvändning och materialåtervinning i Europa som en del av kommissionens gröna giv.

Under de senaste tio åren har jag av ganska naturliga orsaker låtit bli att blanda mig i inrikespolitik. Också under presidentvalskampanjen för fem år sedan var det lätt att hålla fingrarna – och pratet – borta från den rena inrikespolitiken. I Bryssel fanns det mer än nog att uträtta. Nu gör jag alltså ett litet undantag, men var försiktiga med att övertolka innebörden. Jag är nog – så småningom – på väg tillbaka hem, men i min längtan hem finns inga aspirationer som gäller riksdag eller kommunalpolitik. Däremot finns det både en vilja – och lite lust – att ta del i den inhemska debatten.

Benina Uotinen, 23, är ny praktikant för Europaparlamentariker Nils Torvalds. Uotinen började sin praktikperiod i början av februari och kommer att arbeta på Europaparlamentet till utgången av juni. Hon är magisterstuderande i folkrätt på Åbo Akademi och har tidigare jobbat som praktikant på Finlands ständiga representation för FN i Genève.

Nästan 78 år efter att världskriget i Europa avslutades står vi på tröskeln till ett besvärligt säkerhetspolitiskt misslyckande. Den ledande tanken efter Rysslands angrepp på Ukraina har varit, att landet nu tvingas utkämpa ett krig för hela Europa. Den underförstådda slutsatsen handlar om att ett ukrainskt nederlag skulle åstadkomma en bestående säkerhetspolitisk utmaning för världsdelen. Ryssland skulle därmed få en bekräftelse på att landet hade rätt till en intressesfär, som sträcker sig ett icke definierat antal kilometer eller mil utanför landets gränser. Konsekvenserna för Finland, de baltiska staterna och Polen vore enorma. Orsakerna till det här hotande misslyckandet har djupa rötter – en del av dem förståeliga, andra ganska obegripliga.

Nils Torvalds (SFP/Renew) har tilldelats huvudansvaret i Europaparlamentet för bearbetningen av ett uppdaterat direktiv om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse. Direktivet revideras nu för första gången på 30 år och ämnar förbättra kvaliteten av Europas vattendrag, sjöar och hav genom skärpta regelverk.

Under största delen av mitt liv har jag varit en stor papperssamlare. Alldeles i början bestod det av ett mera bokstavligt papperssamlande där buntarna med gamla tidningar transporterades till ett insamlingsställe. Där fick man små sedlar, som angav hur mycket man hade samlat och när man nått en viss nivå kunde sedlarna bytas ut mot ett armbandsur av märket Stima. Det var min första klocka, men den överlevde knappast sitt första levnadsår i våra ofta lite riskabla lekar. Trots den här motgången har papperssamlandet fortsatt och ibland får man sin belöning.

Rysslands brutala krig mot Ukrainas befolkning väcker varje dag starka känslor av avsky och förvåning: vad är det som driver landets ledning till att lämna de sista resterna av någorlunda civiliserat beteende? Frågan är ingalunda enbart retorisk. I vår – åtminstone delvis – rationella värld framstår den ryska statsledningens förfarande som någonting befläckat av galenskap: som om Putin och hans entourage inte klarade av (eller brydde sig om) att formulera följande tankeled om hur Ryssland tar sig ut ur kriget och dess följder.
KOLUMNER
Loading...

Största delen av arbetsdagarna – och en del av det som brukar kallas fritid – går för mig åt till att förhandla. Det betyder att jag sitter ner med mitt team, med mina kolleger, med organisationer utanför parlamentet, med diplomater och politiker för att hitta på lösningar när ideologiska vindar slår stenknut på lagstiftningsförslagens formuleringar.

Jag känner en stor portion medkänsla med alla kandidater, som nu vässar pennorna, gör annonslayout och funderar på teman för tal och insändare. Veteranpolitikern Kääriäinen sade i en intervju för ett drygt år sedan, att det värsta med valkampanjer var att lite skryta med sig själv. Den goda hemuppfostran måste skjutas åt sidan för att göra det lätt nödvändiga skrytet möjligt.

I det som ursprungligen var Henry Kissingers doktorsavhandling och lite senare ett rättesnöre för internationell politik, beskrivs bokens avsikt på följande sätt: han skrev boken ”för att förstå och förklara ett av historiens mest betydelsefulla och dramatiska perioder – en tid när Europa gick från politiskt kaos till en balanserad fred”.

I en tysk debattbok stötte jag på någonting som först försökte puffa åt sidan, men som envist återkom. Boken var skriven av Oliver Nachtway, numera professor för socialstrukturshistoria i Basel, och den handlar om besvärliga förändringar.

Till skoltidens små lustigheter hörde att hitta på omöjliga komparationer. Till den hörde den klassiska: Lögn, förbannad lögn osv… Lustigare var att komparera bokstaven H: H, Herre, Häst. På det här spåret landade jag inför förväntningarna om Vladimir Putins tal om tillståndet i imperiet. Det var – som vanligt – en sannskyldig uppvisning i lögnens komparation.

Under de senaste tio åren har jag av ganska naturliga orsaker låtit bli att blanda mig i inrikespolitik. Också under presidentvalskampanjen för fem år sedan var det lätt att hålla fingrarna – och pratet – borta från den rena inrikespolitiken. I Bryssel fanns det mer än nog att uträtta. Nu gör jag alltså ett litet undantag, men var försiktiga med att övertolka innebörden. Jag är nog – så småningom – på väg tillbaka hem, men i min längtan hem finns inga aspirationer som gäller riksdag eller kommunalpolitik. Däremot finns det både en vilja – och lite lust – att ta del i den inhemska debatten.

Nästan 78 år efter att världskriget i Europa avslutades står vi på tröskeln till ett besvärligt säkerhetspolitiskt misslyckande. Den ledande tanken efter Rysslands angrepp på Ukraina har varit, att landet nu tvingas utkämpa ett krig för hela Europa. Den underförstådda slutsatsen handlar om att ett ukrainskt nederlag skulle åstadkomma en bestående säkerhetspolitisk utmaning för världsdelen. Ryssland skulle därmed få en bekräftelse på att landet hade rätt till en intressesfär, som sträcker sig ett icke definierat antal kilometer eller mil utanför landets gränser. Konsekvenserna för Finland, de baltiska staterna och Polen vore enorma. Orsakerna till det här hotande misslyckandet har djupa rötter – en del av dem förståeliga, andra ganska obegripliga.

Under största delen av mitt liv har jag varit en stor papperssamlare. Alldeles i början bestod det av ett mera bokstavligt papperssamlande där buntarna med gamla tidningar transporterades till ett insamlingsställe. Där fick man små sedlar, som angav hur mycket man hade samlat och när man nått en viss nivå kunde sedlarna bytas ut mot ett armbandsur av märket Stima. Det var min första klocka, men den överlevde knappast sitt första levnadsår i våra ofta lite riskabla lekar. Trots den här motgången har papperssamlandet fortsatt och ibland får man sin belöning.

Rysslands brutala krig mot Ukrainas befolkning väcker varje dag starka känslor av avsky och förvåning: vad är det som driver landets ledning till att lämna de sista resterna av någorlunda civiliserat beteende? Frågan är ingalunda enbart retorisk. I vår – åtminstone delvis – rationella värld framstår den ryska statsledningens förfarande som någonting befläckat av galenskap: som om Putin och hans entourage inte klarade av (eller brydde sig om) att formulera följande tankeled om hur Ryssland tar sig ut ur kriget och dess följder.

Jag skriver de här raderna i en jättelik tältby långt borta hemifrån. Om jag satsade på att gå hem skulle det enligt kartan ta 32 dagar och inkludera en båtresa över Svarta havet plus en vandring genom Ukraina. Något tåg hittade jag inte. Det blir alltså flyg hem från Sharm el-Sheikh.