Aktuellt just nu
NYHETER/VIDEOINLÄGG
Loading...

Efter avstickaren till regeringsförhandlingarna i Ständerhuset är jag tillbaka i Bryssel och inblandad i några intressanta lagstiftningsprojekt. Det är till de här projekten rubrikens slutraka hänvisar. Officiellt är det ännu ett år, en månad och två veckor kvar av mandatperioden för det parlament som valdes 2019, men i praktiken är vi inne på slutrakan eller åtminstone på slutvarven…

För länge sedan – dvs 2009 i Genève – försökte Förenta staternas dåvarande utrikesminister Hillary Clinton återuppliva de diplomatiska förbindelserna till Ryssland genom att ge Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov en ”reset-knapp” – en liten mojäng med en röd knapp. Efter kriget i Georgien hade förbindelserna mellan de här staterna varit ganska djupfrysta.

Svenska folkpartiets Europaparlamentariker Nils Torvalds deltar i förhandlingarna för att bilda Finlands nästa regering. Förhandlingarna körde igång på tisdagen den 2.5. Torvalds fokuserar i förhandlingarna på Finlands framtida aktiva internationella samarbete inom Nato och EU.

I det sista brevet i René Nybergs och min Nato-bok hade jag kommit till en – åtminstone för mig – ny insikt: för en lång tid framåt slogs Europas säkerhetsstrukturer fast under Wienkongressen 1814-15. Jag var ingalunda först med den upptäckten. Det visade sig snart att det fanns mängder av litteratur kring ämnet, bl.a. Henry Kissingers klassiska doktorsavhandling ”A World Restored”. Titeln antyder att Kissinger tittar bakåt – tillbaka till revolutionerna där två europeiska kungar halshöggs eller giljotinerades.

Torvalds: En kompromiss som alla parter kan leva med

Europaparlamentets miljöutskott och dess huvudförhandlare Nils Torvalds (SFP / Renew) har på tisdagen offentliggjort sitt första förslag till uppdateringen av direktivet om avloppsvatten från tätbebyggelse. Det är fråga om det första ställningstagandet från Europaparlamentet till EU-kommissionens förslag, som presenterades under hösten.

Största delen av arbetsdagarna – och en del av det som brukar kallas fritid – går för mig åt till att förhandla. Det betyder att jag sitter ner med mitt team, med mina kolleger, med organisationer utanför parlamentet, med diplomater och politiker för att hitta på lösningar när ideologiska vindar slår stenknut på lagstiftningsförslagens formuleringar.

Jag känner en stor portion medkänsla med alla kandidater, som nu vässar pennorna, gör annonslayout och funderar på teman för tal och insändare. Veteranpolitikern Kääriäinen sade i en intervju för ett drygt år sedan, att det värsta med valkampanjer var att lite skryta med sig själv. Den goda hemuppfostran måste skjutas åt sidan för att göra det lätt nödvändiga skrytet möjligt.

I det som ursprungligen var Henry Kissingers doktorsavhandling och lite senare ett rättesnöre för internationell politik, beskrivs bokens avsikt på följande sätt: han skrev boken ”för att förstå och förklara ett av historiens mest betydelsefulla och dramatiska perioder – en tid när Europa gick från politiskt kaos till en balanserad fred”.

I en tysk debattbok stötte jag på någonting som först försökte puffa åt sidan, men som envist återkom. Boken var skriven av Oliver Nachtway, numera professor för socialstrukturshistoria i Basel, och den handlar om besvärliga förändringar.

Till skoltidens små lustigheter hörde att hitta på omöjliga komparationer. Till den hörde den klassiska: Lögn, förbannad lögn osv… Lustigare var att komparera bokstaven H: H, Herre, Häst. På det här spåret landade jag inför förväntningarna om Vladimir Putins tal om tillståndet i imperiet. Det var – som vanligt – en sannskyldig uppvisning i lögnens komparation.
KOLUMNER
Loading...

Efter avstickaren till regeringsförhandlingarna i Ständerhuset är jag tillbaka i Bryssel och inblandad i några intressanta lagstiftningsprojekt. Det är till de här projekten rubrikens slutraka hänvisar. Officiellt är det ännu ett år, en månad och två veckor kvar av mandatperioden för det parlament som valdes 2019, men i praktiken är vi inne på slutrakan eller åtminstone på slutvarven…

För länge sedan – dvs 2009 i Genève – försökte Förenta staternas dåvarande utrikesminister Hillary Clinton återuppliva de diplomatiska förbindelserna till Ryssland genom att ge Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov en ”reset-knapp” – en liten mojäng med en röd knapp. Efter kriget i Georgien hade förbindelserna mellan de här staterna varit ganska djupfrysta.

I det sista brevet i René Nybergs och min Nato-bok hade jag kommit till en – åtminstone för mig – ny insikt: för en lång tid framåt slogs Europas säkerhetsstrukturer fast under Wienkongressen 1814-15. Jag var ingalunda först med den upptäckten. Det visade sig snart att det fanns mängder av litteratur kring ämnet, bl.a. Henry Kissingers klassiska doktorsavhandling ”A World Restored”. Titeln antyder att Kissinger tittar bakåt – tillbaka till revolutionerna där två europeiska kungar halshöggs eller giljotinerades.

Största delen av arbetsdagarna – och en del av det som brukar kallas fritid – går för mig åt till att förhandla. Det betyder att jag sitter ner med mitt team, med mina kolleger, med organisationer utanför parlamentet, med diplomater och politiker för att hitta på lösningar när ideologiska vindar slår stenknut på lagstiftningsförslagens formuleringar.

Jag känner en stor portion medkänsla med alla kandidater, som nu vässar pennorna, gör annonslayout och funderar på teman för tal och insändare. Veteranpolitikern Kääriäinen sade i en intervju för ett drygt år sedan, att det värsta med valkampanjer var att lite skryta med sig själv. Den goda hemuppfostran måste skjutas åt sidan för att göra det lätt nödvändiga skrytet möjligt.

I det som ursprungligen var Henry Kissingers doktorsavhandling och lite senare ett rättesnöre för internationell politik, beskrivs bokens avsikt på följande sätt: han skrev boken ”för att förstå och förklara ett av historiens mest betydelsefulla och dramatiska perioder – en tid när Europa gick från politiskt kaos till en balanserad fred”.

I en tysk debattbok stötte jag på någonting som först försökte puffa åt sidan, men som envist återkom. Boken var skriven av Oliver Nachtway, numera professor för socialstrukturshistoria i Basel, och den handlar om besvärliga förändringar.

Till skoltidens små lustigheter hörde att hitta på omöjliga komparationer. Till den hörde den klassiska: Lögn, förbannad lögn osv… Lustigare var att komparera bokstaven H: H, Herre, Häst. På det här spåret landade jag inför förväntningarna om Vladimir Putins tal om tillståndet i imperiet. Det var – som vanligt – en sannskyldig uppvisning i lögnens komparation.

Under de senaste tio åren har jag av ganska naturliga orsaker låtit bli att blanda mig i inrikespolitik. Också under presidentvalskampanjen för fem år sedan var det lätt att hålla fingrarna – och pratet – borta från den rena inrikespolitiken. I Bryssel fanns det mer än nog att uträtta. Nu gör jag alltså ett litet undantag, men var försiktiga med att övertolka innebörden. Jag är nog – så småningom – på väg tillbaka hem, men i min längtan hem finns inga aspirationer som gäller riksdag eller kommunalpolitik. Däremot finns det både en vilja – och lite lust – att ta del i den inhemska debatten.

Nästan 78 år efter att världskriget i Europa avslutades står vi på tröskeln till ett besvärligt säkerhetspolitiskt misslyckande. Den ledande tanken efter Rysslands angrepp på Ukraina har varit, att landet nu tvingas utkämpa ett krig för hela Europa. Den underförstådda slutsatsen handlar om att ett ukrainskt nederlag skulle åstadkomma en bestående säkerhetspolitisk utmaning för världsdelen. Ryssland skulle därmed få en bekräftelse på att landet hade rätt till en intressesfär, som sträcker sig ett icke definierat antal kilometer eller mil utanför landets gränser. Konsekvenserna för Finland, de baltiska staterna och Polen vore enorma. Orsakerna till det här hotande misslyckandet har djupa rötter – en del av dem förståeliga, andra ganska obegripliga.