Under veckan fick jag ett textmeddelande från en brittisk vän, tidigare ledamot av Europaparlamentet ända fram till det lite tårfyllda avskedet efter nyåret.

Maktdelningen mellan ett beslutande centrum och en (självupplevt) förfördelad provins har ofta präglat politiska samhällen genom historien. Sedan den moderna demokratins genombrott är frågan en av de mest återkommande. Men diskussionen tar sig lite skilda uttryck på olika platser och nivåer.

Genast under dagarna efter att EU:s kommission hade kommit ut med sitt hjälppaket, försökte jag argumentera för att det – egentligen – inte fanns andra möjligheter. Vi lever i ett sammanvuxet Europa. När det går illa eller riktigt illa nere på kontinenten går det också illa för oss. Men det att jag – och många andra – signalerar ett starkt jo, betyder sannerligen inte att hjälppaketet är problemfritt.

Under mina snart åtta år i Europaparlamentet har jag skrivit hundratals spalter – om skarven, om Britanniens förhandlingar, om skog, om biodiversitet, om skatteflykt och om krångliga förhandlingar mellan politiska partier på hela spektret och med nationella (och nationalistiska) glasögon. Men jag tror att jag aldrig har skrivit om våren.

Under de närmaste månaderna och åren kommer de europeiska institutionerna att vara fullt sysselsatta med två för mänskligheten ganska fundamentala frågor: klimatet och coronaviruset. Behovet av att sysselsätta sig med de här frågorna blir inte mindre av att det dessutom finns ett samband mellan behovet av en fungerande klimatlag och åtgärderna för att rädda oss från Covid-19 och följande generationer av coronavirus. I den meningen är påståenden om att vi först tar coronakrisen och sedan klimatlagen allvarligt missvisande.

Många av oss sitter med näsan över tidningar, pekplattor och söksidor. Sysselsättningen är på något sätt vårt försvar. Vi vill veta vad som händer och hur det händer, hur det slutar – om det slutar – och vad som händer sen. I allt det här sökande flimrar olika siffror förbi; antalet permitterade, insjuknade, döda… För att nu inte nämna de senaste – och inte de sista – dumheterna ur Donald Trumps mun.

I all EU-jargong finns det några personer som är mer jargongmässiga än vad som är riktigt hälsosamt. Den kanske mest cyniska typen låter så här: ”Never let a good crisis go to waste!” – Låt aldrig en fin kris gå till spillo. Bakgrunden till uttrycket är i och för sig alldeles klar. Den europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC) byggdes från början upp på lite lösa antaganden. Det ledde, nästan med naturnödvändighet, till att det växande och ganska framgångsrika systemet alltid växte till sina för tillfället utstakade juridiska och ekonomiska gränser.

Under julhelgen började jag fundera på en spalt under rubriken ni ser här ovan. Det finns ett otal orsaker till att fundera över begreppet. Europa har i olika sammanhang efter andra världskriget försökt motverka den amerikanska hegemonens ibland ganska oöverlagda framfart. Frankrike försökte omedelbart efter krigsslutet förhindra både Coca-Colans och Hollywoods landstigning, men överlät samtidigt gärna det vietnamesiska kriget åt sin delvis ofrivilliga arvtagare i Washington DC.

Europaparlamentet gav sitt nyårslöfte redan i november. Löftet gick ut på att skärpa kraven på utsläppsminskningen till 55 procent för år 2030 i förhållande till jämförelseåret 1990. Är målsättningen i överkant eller i underkant?

Någonstans i själens djup finns det en liten upprorsmakare, som alltid då och då gör sig påmind. Det handlar kanske mest om att det någonstans i vårt undermedvetna finns knutpunkter, som behandlar s.k. kognitiva dissonanser, dvs motstridigheter i allt det vi har tagit in under årtiondenas gång. För det mesta blir vi inte riktigt medvetna om motstridigheterna. De lägger sig i lager på varandra lite som i Nils Ferlins dikt ”Diktens port”: …bild trycker på bild bak ögats lins och ibland får hon svårt att hålla isär vad som var och är…