En del av allt det som står att läsa på olika hemsidor och tidningsuppslag, gör vi klokt i att ta till oss. En del är starkt generaliserande och drar allt över samma kam. Det har sina ideologiska orsaker.
Vi har en miljödebatt som är mycket tvådelad. Den ena delen består av vetenskapliga undersökningar, som ganska få av oss har utbildning eller tid att sätta sig in i. I bästa fall plockar vi åt oss någonting viktigt ur dem. I sämre fall går det mera snett.
Den andra delen av debatten är emotionell och bygger både på bitar av fakta och på uppdiktade eller upphittade påståenden. För nästan oss alla består världsbilden av ett ganska löst sammanfogat konglomerat av fakta och åsikter. Jag tror dessutom att det är hederligt – och nödvändigt – att påpeka, att vi sedan väljer vad vi tar till oss utgående från hur den inre logiken i vårt världsbildskonglomerat är konstruerat. I klartext betyder det att vi har våra fördomar och därför väljer och vrakar i all den information som dröser ner över oss (och som vår hjärna inte hinner bearbeta medvetet).
Är det alltså något fel i att vår världsbild därför inte riktigt stämmer överens med verkligheten? Egentligen inte. Det är en oundviklig del av att vara människa. Neanderthalaren gjorde inte heller allting rätt, men bidrog till utvecklingen.
Men det oundvikliga i mänsklig begränsning gör det ändå inte rätt att inte granska vad vi tror om verkligheten omkring oss. Och Greta Thunbergs verklighet engagerar.
Jag lyssnade på henne under Miljöutskottets extra möte i Bryssel på våren. Mest imponerad blev jag egentligen av att hon berördes så oerhört av det emotionella budskapet i sitt tal, att hennes röst bröts och hon måste samla sig för att inte helt brista i gråt. Precis som inför FN-församlingen i New York. Alltså ett i högsta grad ärligt tal inför beslutsfattare.
Att unga – överallt i världen – nu verkligen engagerar sig för miljön är bra och beundransvärt. Och vi äldre, politikerna, gör klokt i att ta till oss ungdomens oro. Jag har vid flera tillfällen påpekat att det hastar med politiska beslut i miljöfrågan. Men det verkar vara svårt för politiker att verkligen ”se skogen för alla träd”. Att verkligen göra nödvändiga beslut utan att hemfalla till regiontänkande och gamla hjulspår.
Och skogen då. Bränderna i Amazonas borde kanske ha övertygat alla och envar om att vår inhemska skogsvård är ganska ansvarsfull.
