Under det första kriget i Tjetjenien körde vi upp längs Blå Argun, en av Tereks bifloder som rinner ner från Kaukasus höga berg. Där hade en rysk pansarkonvoj blivit eliminerad. Den första och den sista pansarvagnen hade blivit förstörd. Resten av enheten blev ett lätt byte.
Det var på många sätt typiskt för det första tjetjenska kriget: ett övermodigt befäl kombinerat med beväringar, som bara kastades in i ett krig.
Det andra tjetjenska fördes sedan med all tänkbar militär hänsynslöshet. Det besparade naturligtvis inte civilbefolkningen, men gav det ”önskvärda resultatet”.
Min oro under det ukrainska krigets första dagar var, att regi och berättelse nu hade skapats utgående från det andra tjetjenska krigets erfarenheter. Det var med den obehagskänslan jag vaknade upp under nätterna.
Sen började vi följa med den milslånga ryska kolonnen på vägen från Vitryssland ner mot Kiev. Det var en ödesmättad syn, som till en början gav intryck av militär överlägsenhet. Gamla – och säkert förlegade – kunskaper
från PsvK (Pansarvärnskompaniet) i Dragsvik gav ännu mera obehag: att i öppen terräng och utan luftskydd angripa en pansarkolonn ger pansarvärnsmannen cirka tio sekunder att söka sig till en ny och skyddad position.
En vecka senare finns pansarkolonnen fortfarande kvar där. Det var någonting som var fel. Enligt obekräftade och, helt säkert, delvis oriktiga uppgifter fanns det tusentals soldater i fordonen. Men vi vet att arméer marscherar ”på magen”. Vad händer när en i och för sig välutrustad armé inte får sitt underhåll. Varje soldat har en liten gnutta krismat med sig, men också i en välorganiserad armé börjar disciplinen brista när soldaterna inte har fått mat – eller vatten – på några dagar. Det är då man öppnar konservburkarna.
Redan under den ryska manövern i Vitryssland förekom det rapporter om att soldaterna började stjäla mat. Det fanns alltså brister i underhållet redan då. Och vad betyder det?
Medan jag skriver det här har jag första satsen i Dmitrij Sjostakovitj Sjunde symfoni i öronen. Det är den smygande marschen, som i olika sammanhang har beskrivits på olika sätt. Den officiella beskrivningen säger att temat handlar om fascismens frammarsch. Den inofficiella handlade om att det också var en symbol för den sovjetiska terrorns frammarsch.
I Ukraina är det den ryska arméns kaotiska frammarsch mot en bakgrund av en tilltagande terror mot Rysslands befolkning. Det är alltså illa varslande i högsta grad. Ett ryskt armékaos under Vladimir Putins ledning går ut över Ukrainas befolkning – också när musiken ringer för slutet på det putinska väldet.
Men det kan ta tid.
