Men inte ens det räcker riktigt till.
Ibland måste man gå annorlunda vägar för att komma till insikt. Just nu lyssnar jag på Dmitri Sjostakovitj 10:e symfoni. Varför? Sjostakovitj har förklarat att den andra satsen är som ett sätt att beskriva Stalin. Och just nu har vi ett återfall i ryskt förtryck, som inom sig har många drag som påminner om den tidigare sovjetdiktatorn.
Så vad beskriver den andra satsen?
Den börjar med mörka stråkar i en bestämd och påskyndad takt. Det är på något sätt en hetsjakt som pågår och som sedan utmynnar i illabådande trumvirvlar. Diktatorn måste alltid vara före sina rådgivare, alltid ställa dem inför nya uppgifter, hetsa vidare och aldrig ge dem tid att tänka efter. Att tänka efter är helt enkelt farligt. Det bryter den uppiskade takten och skapar eftertanke, som redan innehåller ett litet, litet frö av tvivel. Takten måste hållas uppe för att det lilla fröets tvivel inte ska hinna växa till sig och övergå i insikt om att diktatorn har visat fel riktning.
I något skede vänder det. Den andra satsen är kort. Det är fyra minuter av hets, som sedan övergår i försiktiga ackord, som på något sätt innehåller frågan vart är vi på väg?
Det är en bra fråga också för oss. När jag ser tillbaka på mina levnadsår, som lite översymboliskt sammanfaller med efterkrigstidens för Europa huvudsakligen fredliga decennier, befinner vi oss nu vid en vändpunkt som kommer att definiera vår och världens utveckling under de närmaste decennierna.
Nu gäller det alltså att se framåt, men inte under ett hetsigt tryck utan med all den eftertanke och insikt vi kan uppbåda. Men vi har inte eoner av tid på oss och vi har inte heller rätt att låta bli att ta våra beslut eller skjuta dem ifrån oss.
Före sommaren ska det vara gjort!
PS
Och jag har skaffat en ny miniatyrflagga för mitt arbetsbord!