För att på något sätt klara av att svara på frågan har jag checkat en del av Vladimir Putins tal under de senaste 20 åren. Det började med ett ganska försonligt tal i den tyska riksdagen 2001. Sen kom talet på säkerhets-konferensen i München 2007 och ett tal inför den ryska Duman – parlamentet – 2010. I formuleringarna ser man hur Putin retirerar från de försonliga ordvalen och skjuter in sig – en lika olycklig som träffande formulering – på Europas säkerhetspolitik. Men i de säkerhetspolitiska kraven finns det egentligen ganska lite gångbara och konkreta formuleringar.
I och för sig är det ingen överraskning att en person som vuxit upp i KGB, ser världen som ett stort otryggt spel. Bakom varje hörn kan det finnas en agent eller en förrädare och bakom varje gräns döljer sig NATO. Men i den ryska säkerhetspolitiska jeremiaden finns det ingenting konkret. I slutdokumentet från Helsingfors 1975 talar man om att alla har rätt att söka sina säkerhetspolitiska lösningar och allianser. Och det finns i det sammanhanget en gammal finsk brasklapp: länderna har också rätt att hålla sig neutrala.
På de här punkterna ändrade sig ingenting med Sovjetunionens sammanbrott. Två + fyra överenskommelsen om Tysklands återförening innebar att den ena av de två (dvs. Östtyskland) anslöt sig till NATO, men för att inte spänna bågen för högt gjorde man en eftergift om att inte stationera NATO-trupper i den östra delen. Den eftergiften innebar ju inte att den östra delen skulle demilitariseras. Den innebar enbart att det inte skulle finnas soldater under NATOs formella kommando. Hur uttrycklig skillnaden mellan en tysk soldat och en NATO-soldat sedan är i praktiken, pekar egentligen mera på en rysk psykologisk obsession. I KGB-funktionärens själsliv är NATO liktydigt med det stora odjuret, men det är inte nödvändigtvis en realistisk bedömning.
Resonemangen kring Putins tal och hans störda förhållande till bokstavskombinationen NATO ger ingen lösning på rubrikens fråga. Det måste ha funnits någonting annat som ledde till att allt gick fel.
Och det finns!
I relationerna mellan EU och Ryssland har det ända sedan det sovjetiska sammanbrottet funnits en strävan efter att integrera Ryssland genom att modernisera landet. Det har också tillkommit på ryskt initiativ – av bl.a. en rysk premiärminister vid namn Vladimir Putin.
Men modernisering är något av det mest invecklade som finns i vår värld. Det hjälper inte att statsledningen vill eller att enskilda bolag strävar efter modernisering och en plats på världsmarknaden. Modernisering handlar om strukturer som förändrar sig själva; att det i den långa kedjan från enskilda människor och institutioner – privata och offentliga, frivilliga och av myndigheterna ledda – finns en vilja och en möjlighet till förändringar. Det är just här det brister i Ryssland – och brister allt mera ju mera auktoritärt det statliga styret blir.
Det är Rysslands stora säkerhetspolitiska utmaning och alla misslyckanden undergräver långsamt men säkert förtroendet för statsledningen. Rysslands krig – från Georgien över Krim och Donbass till Ukraina – är valhänta försök att hålla klockans visare på plats. Historiens klockor klämtar ändå.
