Snarare förr än senare slutar kriget och det slutar under alla omständigheter i en moralisk katastrof. Ryssland har under krigets gång förlorat den skenbara utsmyckningen av att vara en civiliserad stat med ett omfattande inflytande över sina närområden. Därmed förlorar landet det som i internationell politik kallas soft power – mjukt inflytande. Vi ser redan nu hur de omedelbara grannarna i väst och syd börjar dra långtgående slutsatser om hur förhållandet ska gestalta sig i den fortsättning som måste följa. Det borde vara ett grundläggande ryskt intresse såvida inte Putin har kommit lika långt på omoralens sluttande plan att han redan resonerar som madame Pompadour – efter mig syndafloden.
Också inom Ryssland ser man sprickor som öppnar sig och som väcker till liv självständighetstankar. Under de senaste seklerna har Ryssland försökt iklä sig rollen av skyddsmakt. Småriken har i lokala konflikter sökt sig till Moskva och Kreml för att få skydd mot en aggressiv granne. Men när man tittar på den späckliga kartan av små nationaliteter från Svarta Havets östra stränder mot Altai och Himalayas utlöpare, behöver man inte anstränga sig överhövan för att uppfatta att det finns beställningar på nya utmaningar och konflikter. De här konflikterna har ett gemensamt: nationaliteterna söker sig bort från en opålitlig förmyndare och påtvingad bundsförvant, som vare sig kan betala för sig eller ge skydd.
Det är den här frågan jag har vridit och vänt på under de senaste månaderna. Och det är inte en överdrift att säga, att den också envist har hållit mig vaken under nätterna med formuleringen: vad är det som rider Putin och Ryssland?
I det rastlösa sökandet efter svar har jag grävt mig långt tillbaka i tiden och samtidigt hela tiden återkommit till frågeställningen: vid vilket vägskäl tog Ryssland avsked från den västeuropeiska stigen? Sökandet har lett mig vidare till en, vid det första påseendet, ganska överraskande slutledning. I väst finns det en bräcklig tråd av självkritik, som går genom historien allt från Rom, romersk rätt och kristendomens första stapplande steg fram till upplysning, reformation och demokrati. Ryssland fick aldrig riktigt en chans att välja den vägen. Vladimirs maktpolitiska konstruktion kring år 988 var en hastigt hoprafsad blandning av antika spillror, från sammanhangen lösryckta delar ur en kyrklig kanonisk text, allt sedan blandat med lika delar ceasaropapism.
Maktfullkomligheten var limmet mellan skärvorna.
Hans sentida namne har bara maktfullkomligheten kvar. Det bådar synnerligen illa.
