Figueres är naturligtvis inte vem som helst. Mest känd är hon för att hon styrde iland COP21-mötet i Paris. Efter misslyckandet med COP15 i Köpenhamn utnämndes hon till generalsekreterare för FN:s klimatpanel. Det var 2009 – för jätte länge sedan om man mäter tidsavstånd i tweetarnas mikrosekunder eller i medvetenhet om klimatförändringarna.
Men vad var det som den här gången gjorde intryck på mig?
Det är oerhört enkelt att se varje möte i FN:s regi som misslyckanden. Kravet på enhällighet har lamslagit säkerhetsrådet och skapar naturligtvis alltid inom alla enighetsorganisationer – också inom EU – en beslutsprocess där det är bromsklossarna som bestämmer.
Man måste alltså ha näsan ovanför den stigande vattennivån och klara av att se hur invecklad processen är. I det avseendet har Christiana Figueres varit väl placerad. Men vad var det som fick mig att haja till medan jag läste hennes spalt?
Figueres talar om ett systembyte. Det är hon naturligtvis inte ensam om, men att förstå vad ett systembyte egentligen innebär är redan lite svårare. En stor del av vår inhemska miljödebatt talar också med stora ord om enskilda sektorer; om hotade ekosystem, om skogen, om biodiversitet, om att äta kött. Att tala om sysselsättning och arbetsplatser tillhör inte den (o)normala diskussionen.
Men systembytet handlar just om alla sektorer och om alla länder. Det är alltså en jätteapparat, som bildligt talat ska svängas 90 eller 180 grader. Det är fattiga länder och rika länder, nordliga och sydliga. Det är Belarus och Finland och Förenta staterna och Kina. Det är den afrikanska savannen och våra inhemska kärr.
Att klara av det inom Europaparlamentet innebär redan stora utmaningar. Varje medlemsland har sina egenheter, sina strukturer och sin specifika natur. Det är det jag försöker predika här i Bryssel och det passar inte alltid in i politikens korta ryck. Politik handlar i sin mest kortsiktiga version om följande val och det är inte alldeles bekymmerslöst att politiska partier – på ganska goda grunder – beskylls för att enbart vara maskinerier som arbetar på följande val. Och följande val finns så att säga hela tiden.
Nu står vi inför ett systemval och det gäller för de politiska partierna att följa Christiana Figueres exempel – att ha näsan ovanför vattenytan och inte hejdlöst kasta sig från regeringspolitikens krassa vardag till oppostionspolitikens ansvarslöshet.
Utan ta sikte på framtidens system!