Jag beslöt mig alltså för att fara och har inte ångrat mig efteråt, trots att allting inte riktigt följde Strömsös modell.
Men först en kort presentation av själva platsen. Sharm el-Sheikh ligger nästan vid Sinai-halvöns yttersta spets. Strategiskt bevakar man Tiransundet därifrån och kan väl också kontrollera trafiken in i och ut ur Suezviken. Av den orsaken ockuperade Israel Sinai-halvön under Sexdagarskriget i juni 1967. Därför var det också Israel som byggde de första husen på den plats som idag är Sharm el-Sheikh.
Det är egentligen ingen stad. Det är en stor huvudväg längs stranden. Det enformiga ökenlandskapet avbryts av hotellbyar – på havssidan lite dyrare, på landsidan lite billigare. Mellan hotellbyarna finns det någonting som närmast kunde beskrivas som basarområden; grälla ljus, en massa krimskrams och matställen.
Det var alltså här jordens öde skulle avgöras.
Under de utdragna förhandlingarnas gång blev jag allt mera misstänksam. Det var någonting i förhandlingssituationen som inte riktigt stämde och ändå handlade det om – starkt förkortat – tre saker: mitigation – klimatlindring, adaptation – anpassning och loss and damages – förluster och skador.
Om vi är riktigt brutalt uppriktiga är det egentligen bara Europeiska unionen som följer Parisavtalet ifråga om klimatlindrande åtgärder. Vi har märkbart minskat våra CO2-utsläpp och vi har dessutom fattat ett bindande beslut om att halvera utsläppen fram till 2030. Alla andra släpar efter. Det innebär dessvärre att ingen av de andra deltagarna är intresserade av att diskutera för dem bindande klimatlindrande åtgärder. Det är en farlig väg, som EU försökte vända i en annan riktning men utan att lyckas.
Diskussionen handlade alltså därför nästan uteslutande om anpassning och om förluster och skador.
För en del länder är anpassningen någonting ytterst kritiskt. Marshallöarna i Stilla havet kommer att sköljas över om ingenting händer. De behöver alltså omedelbart stöd för att höja på skyddsbarriärerna kring atollerna. Bangladesh kan när som helst drabbas av nya katastrofala översvämningar. Det behövs alltså anpassning. Det borde ingen bestrida.
Det behövs också ersättning för förlusterna och skadorna, men nu körs förhandlingarna in i ett hörn som kommer att göra en global klimatpolitik omöjlig. Och vad beror det på?
Det finns en stor grupp, som går under benämningen G77. Benämningen går tillbaka på FN:s handelsförhandlingar på 1960-talet och en grupp som till en början bestod av ett sjuttiotal stater. Nu har gruppen 134 medlemmar med en intern överenskommelse om att inte framföra någonting som gruppens medlemmar inte gillar. Det betyder att varken Kina eller oljestaterna tvingas delta i klimatpolitiken. Det betyder också att ingenting med demokrati eller mänskliga rättigheter heller kan finnas på dagordningen.
Om det här inte bryts, går klimatpolitiken under. Och vår jord.
