Vi kan vara stolta över
att vi redan 1851 fick en skogsförordning. Den föregicks av en
kommittéutredning 1841, som sedan ledde till en häftig och starkt ideologisk
debatt om hur skogen borde användas. Och allt som sades var inte heller då
riktigt klokt.
Johan Wilhelm Snellman var inte känd för att dra in på sitt tal. Han fördömde
skogen i ganska hårda ordalag: ”Där skogen får råda, där råder också elände,
okunskap och råhet.”
Men kanske Snellman hade rättat till sina åsikter om han hade fått se hela
utvecklingen fram till dagens datum. Utan skog och skogsindustri vore hela
landet fattigare. Och inte bara fattigare. Skogen bjuder också på otroliga
naturupplevelser, som vi alla behöver i coronatider.
En av mina finaste upplevelser handlar om det som kallas en nying (på finska
bland oss skogsluffare mera känt under namnet rakovalkea). Du behöver för
ändamålet två famnvedshalvor (och markägarens tillstånd). Mellan halvorna
lägger du några små kvistar och de näverbitar du alltid – för säkerhets skull –
har med dig i ryggsäcken. Sen tänder du på och får en långsamt brinnande
brasa som sprider just så mycket värme du behöver, när du kryper in i
sovsäcken och lägger dig under vindskyddet. Och om du gör det uppe i
Lappland, kan du nästan vara säker på att du efter en stund får sällskap av en
av våra mest nyfikna fåglar – lavskrikan.
Också om vi var tidigt ute med skogsförordningen var tyskarna – naturligtvis –
ännu tidigare. Det finns en skogsförordning från Mecklenburg från 1700-talet.
Det berodde på att skogen faktiskt höll på att ta slut. Den skogsförordningen
förändrade så småningom landskapet. Den skapade en praktik, som skiljde
jordbruket från skogsbruket, skapade trädkantade vägar för att förhindra att
vägen bara gjordes bredare och bredare när det blev blött och sörjigt. Den
gjorde också slut på skogsbetet, eftersom djuren tuggade i sig trädens skott
och därmed bidrog till sämre virke.
Idag framstår skogsbete som någonting värdefullt i fråga om biodiversitet, men
vad är det vi ska försöka återställa? Någonting som helt enkelt inte lönar sig?
Lönsamheten har vi hela tiden som en fråga framför oss – för att det inte ska
gå som Snellman föreställde sig.
