Artikeln handlar om Metso-
programmets eftervård och antyder att någonting inte riktigt fungerar. Tanken
var alltså god, men hur det sedan omsätts i verkligheten är en annan sak.
I artikeln har man alltså gått igenom orsakerna till att skogsägarna inte har
förnyat skyddsavtalen. En del av avtalen har inte blivit förnyade pga glömska
eller pga att skogen har övergått till nya ägare – antagligen huvudsakligen
genom arv.
Men det finns åtminstone två andra tungt vägande orsaker. Ersättningen är för
liten och regelverket har förändrats. Och det är den här senare orsaken som
gör mig bekymrad.
Under hösten såg jag minst en artikel, som handlade om att skogsägaren hade
hört rykten om att ”vi i Bryssel” igen höll på att ändra regelverket och att det
därmed hade uppstått en risk för att EU skulle komma in i bilden och i något
skede förhindra avverkningen. För att undvika, att plötsligt bli fråntagen den
praktiska äganderätten till sin skog beslöt skogsägaren att handla.
Den här risken kommer också att finnas i fortsättningen och kan leda till
besvärliga konflikter.
Jag ska ge er ett exempel.
Under förhandlingarna om EU:s Klimatlag hotades vi av att råka in i en låst
förhandlingssituation. Vi visste att Rådet inte ville rucka på siffran 55 procent
nedskärningar av koldioxidutsläppen i förhållande till nivån 1990.
Kommissionen hade redan lite tummar på Ursula von der Leyens ord genom
att ändra sifforna till en nettoberäkning, dvs någonting som i praktiken faktisk
var närmare 52 procent. Det ville parlamentet inte gå med på och därmed
kunde vi bli fastlåsta.
I den situationen vände jag mig till en redan pensionerad medarbetare från
Kommissionen och vi satte oss ner – helt enligt koronarestriktionernas
regelverk – på en bänk och funderade över eventuella lösningar. Den
funderaren ledde till ett förslag, som bl.a. innebar att vi föreslog att siffrorna
för EU:s sänka skulle höjas från 280 miljoner ton till 310 miljoner ton.
Förslaget tog lite på min ära eftersom det också innebar att Finlands andel
skulle stiga, men genom förslaget kom vi upp till någonting som eventuellt var
en 57 procentig minskning av koldioxidutsläppen. Rådet godtog förslaget och kommissionen lovade komma med en motsvarande siffra i ett senare
lagförslag. De höll sitt ord och förslaget kom i LULUCF-lagstiftningen –
lagstiftningen om markanvändning.
Men vad händer nu? Helsingin Sanomat kom under julveckan ut med en
braskande intervju med min kollega Ville Niinistö. Ville är rapportör för
LULUCF-lagstiftningen och nu plötsligt vill han i strid med överenskommelsen
från Klimatlagen höja sänkan till 490 miljoner koldioxidton. Det är nästan en
fördubbling av förpliktelsen i förhållande till LULUCF-lagstiftningens
föregående nivå.
Men kanske det bara är att brösta sig. Att kasta ut någonting så att man får en
rubrik. Dumt är det hur som helst eftersom det igen skapar oro på marknaden.
