Men det fanns en grupp som avvek från det allmänna mönstret. De nordiska same-organisationerna hade ordnat en samevecka och deltagarna väckte en hel del uppmärksamhet redan genom sina färggranna dräkter.
Jag hade äran och nöjet att vara en av mepparna som fick stå till tjänst med inbjudan. Det innebar också ansvaret att delta i en paneldebatt om den samiska kulturens framtid. Det var en utmaning som tvingade mig att tänka efter. Jag ville inte bara uppträda som en lätt opportunistisk handklappare, som nogsamt väljer vad hen säger för att inte stöta sig med publiken.
Varför den här försiktigheten?
Det finns mycket i den samiska kulturens yttre bild, som samerna verkligen inte har valt själva. Rollen har lätt förskjutits till att stå som turismens reklampelare tillsammans med renen med det karga sommarlandskapet i bakgrunden. Historien är betydligt mera invecklad.
Det finns intressant – och till eftertänksamhet uppmanande – forskning om samiska topnymer i Finland. Ortnamnen pekar på en samisk bosättning i så gott som hela Finland. Det ställer i sin tur frågan om vad som har hänt – och varför. Och det går långt tillbaka i tiden.
Korstågen var en lite underlig kristen uppfinning. För att få avlat – syndernas förlåtelse och löfte om ett evigt liv i himlen – kunde man avlägga ett korsfararlöfte och bege sig till Mellanöstern för att befria trons heliga platser.
Men i något skede i skiftet mellan 1100- och 1200-talen ändrade man på regelverket. Man kunde också göra korståg med samma himmelska belöning på andra och mindre heliga håll. Det finns belägg för att det livländska korståget egentligen var ett litet erövringskrig för att skjuta fram positionerna i Nordeuropa och det är inte helt uteslutet att Erik den Heliges korståg till Finland också följde svärdsmissonens påvliga dekret.
Under drygt 1000 år har den samiska bosättningen pressats norrut och den historien går dessutom mycket längre bakåt i tiden. Livet med renen uppe på tundran är det historiska resultatet av hur effektivare samhällsorganisationer har underkuvat eller pressat bort samerna. Deras familje- och stamorganisationer har inte klarat av att uppmobilisera tillräckligt stort motstånd.
I många förföljda kulturer lämnar det här lätt efter sig det som kallas en offerkultur: man ser sig huvudsakligen som offret och ser samtidigt mera bakåt än framåt.
Nu ser vi en vändpunkt. Den började kanske anspråkslöst med samegymnasiet i Utsjoki 1977. Idag ser vi en samisk kultur som stiger in i framtiden på kulturens alla områden. Och de kommer tillbaka till Bryssel nästa år – i ännu större omfattning.
