Alltså två steg tillbaka. Efter kriget hade vi någorlunda länge ett förhållandevis stabilt politiskt system. Det gällde Finland – med en del undantag. Det gällde Sverige. Det gällde nästan alla västeuropeiska länder – också Italien. De instabila länderna var Grekland, Spanien och Portugal. Där hade moderniseringstrycket redan tidigare lett länderna vidare på militärdiktaturernas knaggliga väg.
Stabiliteten i systemen byggde på att partierna var ganska genuina folkpartier, dvs de hade en bred förankring inom de olika sociala skikten. De lite äldre bland oss kommer ihåg en lite tillspetsad version i Kari Suomalainens karikatyrer i Helsingin Sanomat. Varje politiskt parti hade sin lite lustiga gestalt. Samlingspartiet med sin soldathjälm försedda präst, socialdemokraterna med sin långsmala strävsamma arbetare, Centerpartiet (född under namnet Maalaisliitto, Agrarförbundet) sin stöddiga bonde och yttersta vänstern sin mindre välklädda och lite upproriska arbetargestalt. Resten var mindre figurer med en aning utbildningsbakgrund, dvs liberalerna och SFP.
Sen kom den sena moderniseringen, strukturomvälvningarna, internationaliseringen och globaliseringen. I den här mangeln förändrades också de politiska partiernas karaktär. Det blev med utvecklingens gång så mycket viktigare att sitta med i den verkställande apparaten. I klartext betydde det att demokratins centrum – riksdagen – hamnade allt mera i bakgrunden. Regeringsprogrammens detaljrikedom fråntog parlamenten många av de centrala funktionerna som vägvisare i demokratins labyrinter.
Resultaten av den här strukturomvandlingen lät inte vänta på sig. I Finland fick vi en påminnelse om parlamentsdemokratins dödlighet genom Veikko Vennamos Suomen Maaseudun Puolue, Finlands landsbygdsparti. Det var landsbygden som hade råkat i kläm genom urbaniseringen och genom ett allt mera mekaniserat och effektivt jordbruk. I kläm råkade också våra otaliga kommuner.
Det finns alltså ett mönster. Populismen växer fram där människorna förlorar kontakten till de politiska partierna samtidigt som olika globala tryck tvingar fram nya och ännu mera globala lösningar.
Men lär vi oss någonting av det här?
De opportunistiska höger- eller vänsterpartierna måste leta efter sina lösningsförslag just där de traditionella partierna har lämnat flanken öppen. Det är alltså inte Georgia Melonis fel att Fratteli d´Italia vinner i Italien. Det är vårt fel att vi har glömt folkpartiernas viktigaste uppgift. Att vara folkliga.
