Vi visste från början att våra målmedvetna beslut om att minska utsläppen inte riktigt beaktade utryckningsfordon eller militära nödvändigheter. Den här aspekten har sina sidor. En ambulans eller en polisbil som mitt under utryckningen ”fryser” på grund av att laddningen har tagit slut är ingen eftersträvansvärd situation. Ingen har heller (ännu) krävt att pansarvagnar ska gå på förnybar el. En tysk Leopard 2:a väger omkring 60 ton och behöver en hel del energiresurser för att komma framåt i terrängen. Dessutom skulle en elektrifiering av stridsfältet kräva en i det närmaste omöjlig infrastruktur.
Det är alltså inte ett möjligt alternativ. Driftsäkerheten kommer dessutom att kräva stabila energiresurser – i dagens värld huvudsakligen fossil diesel. I ett mycket längre framtidsperspektiv kan vi eventuellt föreställa oss förnybara drivmedel med väte som bas.
Vi vet dessutom att EU:s medlemsländer lever under mycket olika omständigheter (också om det ibland förefaller som om kommissionen inte visste det). Finlands utsläpp för att både på marken, på sjön och i luften slå vakt om vår säkerhet och bevaka vår östgräns kommer naturligtvis att vara betydligt större än ”bättre” belägna medlemsländers med en större befolkning och en högre befolkningstäthet.
EU:s ansträngningar för att hitta en rättvis nyckel för den här fördelningen kommer inte att vara en småsak, men den kanske påminner oss om ett annat fördelningsproblem. Inget medlemsland har kunnat välja sin geografiska position på kontinenten. Det innebär oundvikligen att vi ocksså får mycket olika utgifter för att sköta saker som bara måste skötas. Det omfattar bl.a. flyktingströmmar och behovet av att restaurera våra naturresurser. Krishantering och resursfördelning är alltså en omfattande och komplicerad fråga.
I alla de utmaningar, som på ett eller annat sätt handlar om hur kriser sköts och hur de betalas ser vi för Europaparlamentets nuvarande mandat redan sluttampen. Under de sista dagarna av april nästa år stänger parlamentet bildligt talat dörrarna och de som vill bli återvalda kastar sig ut i valkampanjen. De sista omröstningarna kan vi sköta under den sista veckan i Strasbourg mellan den 22 och 25 april, men om de färdigt behandlade lagförslagen inte har blivit översatta kan de inte klubbas av. Översättningarna tar enligt den normala regeln sex veckor. Den sista dead-linen infaller alltså i mitten av mars. För de lagförslag som inte då är färdigt förhandlade går det som för Julius Ceasar – han mördades enligt den romerska kalendern på ”Idus Martiea” – i mitten på mars.
De lagförslag som går Ceasars öde till mötes tas om hand av följande kommission och följande parlament, men innan den kombinationen är ”up and running” har kanske många förändringar skett – inte minst när det handlar om fungerande majoriteter.
Krigens utsläpp kan lätt bli hängande!