Men hur vet man att parlamentet är inne på de sista sträckorna?
Egentligen är det enkelt. För fyra år sedan var omsättningen bland parlamentets medlemmar stor. In kom en massa entusiastiska lagstiftare, som ännu kom ihåg alla lite tillskruvade vallöften och som dessutom var lite uppfyllda av uppdragets storhet. Det är – i och för sig – inget fel på uppdragets betydelse. Det är stort att vara Europaparlamentariker (MEP), men till den nyvalda meppens självuppfylldhet hör att inte riktigt inse hur långsamma och omständliga processerna är och hur mycket av kompromissande det behövs innan ett lagförslag är klappat, klart och slutligt välsignat.
Efter en fyraårig inlärningsprocess har – för det mesta – de vassaste kanterna slipats ner. Jag såg det senast nu på tisdagen. I en motsvarande situation för fyra år sedan hade vår grupp inte kommit fram till ett gemensamt – och taktiskt sett – välavvägt förslag. De interna grupperingarna hade hållit sig på sina kanter och slutresultatet hade – efter allt manglande inom gruppen, med de andra grupperna och till slut i trepartsförhandlingarna med rådet – slutat lite sämre för alla inblandade än vad det kunde ha blivit med lite större förståelse för hur besluten tillkommer.
På tisdag satt vi inom gruppen och diskuterade förslaget om återställande av naturen. Det är ett lagförslag, som alldeles från första början kändes ganska svårt för oss. Kring kommissionens målsättningar hade jag haft ett ganska laddat samtal med en tjänsteman. Jag hade alltså varit verkligt oroad över vad förslaget kunde leda till. Men nu var det redan lite garvade parlamentariker, som förstod att vi MÅSTE komma överens och samtidigt skapa kompromisser, som kan få ett större understöd längre fram i behandlingen.
Det återstår drygt 400 dagar innan nästa parlament tar över, men 400 dagar är en kort tid i den här kvarnen. Efter drygt 300 dagar börjar valkampanjen. Räknar man ännu bort alla s.k. gröna veckor, när meppen ska vara i hemmavalkretsen, räknar man bort den korta semestern, alla helgdagar, jul och nyår återstår det kanske 200 arbetsdagar innan valkampanjen börjar i april.
200 arbetsdagar för omfattande – och omstridda – lagförslag är en oerhört kort tid för att de mest besvärliga förslagen ska hinna genom hela beslutkvarnen innan klockan ringer till den sista omröstningen.
De tre sista lagförslagen där jag har en aktiv roll i förhandlingarna, handlar om stora saker och kommissionen har inte gjort det riktigt lätt för oss. Lagförslagen handlar om återställningen av naturen, om förpackningar och förpackningsavfall och om avloppsvatten. Alla är alltså viktiga frågor, men kommissionen har haft bråttom och därför är en hel del av konsekvensbedömningarna bristfälliga. Man har försökt uppväga de bristfälliga konsekvensbedömningarna med att lägga in en mängd förslag om delegerad lagstiftning, dvs att ge kommissionen i efterhand beslutanderätt om kompletterande lagförslag, utan att inkludera de folkvalda i parlamentet – en i värsta fall farlig utveckling.
Alla de här lagförslagen ligger i något avseende på mitt bord. Jag vet alltså vad jag kommer att syssla med under slutrakan.