A World Restored (En värld återskapad) handlar om att återställa ordningen och balansen efter tre revolutioner, den engelska, den amerikanska och den franska. Kissinger tar – både indirekt och direkt – ställning till vägvisarna, idealisterna, frihetskämparna och uppprorsmakarna. Därför blir hans facit, att Wienkongressen (1814-15) var, i all sin hänsynslösa realism, en lycklig lösning.
Jag delar inte den synen, men upprorsmännens olikheter har skapat en skev bild. Det är inte Thomas Paines demokrati eller George Washingtons frihet som dominerar. Det är Maximilien de Robespierre och guillotinen som dominerar eftermälet.
Wienkongressen kallades kongress eftersom nästan alla tänkbara inbjöds – t.o.m. Sveriges avsatte kung. I den kyliga verkligheten fanns det ett hemligt avtal mellan de europeiska stormakterna om att ingen annan utanför kvintetten skulle ges en chans att påverka slutresultatet. Fyra av de här stormakterna har sedan under de följande tvåhundra åren, i små steg, tvingats avstå från sina inflytelsesfärer.
Ett land med farliga stormaktsambitioner återstår: Ryssland.
I det här perspektivet står Europa igen inför någonting av ett politiskt kaos. Det visar sig i Rysslands hänsynslösa krig i Ukraina, i Tysklands ömfotade tveksamhet, i Frankrikes grandeur och i Britanniens huvudlösa brexit. Nu gäller det att hitta nya balanserade europeiska lösningar och vi vet alla att det inte kommer att vara lätt.
Lösningarna måste vara av två slag. Den första gäller Ryssland, den andra EU.
Rysslands ledning måste i något skede förstå att man 2022 slog in på en katastrofal väg, som måste sluta med att Vladimir Putin och hans ljugargäng lämnar scenen. Det kommer att vara svårt och nationellt smärtsamt, men det finns inga andra fungerande alternativ.
För EU:s del ser utmaningarna mindre förskräckande ut, men det betyder inte att de blir enkla. Också balansen inom EU har förskjutits på ett olyckligt sätt.
Systemet med Spitzenkandidaten försköt makten från medlemsländerna till enskilda och vagt legitimerade personer. Det ledde till en starkt ideologiserad kommission med ytterligare förstärkta generaldirektorat i sina betongsilon. Det hotar i sin tur stoppa lagstiftningsmaskineriet och vi ser redan de första signalerna: Tyskland drar i handbromsen för att hålla kvar förbränningsmotorn, industrin (som vi ska leva på i en hårdnande konkurrens), upplever att ideologin går före verkligheten och klipper av nödvändiga utvecklingsfaser och innovationstrådar. Kommissionens oförmåga – eller ovilja – att beakta medlemsländernas stora olikheter skapar ett missnöje, som för det mesta gynnar populisterna till höger och vänster. Vid horisonten ser vi dessutom en tid när Förenta staterna vänder sig allt mera inåt och mot Stilla havet.
I ett lite längre perspektiv splittrar utvecklingen den europeiska gemenskapen. Det är en nästan dödlig fara, som vi bara inte har råd med.
