Vi talar ofta om EU ”som ett stort fredsprojekt”. Det är på sätt och vis alldeles sant, men även fredsprojekt har sin historia, sina vinnare och förlorare – och sina följder. Historien är dessutom lång och hamnar därför lätt lite utanför vårt ibland ganska smala historiska blickfält.
Europas historia kan också beskrivas som de europeiska krigens historia. Det gäller också i högsta grad oss och vår historia.
I Björneborgarnas marsch talar vi om Leipzigs slätter och Lützens kullar, det vill säga om 30-åriga kriget. Där firar vi med Svenska dagen mera slaget än freden, det vill säga Westfaliska freden, vilket kanske ger oss en liten fingervisning på vad som i en mycket maskuliniserad historieskrivning har varit det viktiga.
Men gör vi ett försök att granska Europas krigiska historia närmare kan vi börja på det enkla sättet genom Wikipedia.
Listan på krig är lång, bedrövligt lång och kanske man någonstans kan finna en matematisk uppskattning på det oerhörda antalet människor som har dött i krigen och i krigens förödande följder.
Listan på krig visar också hur lätt det är att starta krig och hur svårt det är att finna hållbara fredliga lösningar.
Westfaliska freden 1648 var ännu furstarnas fred. Krig var furstarnas rättighet och ära. Därför blev också freden någonting furstarna kom överens om.
Den lilla människan var inte riktigt med i beräkningarna – förutom som en matematisk enhet i furstarnas beräkningar om hur många soldater man kunde uppbringa.
Lite parentetiskt kunde man tillägga att den beräkningen fortfarande finns kvar i fursten Vladimir Putins uppmaning till Rysslands kvinnor att föda åtta barn.
Den första någorlunda moderna freden går tillbaka till förhandlingarna efter Napoleontidens krig under 1700-talets sista och 1800-talets första decennium. Wienkongressen var ett försök att reda upp Europa i ett system av stater, som på något sätt balanserades upp till någonting mera hållbart och stabilt.
Avsikten var inte enbart att skapa fred. Det var också ett sätt att kontrollera att nationella rörelser på något sätt hölls i styr.
Wienkongressens lösningar skapade ändå nya utmaningar och nya destabiliserande faktorer. Under århundradena före kongressen fanns det ett juridiskt missfoster som hette Det romerska riket av tysk nation. Det var ett virrvarr av små furstendömen från Frankrikes östra områden till Polen.
Kongressens slutresultat, som kanske inte var riktigt avsett, blev en småtysk lösning, vilket några decennier och flera krig senare resulterade i det tyska kejsardömet.
Igen fanns det en ny instabilitet i Europa. På samma sätt gick det efter fredslösningarna efter andra världskriget.
Vi försöker skapa stabilitet, men följderna kan bli instabila. Ett starkt Europa gör Ryssland svagt och Ryssland reagerar.