Det finns en omfattande litteratur kring militärkupper. Det finns dessutom en spelteoretisk förklaring om hur det borde gå till. Spelteori är visserligen alltid lite farligt. Teorin förutsätter att det finns en rationalitet i förloppet. Det är ett antagande som inte riktigt håller för Rysslands del.
När Jevgenij Prigozjins uppror startade fanns det orsak att anta att någonting mer allvarligt var på gång. De senaste månaderna har vi fått följa en allt mer inflammerad ordväxling mellan Prigozjin och militärbloggarna. Beskyllningarna mot försvarsminister Sergej Sjojgu och huvudstabens chef Gennadi Gerasimov var allvarliga och framfördes i en ton som inte riktigt kändes som den militära ordningens korthuggna tungomål.
Dessutom fanns det en märklig tystnad. Ett system som dömer människor till långa fängelsestraff för att kalla ett krig ett krig, låter bli att gripa in i en diskussion, som eventuellt kunde beskrivas som landsförrädisk.
Det fanns alltså någonting som inte stämde.
Spelteorin kring militärkupper säger att det handlar om att jaga ensam eller tillsammans. Utgångspunkten är alltså en militär enhet – överraskande ofta fallskärmsjägare eller liknande specialtrupper. Den sätter sig i rörelse och väntar sig uppslutning.
Litteraturen kring ”varför” den sätter sig i rörelse är en aning suddig. Det kan handla om ideologi (som i fallet med Portugals angolanska trupper). Det kan handla om hedersbegrepp eller möjlighet till befordran (som i ett antal kupper i Övre Volta, numera Burkina Faso).
Början av Prigozjins kupp föreföll att följa mönstret. Utan motstånd tog han sig in i Södra armédistriktets förläggningar i Rostov-vid-Don. Det kunde alltså ha tolkats som det första steget och som en anslutning till upproret. Också Vladimir Putins bestämda tal antydde att någonting mycket allvarligt var på gång.
Sedan hände någonting.
I ett land som formligen vimlar av säkerhetstjänster skurrar Wagners trupper framåt på huvudväg M-4 från Voronezj mot Moskva. Plötsligt vänder han och meddelar att hans trupper återvänder till sina förläggningar ”enligt plan”.
Förhandlingarna om Wagner och Prigozjin fördes också på ett sätt som väcker frågor. Det är klart att en president för ”det stora och mäktiga Ryssland” inte kan förhandla med en upprorsmakare, men det gör ändå hans närmaste medarbetare och till slut träder Belarus (falska) president Aleksandr Lukasjenka in för att erbjuda Prigozjin en fristad.
Betänk: Belarus som fristad!
Det var i det här skedet av undermedveten tankegång jag vaknade cirka klockan 3 på morgonen. Framför mig såg jag Pinocchio-bordet – Putins långa ljuganbord där han satt – livrädd för att smittas ner av Emmanuel Macron eller av Sjojgu eller Gerasimov. Det ger bilden av en man som är livrädd för att någon ska komma för nära – eller bakifrån.
Tänk om det här bara är ett operettartat trohetstest?
Vladimir Putin har all anledning att tro att det finns ett växande missnöje ute i samhället och inne i både förvaltningen och militären. Redan på Stalins tid visste Tjekan (KGB:s föregångare) hur missnöjet växte och var orsakerna fanns. Men när missnöjet växer inom säkerhetstjänsterna, bland silovikerna – inom de beväpnade organisationerna – blir det på riktigt farligt.
Det vet Vladimir Putin eftersom han kommer ihåg diskussionerna 1998 och besluten sommaren 1999. Då var han med och planerade husbombningarna och den smygande kuppen mot Boris Jeltsin.
Nu skulle regimens säkerhet testas och vem kunde vara bättre lämpad att testa det än medlöparen, den handgångna mannen från Sankt Petersburg – Jevgenij Prigozjin?
Under operationens gång har alla meddelanden och samtal registrerats. Alla oförsiktiga uttalanden finns bokförda.
Tjekans anda lever och mår bra. Många andra mår illa och en del överlever inte.