Tvånget till majoriteter kräver pragmatism i EU-parlamentet

En stor del av det nya parlamentets dynamik låter sig inte fångas i det här försöket till analys. Parlamentets inre logiken tvingar fram lösningar utgående från möjliga majoriteter.

I mandatet från 2019 fanns det – för det mesta – två olika majoriteter. Den normala lösningen byggde på von der Leyen-majoriteten med det europeiska folkpartiet EPP, socialdemokraternas S&D och mittenliberala Renew Europe/RE. I en del frågor kunde den majoriteten utökas med den gröna gruppen, ibland uppstod en alternativ majoritet från RE, S&D, Gröna och Vänstern.

Den intressanta frågan handlar alltså om hur dynamiken egentligen kommer att se ut under nästa mandatperiod.

Min utgångspunkt är, att basen är en utvidgad von der Leyen-majoritet. Den gröna gruppen har ofta understrukit att den tillhörde den konstruktiva majoriteten kring kommissionens ordförande. Den majoriteten kommer i praktiken att vara hårfin.

Det är den här uppsättning som skapar dynamiken under följande period. Den ger utrymme för två alternativa majoriteter.
Den första nämnde jag redan och går här under förkortningen VDL+-majoriteten. Den andra majoriteten är lite mera besvärlig – både politiskt och tekniskt. Den bygger på att det finns ett stort konservativt block bestående av EPP och av högerpopulistiska ECR – europeiska konservativa reformatorer. Det blocket har inte majoritet i sig, men med ett tyst understöd från extremhögerns ID kan den konstellationen förfoga över en majoritet. Den majoriteten är obekväm för de nordiska höger-om-centern-partierna, men kompromissnöden lyder ingen lag. Behovet av lösningar kommer att tvinga fram beslut i den här riktningen och gör det oberoende av vad som under valkampanjen är opportunt att säga.

Det ställer i sin tur den redan splittrade vänstergrupperingen inför en besvärlig utmaning.

För att åstadkomma en någorlunda stabil arbetsmajoritet måste delar av vänstern klara av att samarbeta i ett block som sträcker sig från EPP över hela skalan därifrån vänsterut. Den majoriteten kan bli nog så nödvändig också i moderata försök att driva klimatpolitiken vidare.

Kasta alltså överideologier på sophögen. Nu krävs det pragmatism!

Ironiskt nog ser det i sin tur nästan ut som ett finskt regeringssamarbete.