Regeringen är ingen dröm som plötsligt förverkligas. Det är en besvärlig nödvändighet, som säkert får (nästan) varje eftertänksam röstare att tänka på Johann Wolfgang Goethes ”Faust”. Där finns en välkänd fras: Ack, tvenne själar bo i detta bröst.
Den ena själen tänker på nödvändigheten av att få ett stopp på den stigande statsskulden. Det fanns visserligen goda – och eventuellt oundvikliga – orsaker till att i krisernas spår leva på skuld. Men samtidigt som man måste medge det måste man också dra konsekvenserna: så kan det inte fortsätta.
Den andra själen tänker kanske mest på studenternas bostadsstöd och det obehagliga i att skära i socialbidragen. Det är med den här tvehågsenheten vi kommer att leva under de följande fyra eller åtta åren.
Själv tror jag inte riktigt på att vi klarar av att systematiskt banta ner utgifterna under en längre tid än en riksdagsperiod, men det hade varit en idealisk (eller idealistisk) lösning: De ansvarskännande partierna hade i ett gemensamt papper från riksdagen sagt sig stå för systematiska nedskärningar under två på varandra följande valperioden. Det sättet att angripa den hotande katastrofen hade varit vackert, men riktigt så vackert är inte partipolitik.
Under senaste veckas fredag körde jag på morgonen till Pyttis för att delta i ”Pyhtäältä pöydältä”. Under bilfärden lyssnade jag med intresse på Ruben Stillers intervju med De grönas nya ordförande Sofia Virta.
Två iakttagelser eller tre. Sofia Virta är verbalt oerhört begåvad. Det sprutar meningar ur henne och under forsen av ord hör man tydligt den sydvästfinska intonationen. Det ger alltid lite extra poäng. Eller gav i alla fall åt Mauno Henrik Koivisto.
Sofia Virta försökte i intervjun också skapa en ny grön profil, en profil som inte hela tiden höjer pekfingret och förklarar hur fel alla andra har. Hon försökte också antyda, att hon vill ha ett Grönt förbund som delar på ansvaret också för de besvärliga besluten. Sen kom budgeten och den nyuppblåsta gröna bubblan sprack på nolltid.
Jag är inte helt nöjd med regeringsprogrammets miljöavsnitt. Jag tycker att det är mer än billigt att gömma sig bakom formuleringar, som till nästan vilket pris som helst försöker undvika att använda ordet grön. Det känns enfaldigt. Det känns också besvärligt att man inte kunde skriva ut siffrorna 2035. Vi behöver målsättningar och det är inte så illa om målsättningarna är lite i överkant. Det ska krävas lite till. Så är det på många sätt i livet. Om du är enidrottare behöver du en målsättning som just är lite över bekvämligheten. Nu valde man – och den huvudansvariga heter egentligen Samlingspartiet – att ta sig över gärdsgården där den var lägst.
Så tack SU! Vi kommer att behöva en varningsflagga under de kommande månaderna och åren. Vi kommer dessutom att behöva en aktiv och djupt ärlig samhällelig diskussion.
Det var det mest besvärliga med Ständerhusets tystnad. Att föra en aktiv diskussion har ingenting med läckage att göra. Att man ska hålla tyst om hur diskussionen går är en sak. Att samtidigt föra en samhällelig debatt är någonting helt annat.
Att vara tysta är inte vår uppgift!