Vanligtvis går det till så här. Riksdagen utser förhandlaren och vårt politiska system säger att Orpo har första tjinget. Han sammanställer ett frågebatteri, som de övriga riksdagspartierna ska besvara. Hur man än vänder och vrider på det batteriet finns det en fråga överst: nedskärningarna. Den frågan utesluter genast Vänsterförbundet, men alla andra är kvar i leken. Orpo vore otroligt dum om han inte redan i det här skedet också krävde lite besked om vad det är som ska skäras ner. Och dum är han inte, vilket alltså betyder att det genast blir lite svårare. För Sannf är det här den hårdaste nöten. Om man ser på deras understöd och deras allmänna attityder kunde man anta att det är den vanliga listan på utrikesministeriets hjälp till tredje världen, miljöministeriets gröna åtaganden och inrikesministeriets stöd till invandring. Svarar Purra sanningsenligt på den frågan är hennes parti lätt utanför regeringen. Det skapar mera huvudvärk för Orpo. Platsfördelningen med tre stora gör att två inte klarar av att bilda en ens någorlunda stabil regering. Om Orpo i den situationen tvingas ta med socialdemokraterna behöver han ett stödparti. Det naturliga valet vore SFP, men det räcker inte riktigt till. I den situationen blev SFP:s position för stark för Samlingspartiets kontrollbehov och Kristdemokraternas stöd räcker inte till för att garantera stabilitet. Det behövs alltså ett mellanstort stödparti. Alternativen heter Finlands center eller Gröna förbundet. Jag tror inte att det går att locka Centerpartiet med i en nedskärningsregering, men det besvärliga i matematiken är att Samlingspartiets kontrollbehov inte riktigt understöds av en grön regeringsmedverkan.
Slutresultatet blir alltså en svag regering, som i princip ska sitta över presidentvalet. Därför vill åtminstone Pekka Haavisto vara med, vilket kanske gör de grönas svar i den första omgången lite lättare för Petteri Orpo.
Kanske vi har en regering till Första maj!
Den andra frågan som har sysselsatt mig under de senaste dygnen handlar om en mera grundläggande samhällspolitisk och filosofisk fråga. Vad är det som pågår under ytan i nästan alla europeiska länder?
Demokrati består av två element. Dels handlar det om den formella maktfördelningen i våra samhällen och i EU. Jag hävdar att den har rubbats under det senaste decenniet och att länderna inte har anpassat sig eller ens sett vad som pågår. Kommissionen har fått en väldigt stor makt, som understöds av Europaparlamentets lite vårdslösa maximalism. Det är en kris, som nästa regering måste åtgärda tillsammans med våra nordiska grannar.
Det andra elementet är individens frihet. Vi har nästan i smyg fått en samhällsförvaltning, som i allt större utsträckning föreskriver vad medborgaren bör göra. Nu svarar medborgarna med att sparka bakut.
Just där finns partiernas liberala utmaning!
