Försöket misslyckades på många plan. Dels var det en signal om att Förenta staterna – trots allt – var intresserat av att återupprätta förbindelserna, även om Ryssland ingalunda hade förändrat sin inställning till Georgien. Dels var det en besvärlig förenkling. Det går inte att trycka på reset-knappen och återvända till någonting som inte längre finns.
Samma problem finns i EU. Kommissionen kom senaste sommar ut med ett förslag om att återställa naturen. Det gick inte då riktigt som på Strömsö och ju mera vi har funderat på kommissionens förslag desto mera tvivlande har vi blivit.
Logiken i förslaget utgick ifrån att Europas ekonomiska tillväxt efter andra världskrigets förstörelser egentligen kom igång först under 1950-talets första år och att det således skulle vara en passlig referenstidpunkt som grund för återställandet av naturen. På ett alldeles allmänt plan – och kanske mest med tanke på (Väst-)Tyskland – var det möjligtvis ett riktigt antagande. För Finlands del och för hela Östeuropa var det en ganska illa genomtänkt övning.
Samtidigt pekade förslaget på ett mera allvarligt inhemskt problem: hur förbereder sig Finland inför EU:s lagförslag? Frågan lyftes upp under riksdagsvalets kampanj – kanske mest för att från den dåvarande oppositionens håll diskreditera den sittande regeringen.
Jo, det finns säkert stora problem i Finlands intressebevakning i förhållande till Bryssel, men en del av problemen går inte att åtgärda med att trycka på en reset-knapp. En del av problemen ligger i vår lagstiftning och i ministeriernas skyldighet – och tvång – att handla.
Finlands åsikt om ett europeiskt lagförslag blir inte fastslaget innan Riksdagens stora utskott har behandlat det. I det skedet har tåget redan för länge sedan lämnat stationen.
Vi har alltså ett verkligt problem. Arbetet i Bryssel börjar redan år och månader innan lagförslaget kommer ut i sin slutgiltiga form. Det är då påverkansarbetet ska skötas, men om Finland då inte har en enstämmig åsikt betyder det att ministerierna fungerar enligt sina prioriteringar – eller av gammal vana. Det betyder inte att de skulle reagera samstämt. Bryssel får alltså lite olika signaler och det utnyttjar naturligtvis Bryssel på sina sätt.
Vi måste alltså klara av att komma överens om hur det ska skötas långt innan Stora utskottet slår fast den slutliga ståndpunkten. Och det är inte så lätt!