Till den normala vardagen hör sedan slutet av 1950-talet att följa med politiska debatter. Ibland är de intressanta och tankeväckande, ibland förvånande eller till och med en aning motbjudande. Det är alltså ingenting underligt i att nu följa med hur de politiska partierna försöker positionera sig inför riksdagsvalet.
Vi tror oss veta att den hos väljarna mest populära regeringskoalitionen går under beteckningen blå-röd, men om det inte sker stora och oväntade förändringar under de sista veckorna av kampanj räcker det inte riktigt till för en stabil majoritet i riksdagen. För att lösa den utmaningen behövs det dessutom några stabila hjälppartier och där råder det en liten brist. I den lösningen behövs SFP, men enbart ett stödparti – hur stabilt det än är – räcker inte riktigt till.
Bristen på hållbara lösningar har därför lyft fram Sannfinländarna som ett alternativ, men partiet har under de senaste veckorna varit ganska noga med att föra fram lösningar som ställer partiet utanför alla andra tänkbara kombinationer. Utspelen har varit till den grad bjärta i framtoningarna, att man inte kan utesluta tanken på att Sannf med avsikt vill lämna sig utanför.
Deras vision av ett framtida Finland utan invandring är sanslöst och deras recept hårresande. Finland ska i den visionen anpassa sig och banta ner sig till ett ekonomiskt och socialt dvärgland, som ska klara sig enbart med den renrasigt inhemska befolkningstillväxten.
För att förstå hur besvärlig den sannfinländska lösningen egentligen är, behöver man bara titta på det som kallas befolkningspyramiden. Det är ingen pyramid längre, det är närmast en svajande kägla. Redan 2030 kommer antalet medborgare över 64 år att uppgå till 1,5 miljoner. Det är efterräkningen från de stora årskullarna (min kohort) efter krigen. Också om jag lovar att sköta mig, vet vi alla att vårdbehovet kommer att öka och öka drastiskt. Samtidigt sjunker andelen medborgare i arbetsför ålder till något kring 3,3 miljoner. De ska alltså klara av att försörja både barnen, ungdomarna och oss äldre. För varje försörjd finns det 1,5 försörjare. Utan invandring vore den här försörjningsbalansen inte bara besvärlig. Omöjlig är kanske det rätta ordet. Sannf föreslår alltså ett socialt helvete.
Men samtidigt har vi all orsak att också förstå, att det har funnits en hel del illusioner om hur lätt det är att sköta invandringen. Vi har en uppgift att integrera människor som kommer från mycket olika sociala, religiösa och kulturella omständigheter. Att av dem skapa lyckliga och flitiga medborgare kostar betydligt mera än vad vi hittills har varit villiga att satsa.
Också det är dumt och kräver någonting i ett regeringsprogram.
