Eventuellt var det naivt att vänta sig mera av minister Tavio, men jag tyckte ändå att den sortens okunskap på ministernivå var någonting oroväckande och skrev därför en kommentar på Facebook.
Det resulterade i en massa kommentarer från Tavios partikamrater och anhängare, men inte en enda kommentar handlade om återställningsdirektivet. Inte en enda kommentar handlade om fakta eller om innehållet, bakgrunden eller behandlingen i rådet eller i parlamentet. Alla kommentarer handlade om stämplar, dvs att man avfärdar en innehållslig debatt med stämplande kommentarer om debattörens eventuella ideologiska hemvist.
Det störde mig, men jag stålsatte mig och besvarade varje enskilt inlägg med en saklig kommentar om bakgrunden till och behandlingen av direktivet. Där slutade sedan historien. Ingen av Tavios anhängare var intresserade av innehållet.
Varför tar jag upp det här? Jag tar upp det som ett varnande exempel. Sannfinländarnas benägenhet att föra stämplande diskussioner är det första steget i det som kallas riktade trakasserier. Samma kretsar, som den här gången ville undvika en saklig debatt, brukar ofta följa upp sin ovilja med att fortsätta stämplingarna och utsätta misshagliga personer för någonting som kunde beskrivas som förföljelser.
Finland har av just den här orsaken uppmanats till att skriva om lagstiftningen och kriminalisera riktade trakasserier. Den föregående justitieministern påbörjade arbetet i frågan, men processen hann inte slutföras i tid. Nu har vår (deras?) nya justitieminister lagt lapp på luckan men en lätt genomskinlig förklaring om att arbetsplatserna måste ge stöd åt personer som utsätts för riktade trakasserier och att frågan skall behandlas utgående från det brottsofferpolitiska programmet.
Jag tror att det är – i högsta grad – otillräckligt! Men jag ser nog vad justitieminister Meri vill undvika.
Sannfinländarnas hela ledning har gjort karriär på basen av ganska människofientliga skriverier. Den historien börjar just med stämplar och riktade trakasserier. Att kriminalisera den sortens verksamhet vore att dra mattan undan det som framstår som det käraste och mest centrala i partiets rekryteringspolicy.
Just därför behöver vi en kriminalisering av den sortens motbjudande verksamhet. Det skulle samtidigt sätta stopp på deras ovilja att diskutera vad vårt samhälle också mera i allmänna drag är beroende av!