Nyhetsarkiv

Pressen från energimarknaden har lett till ett oerhört högt tempo och ökad kompromissvilja i Europaparlamentet. Ett exempel på detta är hur miljöutskottet snabbt förhandlat fram en kompromiss för snabbare tillståndsprocesser för nya energianläggningar. Detta som ett viktigt led i EU:s strategi att bli kvitt rysk energi. Denna kompromiss godkändes av miljöutskottet med bred marginal på tisdagen.

På torsdagen röstade Europaparlamentet för en resolution om EU:s ståndpunkt inför FN:s klimatkonferens COP27 som hålls i november i Sharm-el-Sheik i Egypten. I resolutionen framläggs parlamentets förväntningar, med betoning på hur brådskande det är att intensifiera de globala insatserna för att uppnå målen i Parisavtalet. Europaparlamentarikerna kräver även att EU ska höja sina klimatåtgärder i linje med löftena från förra klimatkonferensen i Glasgow, COP26.

Varje år presenteras utredningar över vem som har vilket inflytande i Europaparlamentet. Också i år finns Nils Torvalds (SFP/Renew) med i toppskiktet, men samtidigt är det viktigt att vara en aning försiktig med den här sortens statistik. Undersökningen ger ett närmevärde, men är ingen absolut sanning.

Det italienska parlamentsvalet i slutet av september väcker en del farhågor, men det kan hända att slutsatserna inom olika politiska maskinerier i Europa landar lite fel. Vi försöker eventuellt undvika våra egna misstag. Istället borde vi lite ödmjukt ta två steg tillbaka och se vad som har hänt inom politik och samhälle under de senaste 50 åren. Lätt? Nej, men nödvändigt.

Det fanns inte mycket verkligt nytt i Ursula von der Leyens tal om tillståndet i unionen. Det var – som vanligt – en lite självnöjd redogörelse över hur bra unionen, och i synnerhet kommissionen, är. I det stora hela är jag inte oense med UvdL, men jag tror att det vore mycket bättre att anslå en problem- eller utmaningscentrerad ton. Det gäller också avsnittet om Ukraina där jag upplevde att hon friade till sin publik genom att upprepade gånger understryka deras hjältemod.

Under nästan hela min tid i Europaparlamentet har vi fört en ganska låst och starkt ideologiserad diskussion om skog. Ingredienserna i den debatten har varit av många olika slag. På den ena sidan har vi haft våra ekonomiska behov. På den andra sidan alla nya uppgifter som faller över den moderna staten.

Europaparlamentet röstade på onsdagen om reviderandet av direktivet om förnybar energi. Kompromissen som Nils Torvalds (SFP / Renew Europe) varit med om att förhandla fram som miljöutskottets huvudförhandlare, godkändes med bred marginal då det slutligen var 418 europaparlamentariker som röstade för och 109 emot. 111 röstade blankt. Torvalds är nöjd över det breda stödet i onsdagens omröstning.

På onsdagen höll EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen sitt årliga anförande om unionens tillstånd. Talet inför Europaparlamentet innehöll allt ifrån kriget i Ukraina och energifrågor till vaccinproduktion och stödandet av demokratiutvecklingen både innanför och utanför EU.

Uppdaterandet av direktivet för förnybar energi bland röstningspunkterna

Man behöver inte så mycket. Det räcker med att slå upp dagens tidning eller knäppa på tevens nyheter. Också i normala fall domineras nyhetsflödet av olycksbådande rubriker och ganska ofta undrar jag om dödsoffren efter en bussolycka i Indien fyller nyheternas kriterier för relevans eller om det bara uppfyller det redaktionella behovet av dystopiska händelseförlopp. Men i det här osorterbara flödet finns det en sak som är både relevant och säker: Europa står inför sina största utmaningar sedan världskrigen.

Min första upplevelse av Michail Gorbatjov var under det sovjetiska kommunistpartiets 27:e kongress. Vi satt på  Rundradions korrpunkt, dvs byrån i Moskva och lyssnade på det inledande anförandet. I ett ganska tidigt skede av talet möttes Yrjö Länsipuros och mina blickar varandra. Det här var ett annorlunda tal. Mycket annorlunda.

Rysslands krig i Ukraina har nu pågått i 6 månader och vi ser inte riktigt någon ände. I tidningar och böcker finns det rikligt med spekulationer om hur det kunde sluta eller inte sluta, men frågan som väcker mig mitt i natten lyder som ni ser i rubriken: Vad var det som gick fel?

Jag har ett vagt minne av att i mycket unga år ha lärt mig någonting om korståg, att det var någonting eftersträvansvärt, fint och ärofullt. Långt senare läste jag Steven Runcimans ”A History of The Crusades” (Korstågens historia). Runcimans beskrivning var, lindrigt uttryckt, någonting helt annat än vad jag (eventuellt) förstod någongång i början av 1950-talet.

Från mina år i Moskva under slutet av 1990-talet kommer jag oerhört tydligt ihåg en tågresa hem till Finland. I vanliga turistklassvagnar gjorde man inte då någon större skillnad på könsfördelningen i kupéerna. Det fanns fyra kojer, två nere och två uppe. Vanligtvis föredrog jag den övre kojen eftersom man där uppe på ”hyllan” kunde rädda sig från lite besvärliga eller onyktra (finska?) medpassagerare. Situationen borde vara välkänd för alla som sett filmen ”Hytt Nr 6” eller läst Rosa Liksoms bok.

När man talar om mumintroll talar man också om hög svansföring. Det är kanske inte de första epiteten som faller på när man talar om Europaparlamentet. Men hur som helst. När parlamentet sammanträdde i sin nya sammansättning för tre år sedan var det med hög svansföring. Vi krävde en mera könsneutral kommission – och fick det. Vi krävde mera konsekvens i klimatpolitiken och utlyste inför FN:s miljömöte ett miljöundantagstillstånd. Vi tog alltså på oss en hel del utmaningar. Nu på våren och försommaren stod vi därför inför uppgiften att också rösta igenom det vi i ord och åthävor hade påtagit oss.

Under en lång tid hörde den tyska filosofen Jürgen Habermas till det man brukar kalla sina husgudar. Han hade skrivit om och debatterat det mesta som i vårt samhälle känns viktigt att försvara: offentligheten, rationaliteten och samhälleligheten. Sen KOM det plötsligt ett stolpskott.

Den belgiska huvudstaden återgår småningom till någonting av normalitet. Det innebär ibland ganska olika saker. Gathörnen i centrum fylls av övergivna el-sparkbräden och turistströmmen till Parlamentet växer. Kollegerna försöker kompensera pandemiårens besöksfattigdom med lite överstora grupper. Om två år är det igen Europaval och besöksgrupperna är ett utmärkt sätt att hålla valrörelsens aktivister i rörelse.

För två veckor sedan återremitterade Europaparlamentet förslaget till revisionen av EU:s utsläppshandel från plenum tillbaka till miljöutskottet för att nå ett slutresultat som majoriteten av parlamentet kunde förväntas stöda. En effektiv användning av dessa två veckor från de olika politiska gruppernas huvudförhandlare, ledde till att Europaparlamentet den 22 juni godkände den nya kompromissen i plenum.

Under de senaste veckorna har jag fått ett antal försiktiga frågor om hur jag tänker min framtid. Mellan raderna har det funnits en mera rättfram fråga: tänker du fortsätta? Och det rättframma svaret lyder: nej!