Nyhetsarkiv

Under en lång tid hörde den tyska filosofen Jürgen Habermas till det man brukar kalla sina husgudar. Han hade skrivit om och debatterat det mesta som i vårt samhälle känns viktigt att försvara: offentligheten, rationaliteten och samhälleligheten. Sen KOM det plötsligt ett stolpskott.

Den belgiska huvudstaden återgår småningom till någonting av normalitet. Det innebär ibland ganska olika saker. Gathörnen i centrum fylls av övergivna el-sparkbräden och turistströmmen till Parlamentet växer. Kollegerna försöker kompensera pandemiårens besöksfattigdom med lite överstora grupper. Om två år är det igen Europaval och besöksgrupperna är ett utmärkt sätt att hålla valrörelsens aktivister i rörelse.

För två veckor sedan återremitterade Europaparlamentet förslaget till revisionen av EU:s utsläppshandel från plenum tillbaka till miljöutskottet för att nå ett slutresultat som majoriteten av parlamentet kunde förväntas stöda. En effektiv användning av dessa två veckor från de olika politiska gruppernas huvudförhandlare, ledde till att Europaparlamentet den 22 juni godkände den nya kompromissen i plenum.

Under de senaste veckorna har jag fått ett antal försiktiga frågor om hur jag tänker min framtid. Mellan raderna har det funnits en mera rättfram fråga: tänker du fortsätta? Och det rättframma svaret lyder: nej!

Torvalds: Vänstern och gröna spelar med höga odds på planetens bekostnad

Europaparlamentet har under de senaste dagarna lite känts som en myrstack i vårsolen. Under nästan ett år har vi harvat de olika bitarna av den gröna given, men det har skett i den malande takt lagstiftningsprocessen kräver. Där finns det en rytm, som inte alldeles lätt låter sig kullkastas. Den grundläggande arbetsrytmen består av de gröna veckor när Europaparlamentariker ska jobba i sin valkrets (dvs hela Finland i mitt fall), av de sk gruppveckorna när vi i arbetsgrupper och inom de politiska grupperna försöker avstämma linjerna för stundande omröstningar och av utskottsveckorna där huvudtyngden ligger på vad som avhandlas i de olika utskotten. Sen kommer Strasbourgveckorna med sina omröstningar i plenum, som lite bryter av rutinerna på grund av resor och hotelliv. Mellan allt det här pressas dessutom veckosluten hemma in.

Senaste vecka kom EU-kommissionen ut med en s.k. kommunikation om att lägga Europas energiproduktion på ny bog. Jag märkte på mina första reaktioner att jag blev lite tveksam. Väst- och Centraleuropas beroende av rysk energi är enormt och det finns egentligen inte någonting i kommissionens kommunikation som skapar snabba lösningar. Vi kan – om vi vill – snabba upp tillståndsprocesserna, men det kommer samtidigt att finnas procedurer som för oss i motsatt riktning. Vår inhemska regerings förslag till ny naturvårdslag är mycket behövlig, men om vi samtidigt utvidgar besvärsrätten kan vi lätt hamna illa ut. Och om någon vill ha mera konkreta belägg för det påståendet är det bara att kolla hur planerna på Fazers nya sötsakfabrik i Vanda gick.

Europaparlamentets miljöutskott har den 17 maj godkänt kompromissförslaget för direktivet om förnybar energi, som Nils Torvalds (SFP / Renew) förhandlat fram under det senaste halvåret. Med tanke på att förhandlingarna varit svåra, är utskottets huvudförhandlare Torvalds nöjd över att en kompromiss, som majoriteten av utskottsledamöterna kunde stöda, slutligen hittades.

För något år sedan trodde jag att jag var färdig med Ryssland. Efter studieåren och korrespondentskapet hade jag samlat på mig ett ganska omfattande Rysslands – bibliotek. Mera böcker rymdes inte riktigt in och i parlamentet har vi försökt förverkliga regeln ”one in – one out”. Den regeln var avsedd att gälla kommissionens lagförslag och har egentligen aldrig förverkligats, men för en biblioman kunde det vara en god regel. Största delen av Rysslands – biblioteket skickades alltså iväg till Åbo universitet – till glädje för studeranden och till (om)sorg för bibliotekets personal .

Många trodde att Rysslands krig i Ukraina skulle vara över på några veckor.Militärparaderna över Röda torget hade gjort sitt intryck. De jättelikaraketerna, de spikraka leden och de taktfasta stegen hade skapat ettintryck avoövervinnerlighet. Många–och här innefattar jag uttryckligen några ledandetyska socialdemokrater-hade också trottatt Ukraina egentligen inte var enstat och att invånarna där inte var en nation.

Under de senaste veckorna har vi väl alla suttit framför våra TV-apparater och datorskärmar och försökt förstå vad det är som händer just nu i Europa. Vi har fruktansvärt mycket otydlig information och en händelsebakgrund som är suddig. Och vi har eventuellt levt invaggade i en gammal trygghet, som byggde på små steg av realism från – låt oss ta exempelvis året 1975 – och samfällda försök till avspänning.

Under en flygresa från Bryssel hade jag ett påhittigt resesällskap. Vi diskuterade – som det sig bör i ett flygplan – allt mellan himmel och jord, men mest av allt Ryssland, Ukraina och Europa. Han nämnde plötslig Pinocchio-bordet och för ett ögonblick hängde jag inte med.

Vi har under de senaste veckorna – antagligen – alla känt efter vad vi egentligen vet om Ukraina. Jag har inventerat mina bokhyllor och insett att det också där finns brister. Jag har inte Timothy Snyders Den svarta jorden, men nog Den blodiga jorden. Och det finns lite annat att gripa tillbaka på.

Inkommande måndag uppmärksammas den internationella Downs syndrom-dagen. I samband med det sker en tävling där ni kan rösta på de bästa initiativen för att främja ett bättre samhälle för personer med Downs syndrom i Europa. I videon kan du höra mera om mitt favoritinitiativ men det finns flera bra initiativ och du kan själv gå in via länken och rösta på din favorit här:

När Rysslands anfall mot Ukraina började, ville jag inte skriva om det. Den massiva ansamlingen av ryska trupper kring Ukraina skapade ett intryck av den omedelbart förestående katastrofen. Jag hade på nära håll följt med två ryska krig – det första och det andra tjetjenska. Jag trodde – eller inbillade mig – att den ryska politiska och militära ledningen hade lärt sig någonting: att inte ge sig in på ett krigsäventyr med illa utbildade och ännu sämre motiverade soldater.

Under de senaste dagarna har jag vridit och vänt på frågorna kring vår västerländska godtrogenhet.

För tillfället försöker vi i Europaparlamentet få hela det så kallade sommarpaketet ihopsnört. Det handlar alltså om det jättelika reformprogram som kommissionen huvudsakligen kom ut med inför semestern senaste sommar och som skall sätta EU på en bana mot klimatneutralitet 2050. Men att få paketet klart är inte alldeles enkelt.

Europaparlamentariker Nils Torvalds (SFP/Renew) har onsdagen den 23 februari ställt en skriftlig fråga till kommissionen om det lokala och regionala självstyret i anknytning till EU:s program. Kommissionen har en tendens att allt oftare inbegära och föreslå endast en nationell plan per medlemsland och utan att ta hänsyn till de lokala eller regionala behörigheterna som kan finnas.

De två senaste veckosluten har gått i snöskottningens tecken. På grund av (eller tack vare) försynen har snön vräkt ner under just veckosluten. Och alla som kan sin Nalle Puh tillägger alltid efter orden snön vräker ner ett tiddelipom. Men riktigt tiddelipom var det inte följande dag.