Det var det naturligtvis inte!
Det nästsista kapitlet i den afghanska katastrofen inleddes 1978 med en sovjetunderstödd kupp, som huvudsakligen leddes av det afghanska kommunistpartiet. En del av målsättningarna känner vi igen från senare försök: att modernisera ett land långt på efterkälken.
Men modernisering är en invecklad och svår process. I alla skeden har det varit lätt att mobilisera moderniseringens förlorare. Om ni är intresserade av ett europeiskt exempel från tidigare decennier lönar det sig att läsa Alfred Döblins Berlin Alexanderplatz. Senare decennier uppvisar ett överflöd på populistiska moderniseringsmotståndare, som antingen har trillat av vagnen i en häftig teknologisk förändring eller inte klarat av dagens nydefinitioner av individuell jämställdhet och acceptans.
Modernisering är alltså, kort och gott, svårt!
Den afghanska april-revolutionen – kongruent med oktober och februari i sovjetisk tideräkning – fick alltså ett katastrofalt förlopp och tvingade därför på grund av den geopolitiska situationen bakgrundens inspiratör att ingripa. På julaftonen 1979 marscherade Sovjetunionen in och förleddes av sina egna förutsättningar in i ett krig som på västsidan betecknades som Sovjetunionens Vietnam.
Förenta staterna bekostade en del av gerillakriget genom att understöda och utbilda radikalislamska krigare, som under de följande decennierna skulle dyka upp i olika sammansättningar. I det sammanhanget stöter vi för första gången på Osama bin-Laden.
Därifrån går spåret vidare till den 11 september 2001 när jag som korrespondent i Förenta staterna står under de brinnande tornen på Manhattans sydspets. Terrorangreppen mot Förenta staterna leder till två olycksaliga krig. Ett i Irak och ett i Afghanistan.
Tjugo år senare har vi nått slutet på nästan ett halvt sekel av moderniseringskrig. Upptakten frammanades av Donald Trump, som eventuellt räknade med att vinna någonting på att lämna Afghanistan, utan att egentligen ha fått någon garanti för en fredligare övergång. Den 11 september skulle den amerikanska armén vara borta från Afghanistan. Det är inte svårt att se den infantila symboliken. Men minst lika förvånande är det att se dagens politiska häpnad. Ahmed Rashid gav redan 2008 ut boken Descent into Chaos. Finns på svenska under titeln Vägen mot kaos.
Idag konstaterar Rashid att talibanernas segertåg kan destabilisera hela regionen. Allting tyder på att president Joseph Biden inte hade läst Rashids bok inte ens fast George W. Bush av författaren anklagades för att ha kopierat en del beskrivningar.
Och pengar är det ingen brist på. Inte heller på historiens ironi. Karl Marx skrev om opium för folket. Det lever talibanerna på.
