Den 14 juli är också dagen då kommissionen kommer med sitt jättelika lagstiftningspaket kring den gröna given. För tillfället ser det ut som om paketet bestod av 12 olika lagförslag, som tillsammans omskapar ramarna för såväl Europas industripolitik, såsom världsdelens klimat- och miljöpolitik. Lite i kulisserna pågår intensiva förhandlingar om vilken grupp som får huvudansvaret för vilken del av paketet. Den diskussionen är ingalunda betydelselös, eftersom medlemsländerna har ganska olika industriella strukturer, drabbas på mycket olika sätt av klimatförändringarna och dessutom har en biodiversitet som kan se mycket olika ut. I den meningen handlar distributionen av lagförslagen också om nationella intressen och Finland är inget undantag. I paketet finns det frågor som i högsta grad är nationella intressen också för oss.
Vilka lagförslag det handlar om är inte heller någon hemlighet. I centrum står förändringarna av jordanvändningen. Den går under sin obegripliga engelska förkortning LULUCF (Land Use, Land Use Change and Forestry) och handlar för vår del huvudsakligen om skog. Det andra för oss högintressanta lagförslaget handlar om direktivet för förnybar energi. Går under förkortningen RED II+ eller III – lite beroende på om direktivet nu bara lite revideras eller skrivs om. Sen kommer också ett förslag på en ny skogsstrategi.
Det finns väl tre gemensamma nämnare i de här lagförslagen:
1) Europa måste skapa sig en klimattålig välfärdsekonomi. Utan den klarar vi inte av våra sociala utmaningar, vilket i sin tur återverkar på våra demokratiska system. Utmaningen gäller alla medlemsländer, men Finland har kanske bättre förutsättningar än många andra.
2) Europa måste ta sitt ansvar för den kolsänka vår planet kommer att behöva också efter det att vi uppnått kolneutraliteten 2050. Samtidigt måste EU också klara av att fördela den skyldigheten på ett rättvist sätt och utan att inkräkta på äganderätten. Hotet består av europeisk socialisering av Nordens skogsresurser.
3) Europas biodiversitet står under ett hårt tryck – för att inte tala om den globala biodiversiteten – men trycket ser inte likadant ut i alla medlemsstater. Den boreala biodiversiteten är tåligare och att få kollegerna i parlamentet att förstå det kommer att vara mycket svårt. Den centrala frågan handlar om hur vi använder vår biomassa i framtiden.
