För att ytterligare understryka budskapet fanns det i en understödande artikel (Metsiemme katoava aarre – Våra skogars försvinnande skatt) en tredelad karta som påvisade att blåbärens försvinnande var ett genomforskat faktum. Kartan var av lite äldre datum och går att hitta i boken Kasvit muuttuvassa metsäluonnossa (Växterna i det förändrade skogslandskapet).
Boken utkom år 2000 och är intressant läsning, som borde finnas på bokhyllan i alla naturintresserade hem. All natur genomgår sina skeden av förändringar och att förstå vad det är som driver förändringarnas takt är en viktig del av vår kunskap om naturen. Hotet från förändringarna gäller också strikt fridlysta områden. Fridlysaren står alltså inför den lite besvärliga uppgiften att bestämma i vilket utvecklingsstadium man vill bevara ett område. Om det växer igen förändras ljusomständigheter och fuktighet och fridlysaren måste ingripa för att stoppa den i och för sig naturliga processen.
Men tillbaka till blåbären. På sidan 128 i boken finns kartbilden och på de efterföljande sidorna en redogörelse över var och hur blåbärsriset växer. Där framgår det också att blåbäret inte trivs i kalhyggen. Vi vet alla att blåbärens blad är ganska tunna. De tål alltså inte starkt solsken eller för mycket värme. Den förtjänstfulla texten är skriven av Maija Salemaa.
Forskare från Naturresursinstitutet skrev också ett svar i Helsingin Sanomat/HS som svar på kampanjen. Rubriken säger det mesta: ”Blåbären håller inte på att försvinna från Finlands skogar.”
I en alldeles färsk forskarrapport, i vilken Maija Salomaa också finns med, (Abundance and diversity of edible wild plants in managed boreal forests) går man igenom ett mera omfattande material med hänvisningar också till motsvarande undersökningar i Nord-Amerika. Slutresultatet är att blåbär trivs bra i relativt unga skogar, men trivs illa både i kalhyggen och i urskog (old-growth forests).
Kampanjen om blåbären drevs alltså i tiderna lite enligt ett mönster känt från Hans Christian Andersens berättelse om fjädern och hönsgården. Att Naturskyddsförbundet gör det är i och för sig nästan okej (om man frånser överdriften och alarmismen). Organisationen är ute för att skydda naturen och behöver därför inte bry sig om ekonomiska omständigheter. Men det kunde vara klokt att också titta på välfärdens utveckling under samma tidsperioder.
I en tankeväckande rapport från IPBES och IPCC talar man om en åtgärdstriangel av klimatförändring, biodiversitet och det goda livet. Det goda livet kräver att det finns en fungerande samhällsekonomi.
